JAG ÅKER HEM

Japp ni läste helt rätt! Jag åker hem till Sverige på måndag den 17 december och kommer inte tillbaka hit något mer. Sanningen om mitt mående på bloggen har väl inte riktigt kommit fram och jag trivs inte alls lika bra som jag har beskrivit det som.

Enda sedan jag kom in i mitt nya hem för första gången kände jag direkt att detta inte kändes bra men efter att ha kommit ifrån rematch försökte jag ignorera de känslorna och göra detta till något bra och försöka fullfölja mitt år. Jag har levt med ångest nästan varje dag inför när jag ska börja jobba och den senaste månaden har jag liksom överlevt veckodagarna för att se fram emot helgen. Det är väl i princip det alla gör att leva för helgen men detta är något helt annat. Jag har inte varit lycklig här och jag har gråtit många eftermiddagar efter jag har slutat för dagen. Annars accepterar man liksom att det är vardag men här vill jag bara åka ifrån huset och inte komma tillbaka. Känner mig som världens dramaqueen, och ja det kanske jag är?

Mycket ligger nog i att jag och familjen har helt olika intressen. Vi känns fortfarande som främlingar efter snart två månader tillsammans. Jag har inte en aning om vad de ens har för intressen utan jag bara vet att det inte har fungerat med kommunikationen emellan oss. Vad vi säger till varandra är liksom hur var din dag och den andra svarar bra utan att tillägga något. Efter det dör konversationen och det blir bara stelt. Jag har verkligen försökt att lära känna dem men det går inte. De är väldigt udda och vi har helt olika syn på allt från vardagliga saker, barnuppfostran, matvanor och allt annat man kan tänka på. Det fungerar inte helt enkelt.

Värdfamiljen ville också ta ett snack med mig förra lördagen och det visar sig att de tycker helt lika som mig. De gillade heller inte hur jag jobbade med barnen, vad jag serverade för mat och typ hur jag är som person. När de tog upp det sistnämnda kunde jag inte längre vara trevlig och jag var tvungen att försvara mitt hemland och dess befolkning. De blev helt chockade när jag sa något tillbaka och förklarade hur svenskar generellt uppfattas (jag stämmer rätt bra in på den generaliseringen) och då de hade inte mycket att komma tillbaka med, rätt åt dem. Men de ville försöka ändra på lite saker angående jobbet och sedan försöka i två veckor till och se hur det har gått efter resan som jag skulle med på under jul. Vid det tillfället insåg jag bara att nej nu åker jag hem. Visste redan då att det inte kommer vändas efter två veckor och bli bättre så jag bestämde mig för att jag är klar med detta och det är dags att åka hem. Alternativet var ju annars en till rematch men jag har ingen energi till att hitta en ny värdfamilj, skaffa nya kompisar, lära känna ett nytt område och får nya värdbarn att ta hand om igen. Nej det fanns och finns inte på världskartan att jag gör för så kul är det inte at vara au pair, iallafall inte med mina erfarenheter.

Det värsta är att jag hatar att misslyckas och vara sämst på något. Detta är ett misslyckande för mig då jag har lagt ner hela min själ i att komma hit och vara au pair. Det har varit min dröm sedan femton års ålder och jag har kollat på youtubevideor om hur det är att vara au pair, lyssnat på poddar, läst på alla organisationers hemsidor så jag kunde informationen utantill, läst hundratals au pair-bloggar och så blev det såhär. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt då jag kommer tillbaka med svansen mellan benen efter tre månader och har misslyckats något enormt. Mina förväntningar speglade sig inte riktigt med verkligheten och jag förstår fortfarande inte det då jag har gjort all denna research under många år. Jag tror verkligen att man måste uppleva detta på plats för att riktigt förstå att au pair-livet inte är så glammigt som det kan verka. Att leva och vara inneboende med några som från början är främlingar, hämta mat ur dess kyl, hela tiden be om lov, känna att man måste berätta vart man ska (det gör jag ju även hemma men blir ju inte dömd där), inte kunna gå och äta frukost i pyjamas, behöva duscha med stängd dörr. Ja listan kan skrivas lång då man ska känna sig som hemma i sin värdfamilj men vid någon punkt blir vissa saker för privata och det blir ändå inte som hemma hemma. Förstår inte hur familjer kan leva med au pairer i många år. Det hade jag inte klarat att ha någon boendes i mitt hus där livet pågår för fullt, men jag antar att man vänjer sig och det har väl jag med gjort men på något vis känns det inte bra. Att vara inneboende hos någon var inte min grej och nu vet jag det iallafall.

Jag är glad att jag tog mig min tid att åka hit även om det inte blev som jag tänkt mig och att förväntningarna slocknade rätt fort. Under dessa tre månader har jag ändå lärt mig så mycket om mig själv och motgången med rematch har förhoppningsvis gjort mig starkare. Jag har lärt mig att stå på egna ben och stå på mig i diskussioner, jag har träffat så mycket nya underbara människor, utvecklat min engelska, ringt 911 och jag vet precis hur jag ska uppfostra mina framtida barn och inte. Jag har fått frågan besvarad om hur det är att vara au pair och det hade jag aldrig fått veta om jag inte hade åkt hit. Måste trots mitt misslyckande anse att jag är stolt över mig själv även fast detta inte var för mig. En äventyrare som jag är så är det bara hem och jobba järnet och tjäna pengar för att sedan planera något nytt och spännande i livet. Jag är inte klar med att upptäcka världen och jag har mycket planer och drömmar framöver, de får jag bara ta tag i lite tidigare än räknat!!

Säger som jag snart får säga till landet USA, "ha det gött hej!"

ps. det kommer nog en till uppdatering angående mitt samtal till 911!

//Elin

På denna gata hänger det egentligen paraplyn i luften som jag nu missar. Fick nöja mig med julbelysning för denna gång!

Gillar

Kommentarer