Efter ex antal dagar i från Madde så är hon hemma i några dagar igen😍 Förstår inte riktigt hur jag klara dagarna från att hon åker från Stockholm ner till Skövde och pluggar och sen tillbaks hem i några dagar. Från att ha kunnat träffa henne varje dag tills att bara få chansen att träffa henne kanske 1-2 i månaden😔 Men samtidigt är jag så glad för henne som får följa sin dröm och plugga vidare inom vården!

Men har så sjukt tråkigt dem dagarna jag inte har något att göra nu när hon inte är 5 minuters bil resa bort liksom. HAHA, låter som att jag beskriver ett förhållande nu märker jag. Men Madde är nog den bästa och närmast vän, som jag vet alltid kommer finns där för mig❤ spelar ingen roll vad jag hamnar i för konstiga perioder med mitt mående, hur jag reagerar, vad jag gör. Hon finns bara där och säger precis vad hon tycker och tänker! Kan inte ha en bättre vän en henne!

Så att inte kunna träffa henne när jag vill och kan och när Madde kan, de är jobbigt. Från att ha träffats 1-5 ggr i veckan till att träffas 1-2 ggr i månaden😔 det är tråkigt som bara den.

Sen att jag har ringt henne mycket på senaste tid har varit hur skönt som helst, att få råd och bara höra vad Madde tycker och tänker liksom. Visst de är ju skönt att vi fortfarande kan ringa till varandra, så är ju glad på de sättet att hon inte pluggar utomlands. Men ändå, det är inte samma sak som att träffa någon face to face och prata med dem och göra saker med dem!

Så hoppas att dessa 3 år går fort så hon kommer hem fort som fasiken. Sen ska jag kanske inte säga att jag är kvar och pluggar i Stockholm om ca 3 år. Men förhoppningvis så är jag kvar och pluggar i Stockholm!

Så att träffa Madde i dag var sjukt behövligt😃 Att bara glömma allt plugg, all stress, allt de onödiga och jobbiga för en stund. Var så sjukt skönt och en stor lättnat i hela mig. Så hoppas att jag hinner träffa Madde igen innan hon åker tillbaks på Måndag!

Vilken dag jag har haft i dag. Vaknade vid 6 av alarmet för att jag skulle komma upp vid ca halv 7-7 för att hinna äta lite frukost innan jag skulle börja med en uppgift i engelska som skulle vara innan vid 11. Men kan ju säga att jag fick nog efter 2 timma av 3, då jag inte förstod något alls. Så humöret där var ju inte det bästa. Förbanna och ledsen samtidigt. Vilket inte funkar ihop när man ska plugga. Men på något sätt så löste jag det och blev klar med uppgiften i alla fall!

Sen träffade jag Elisabeth och åt lunch med henne, samt kollade i lite affärer när vi ändå var i sickla😃 Sen i väg till WeMinde för att träffa sjuksystern där. Vilket är lika roligt varje gång. Eller?

Gick väl ändå rätt okej där, men brukar inte vilja prata mer om mitt mående än med Madde, Veronica, Elisabeth, Lina och Jonte. Så tacksam att dom orkar lyssna på mig under dessa perioder. Visst skulle behöver prata med mamma eller pappa om detta absolut, men de känns som att dem inte kommer förstå, att jag bara kommer få höra samma gamla vanliga. De går över, det blir bra. Det är bara att gör saker, så ska du se att detta går över. Kanske därför jag tycker de är lättare att prata med mina kompisar om detta. För att dem ändå försöker förstå eller har varit där själva? Och vet hur det är!

Men hur som så fick jag en läkartid om ca 2 veckor för att prata, och ev börja med medicin för detta mående. Förhoppningvis hjälper det! Så att jag kan må bättre och inte må som jag gör just nu. Förhoppningvis blir detta inte värre utan håller sig på samma bana tills dess. Men efter att jag knappt orkar med något, eller knappt vet hur morgon dagens ser ut just nu så vågar jag inte heller säga att det kommer bli bättre. Bara hoppas att det inte blir sämre,

hoppas ni mår bra och har haft en bra dag! 😘

God kväll på er. Hoppas ni mår bra och har haft en bra vecka! Och får en bra ny vecka😃

Själv har mitt mående var upp och ner hela veckan och nu under helgen ska vi inte ens nämna hur jobbigt det varit. Mitt mående just nu mår jag verkligen inte bra av, garanterat att jag är så stressad av allt runt omkring mig, mestadels i skolan att bli klar när terminen är slut. Även om jag själv har sagt till mig själv att det inte gör något om jag inte blir klar denna termin eller om jag måste plugga på komvux nästa termin. Men har jag väl hamnat på den stressnivån där jag har svårt att komma ner ifrån stressen och allt inom detta.

Jag hatar att jag är så lätt påverkad av stressen, att det går fortare för stressen att komma upp till ytan så att säga. Men de jobbigaste av allt är väl att jag känner igen detta "beteende"? från 2 året i gymnasiet. När jag gick in i väggen eller med ett finare ord utmattningssyndrom. Samma känslighet när de gäller ljug, koncentrationen är värre en vanligt, min extra insatta medicin funkar knappt, humöret svänger från glad till ledsen på 2 sekunder, ena stunden e jag glad och sen kan jag bara brista ut i tårar för ingenting. Allt runt om kring mig blir bara jobbigt, jag vill sluta med skolan, jag vill säga upp mig från jobben. Jag orkar knappt göra något. Vill bara vara ifred och inte behöva prata med någon eller vara med någon.

Ringde Madde i veckan och pratade med henne, då hon alltid får mig på andra tankar samt att hon alltid gör mig glad. Och eftersom att jag inte kan träffe henne som förut så är ett eller tre telefonsamtal i veckan bättre än inget❤ Förklarade mitt mående för henne och min stress känsla. Vilket hon förstod helt och sen att både hon och jag inser att jag knappt klara av stress som hon gör? Det var inte direkt någon nyhet om man säger så.
Tog ett exempel med Madde. Ta en stege, och säg att Madde klara sig ända upp till trap 8 innan hon känner av stressen medans jag inte en kommer längre än till 4-5 innan jag är helt sönder stressad. Det jobbigaste är att jag inte känner av stressen komma smygande utan den kommer bara som att vända på en 5 krona, BBOOOOMMM så är stressen där😞 och gör det 10 ggr jobbigare än vad jag hade det innan.

Som när jag såg kommentaren på min näst senaste inlämning i samhällskursen, jag pallade inte. Det kanske låter fjantigt för er som inte har haft en utmattningssyndrom men den där kommentaren var liksom pricken över iet i dag som gjorde allt så mycket sämre. Det bara brast, orkade inte hålla dem där tårarna inne längre, samtidigt som jag försökta att stänga dem inne för att inte gråta över den där kommentaren och den där kompletteringen.

Som nu exempelvis, försöker sitta här och skriva hur mitt mående är när jag egentligen bara vill krypa ner under täcket och bara gråta och gråta för att lätta på "trycket", varför? kan jag inte svara på. Bara att de känns lättare och skönare för stunden eller efter i alla fall i några minuter.