Framgång ger mig inte lycka

Det är fredag och mina senaste veckor har gått i nonstop, inte bara i aktiviteter utan även i mitt huvud. Framåt framåt framåt... Jag har ett mindset som alltid vill sträva framåt och jag har aktivt valt att omringa mig av människor som ständigt pushar mig. Men det gör också att jag tappar det ibland, för jag blir för stressad. Prestationsångest. Räcker inte till.

Aviciis bortgång har verkligen satt spår i mig. För han är ju verkligen beviset på att framgång inte är lika med lycka. Jag är medveten om att en framgångsrik karriär inte kommer göra mig lycklig, men jag är så sjukt besatt av känslan av att "lyckas". Vilket jag inte tror jag är ensam om.

Men jag glömmer ju ofta, vad är det ens som gör mig genuint lycklig? Jag har tänkt på detta så mycket de senaste att jag legat sömnlös på nätterna. Mamma sa till mig "Elin, varför sliter du ut sig själv när du är 23 år?". Och mamma - jag vet inte! Jag vet inte varför jag sätter sådan otrolig press på mig själv.

Jag är så insatt i framgångssagor, hur dessa människor tagit sig dit de är och hur mycket de uppoffrat. Bara det att jag också vet hur dåligt dessa människor mår. Hur en efter en går in i väggen. Hur psykisk ohälsa är ett samhällsproblem idag. Jag vet allt det där och jag har själv åkt in på sjukhus för jag trodde att jag skulle få men hjärtattack. Men det var ju ångest och stress sa läkarna. Människor i min omgivning säger ständigt att jag borde ta det mer lugnt. Men oavsett hur mycket jag hör de där orden, så kan jag inte. Jag kan inte sakta ner.


Varför är vi så besatta av framgång? Och varför är vi besatta av att nå det så snabbt? Vår generation har en enorm prestationsångest i oss. För vi känner att vi inte räcker till - och vi räcker in till. För våra mål är så höga att... Att det är omöjligt. För vi ska bara bli bättre och bättre, hela tiden. Vi jämför oss med varandra utan att egentligen förstå hur olika vi alla är. Vi kan inte klara av allt för vi alla har olika förutsättningar. Vissa är mer ömtåliga. Vissa är skörare. Vissa behöver ta det mer i sin takt.

Jag är i grund och botten en person som älskar naturen och havsbriset. Jag älskar djupa samtal. Ett tomt word dokument där jag får chansen att mata ur mig allt som jag känner. Jag är en fantasisjäl som kan drömma om otroliga saker. Men tillslut försvinner den där konsten, när omgivningen påverkar en för mycket. När man inte längre kan vara egen.

När man tappar sig själv bland framgångssagor och blir påverkad av bruset. Vem är jag? Vad vill jag göra? Jag vet inte längre. Tankar som dessa är så vanliga men vi tillåter oss inte längre att tänka fritt för tiden räcker inte till. Vi måste lyckas nu. Nu nu nu. Hur ska man annars hinna?

Jag tänker så mycket, på vem jag egentligen är. Det fina med att ha en blogg är att det finns noll prestation, jag måste hitta tillbaks till det. Att ni följer inte mig för det jag gör, utan ni följer mig för mina texter om livet. Det är fint. Jag älskar att blogga för här kan jag verkligen vara mig själv.

Tack för det. <3


Gillar

Kommentarer

AmaliaEmma
AmaliaEmma,
Gillar det du säger!!nouw.com/amaliaemma
MindofMarion
MindofMarion,
Mycket klokt skrivet! Bra med den insikten redan nu, även om det självklart kan vara svårt att ändra på vissa tankar gällande prestation.. nouw.com/mindofmarion
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229