Nämen! Hej på er!

En månad sedan jag skrev här sist, vettefan vad jag håller på med!

Men iallafall.
Som ni vet så har jag ju ätit psykofarmaka i 3år nu.
Testat en jävla massa olika sorters mediciner i alla olika doser.
Men nu har jag tröttnat. Jag har tröttnat på att må fysiskt dåligt pga alla biverkningar
av medicinerna. Det har gjort att jag faktiskt mått sämre psykiskt, för inte fan är det kul att gå runt
och känna sig supersjuk i kroppen dygnet runt.
Den 9/5 tog jag mina sista psykofarmaka (har fortfarande insomningstabletter).
Och det har inte varit en dans på rosor, men helvete vad annorlunda jag mår nu.
Jag mår så mycket bättre! Jag känner mig mer mänsklig.
Har även 322 dagar självskadefri idag :)

Den 1e Juni flyttar vi. Vi ska flytta till en lite större 3a som även är en tvåvåningslägenhet! Den är såååå fin!
Vi var och skrev kontrakt och valde golv och tapeter till vardagsrummet i Torsdags!
Ska bli skönt med fiber igen, och en pålitlig hyresvärd och en lägenhet som är hel.

Nu har jag hjärnsläpp, hade massor jag ville skriva med det bara *poff* försvann.
Nu ska jag ta något att äta, sen diska skulle jag tro!

Puss!

Jag HATAR förändringar, speciellt förändringar som sker snabbt. Att det man planerat en dag blir ändrat samma dag, ännu värre är det när det bara handlar om någon timma innan som saker ändras.
Det känns som att ingen förstår, vill förstå eller helt enkelt glömmer bort det.
Jag vet att jag inte är ensam om detta, men jag känner mig så jävla ensam.
Känns som att jag måste anpassa mig för allt och alla. För att ingen vill, kan eller orkar förstå. Eller glömmer bort.
Det känns som att jag blir bortglömd ibland, kanske inte Jag som person, utan mer mitt mående och saker jag har problem med, saker som gör ont och blir kaos.

Jag är inte frisk än.
Även om jag kan ta mig ut själv, handla själv, och ler mycket oftare, så betyder inte det att jag är frisk. Blir så ledsen, besviken och arg.
Arg på världen.
"Man är inte sjuk om det inte syns utanpå".
"Du är ju sjukskriven och bara är hemma, då kan du ju ta hand om hemmet"
"Du är ju ute och går ensam, du klagar inte längre på sociala medier, du mår ju bra nu"
ÅÅÅÅÅÅÅH !!!!!!

Sitter nere vid hamnen, på en bänk och stirrar på en, vad jag kallar det, "gigantisk pöl med vatten". Jag vill bara va ensam, inte se någon och vill inte att någon ska se mig.

Ja, jag mår bättre, men långt ifrån bra.

Jag gillar inte förändringar, absolut inte snabba förändringar.
Jag gillar inte att sova hemifrån, eller ens vara långt hemifrån en längre stund.
Jag gillar inte att umgås med människor när jag själv inte får välja när det ska ske. Eller var det ska ske.
Jag kan ha ångest i flera dagar innan ett socialt möte (fika, middag, filmkväll osv osv) innan det är dags, när det är en tid och dag bestämd.
Allt behöver absolut inte vara på mina villkor, men när det handlar om sociala möten så måste jag vara med och bestämma tid, plats och dag. Och det flera dagar innan.
Det betyder inte att jag är tråkig eller lat, eller inte gillar personen/personerna. Det är aldrig något personligt mot någon. Aldrig.

Blir så ledsen när jag ser att människor inte ens vill förstå när människor mår dåligt psykiskt. Man ser det överallt på sociala medier. Det är förjävligt.
Sluta, bara sluta!!
Acceptera folk för hur dom är, vem dom är och hur dom ser ut. Man har aldrig rätten att att trycka ner någon annan, påpeka och skratta åt hur någon ser ut.

Nej, nu ska jag gå hem.
Varit vaken sen kl 5 i morse, 3h sömn fick jag.
Har även varit på 3km promenad samt handlat massor på coop, direkt det öppnade kl 8. Får se vad jag gör när jag kommer hem, blir det sängen, datorn eller Tv:n?
Ingen aning men det märks.

Varje jävla natt.
Vaknar, somnar, vaknar och somnar.
Mardrömmar..
Panik. Svett och Tårar.
Hjärtklappning.
Ångest. Ångest.
Tankarna snurrar runt. Om allt och ingenting.
Flashbacks.

Vill fly.
Vill dämpa den psykiska smärtan.
Det gör ont i själen.
Tomhet.
Ensamhet.
Rädslan.
Rädslan för döden.
Vill inte dö - Vill bara bort.

Sitter där på golvet och stirrar
Med rakbladet i min hand
- "Bara en gång, det har ju alltid hjälpt, hjälpt för stunden.
Du behöver bara hjälp för stunden sen försvinner det.
Gör det, gör det bara lite"
Panik - Vaknar upp
Vad fan håller jag på med?
Med rakbladet i min hand - Jag bara stirrar.
Jag förstår ingenting, Jag känner ingenting.
Jag vill ingenting
Rädd..
Kastar, kastar rakbladet till andra sidan rummet.
Känner hur verkligheten börjar komma tillbaka
Känner lugnet komma, det är lättare att andas
Äntligen - så skönt.
Den känslan, den känslan är oslagbar.

Känslan att kunna stå över
Känslan att bestämma själv och att kunna avbryta
Jag gjorde det inte
Jag ville inte
Stoltheten blev som ett lyckorus och ångesten försvann.
Jag Vann.

Idag har jag vunnit i 287 dagar.
Jag är stolt.