Jag sa till mig själv,
Nu när du skriver denna bok. Gå inte och bli kär.
Men. Hur skulle jag kunna hålla mig när du kom in i mitt liv.
Du storma dig in, långsamt, för att inte skrämma iväg mig.
Och rätt som det var, var du inne. I mitt hjärta.
Fångade mina känslor, varsamt.
Du gav mig allt jag tidigare sagt att jag inte behöver.
En trygg famn och kyssar på mina läppar.
En varm hand på promenaden, som tog oss till mataffären.
Söndagsmiddagar och kramar på natten.
Och så gav du mig tillbaks, känslan av att kunna känna igen.
Att inte bara vilja springa därifrån. Utan faktiskt vilja stanna och inte röra mig en millimeter.
Vill stanna hos dig, för hos dig är allt upphöjt till två.
