God kväll på er. Hoppas ni mår bra och har haft en bra vecka! Och får en bra ny vecka😃
Själv har mitt mående var upp och ner hela veckan och nu under helgen ska vi inte ens nämna hur jobbigt det varit. Mitt mående just nu mår jag verkligen inte bra av, garanterat att jag är så stressad av allt runt omkring mig, mestadels i skolan att bli klar när terminen är slut. Även om jag själv har sagt till mig själv att det inte gör något om jag inte blir klar denna termin eller om jag måste plugga på komvux nästa termin. Men har jag väl hamnat på den stressnivån där jag har svårt att komma ner ifrån stressen och allt inom detta.
Jag hatar att jag är så lätt påverkad av stressen, att det går fortare för stressen att komma upp till ytan så att säga. Men de jobbigaste av allt är väl att jag känner igen detta "beteende"? från 2 året i gymnasiet. När jag gick in i väggen eller med ett finare ord utmattningssyndrom. Samma känslighet när de gäller ljug, koncentrationen är värre en vanligt, min extra insatta medicin funkar knappt, humöret svänger från glad till ledsen på 2 sekunder, ena stunden e jag glad och sen kan jag bara brista ut i tårar för ingenting. Allt runt om kring mig blir bara jobbigt, jag vill sluta med skolan, jag vill säga upp mig från jobben. Jag orkar knappt göra något. Vill bara vara ifred och inte behöva prata med någon eller vara med någon.
Ringde Madde i veckan och pratade med henne, då hon alltid får mig på andra tankar samt att hon alltid gör mig glad. Och eftersom att jag inte kan träffe henne som förut så är ett eller tre telefonsamtal i veckan bättre än inget❤ Förklarade mitt mående för henne och min stress känsla. Vilket hon förstod helt och sen att både hon och jag inser att jag knappt klara av stress som hon gör? Det var inte direkt någon nyhet om man säger så.
Tog ett exempel med Madde. Ta en stege, och säg att Madde klara sig ända upp till trap 8 innan hon känner av stressen medans jag inte en kommer längre än till 4-5 innan jag är helt sönder stressad. Det jobbigaste är att jag inte känner av stressen komma smygande utan den kommer bara som att vända på en 5 krona, BBOOOOMMM så är stressen där😞 och gör det 10 ggr jobbigare än vad jag hade det innan.
Som när jag såg kommentaren på min näst senaste inlämning i samhällskursen, jag pallade inte. Det kanske låter fjantigt för er som inte har haft en utmattningssyndrom men den där kommentaren var liksom pricken över iet i dag som gjorde allt så mycket sämre. Det bara brast, orkade inte hålla dem där tårarna inne längre, samtidigt som jag försökta att stänga dem inne för att inte gråta över den där kommentaren och den där kompletteringen.
Som nu exempelvis, försöker sitta här och skriva hur mitt mående är när jag egentligen bara vill krypa ner under täcket och bara gråta och gråta för att lätta på "trycket", varför? kan jag inte svara på. Bara att de känns lättare och skönare för stunden eller efter i alla fall i några minuter.
