Ett år efteråt. Ja tiden går fortare än man anar men i mina tankar kan det kännas som igår ändå då detaljerna för varenda sekund finns.
Det känns fortfarande, det kommer det alltid göra men på ett annat sätt. Jag är ledsen då tanken uppstår och om jag ser denna människan men samtidigt kommer frustrationen och ilskan. Inte bara över honom för det han gjort utan också över mig varför jag inte gjorde mer än att säga till och avleda det som skedde med "slag". Det gick dock inte då man i den situationen ska tro att den man älskade ska förstå men när han vänder klacken om kommer en chock hos en, en stelhet som gör att man inte kan röra sig.

Efter detta kan jag inte lita på någon. Jag har sen innan haft svårt med det men ändå kunnat litat på någon men nu, nu är allt iprincip som förbi. Jag kan inte ens lita på min egna mamma, någorlunda på min nuvarande kille just för detta. Det gör mig förtvivlad speciellt vid tanken av att många är så nära och kan säga vad dem vill till sin familj, pojk- flickvän medan jag inte ens kan uttrycka mig om vissa enkla saker.
Jag är inte rädd för att detta ska ske igen utan jag är mer rädd för att bli lämnad för en annan tjej eller bli utsatt som innan med att bli styrd och tillsagd att om något fel skett är det bara jag som gjort dem. Som en meningslös och ful flicka där endast det nedre och njutningen för motsatta könet spelar roll.
Vad en sån sak kan göra med en... men jag märker att jag förändrats.
Jag är glad för jag kämpar till ett mål - för att bli positiv och bli den tjejen sen innan. Samtidigt är mitt humör förändrat, jag har mer sämre dagar än bättre så dem dagarna som är bra är guld och betyder allt! De varar länge hos mig. Just i den situationen behöver jag vara aktiv, både för min kropp men mest för mitt psyke då jag slipper tänka och hamna långt bort från verkligheten.

Det är inte bara tankarna som blivit berört och gjort uppror hos mig. Det är också min kropp "inuti" som tagit till smärtor. Jag har blivit tillbakadragen, inte medvetet utan min kropp själv som sagt ifrån och jag inte kunnat utföra det jag velat med min kille då det uppstår smärtor i nedre. Något mycket att säga men sanningen ska komma fram för nu är jag trött på att hålla det inne. Det som skett det utlöser flera saker och inte bara ett trauma i psyket utan den övriga kroppen drabbas med. En människa blir aldrig hel efter en sån här sak!

Ett år har det gått och det kommer för varje år bli fler men detta kommer alltid stanna i huvudet. Inte lika skarpt men någonstans finns det ju mer man gräver. Men jag har ändå lärt mig att lägga det åt sidan då jag nästintill aldrig tänker på det längre. Det uppstår bara om jag tänker tillbaka på livet och hur det varit men också om jag ser monstret. Det gör jag ju, iprincip varje dag i skolan. Men samtidigt kan jag inte alltid gå runt och vara rädd, för jag vet att om något skulle ske där eller någon annanstans kommer han ångra sig rejält! Då jag vet att jag har min familj, vänner som stöttar mig och skulle göra allt i sin makt för att få mig till den jag är.
Vilket jag är så tacksam för då jag utan dem inte skulle klarat mig en dag. Jag kanske inte berättat allt som hänt, jag kanske bara säger några meningar varje dag men samtidigt vet jag att ni alltid finns och det är okej att stänga av ibland. Jag är ju inte mer än människa.

Nu efter ett år kommer jag snart vara tillbaka till mitt jag igen. Jag har styrkan inom mig, jag ser framåt och är snart lika positiv sen innan. Jag har de människor omkring mig som jag vill ha och livet flyter på. Jag har gått halva gymnasiet, snart två år och jag ser att snart är jag tillbaka här, på mitt favoritställe! Inte varje dag, men regelbundet. Kanske någon gång i veckan för att jag inte själv ska tappa mig igen och få min lust borta igen. Jag samlar mig nu, peppar och hoppas på ett år med mycket glädje, kärlek, fortsatta relationer, nya relationer, mål, planer och en nystart på MIN BLOGG.

Tack alla för allt.
Snart kommer jag tillbaka.
Jag älskar er //Elin.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag minns att för ett år sedan skedde en stor tragedi, för mig inom mig men som jag inte förrän någon vecka efteråt insåg vad som egentligen hände. I den situationen ville jag bara tränga bort det för att inte inse sanningen som faktiskt varade. Jag ville inte vara den personen, jag ville inte uttrycka mig på det viset för det var min dåvarande pojkvän. Det sker inte lika ofta, det gör inte det så jag ville inte intala mig. Jag ville inte intala mig att det var dem två orden. Sexuellt övergrepp.

Jag var medveten om att det blev intimt. Jag ville. Till en början. Men efter allt strul sen innan som hände mellan oss vågade och ville jag inte satsa mer. Min lust som varade försvann men hans varade. Jag minns så väl de orden jag sa: "Jag vill inte!", "Sluta!". Dem orden jag fick lära mig hela min uppväxt - för de är inte fel att uttrycka sig, man måste ha dem utifall att men inte alltid men i en sån här situation är det mer än tillåtet. Jag sa de, flera gånger. Skrek tillslut men ändå fick jag ligga där med tårar i ögonen.
Något jag aldrig glömmer är den där blicken, blicken rakt in i mina tårögda, skräckslagna ögon.
-Att han inte förstod. Att han inte slutade, insåg och såg min smärta och skräck. Han såg bara förbi och tänkte på sig själv och fullständigt förnedrade mig, min kropp och inkränkte min personliga integritet!

I skräckslag flydde jag hemifrån mig, jag bara lämnade stället och for till min nuvarande kille.
Jag sa ingenting, tystnaden fick befinna sig medan mitt hjärta sakta brast.

Jag berättade inte för någon förrän efter någon vecka, aldrig till mina föräldrar eller syskon. Och frågan är varför? Jag ville aldrig göra dem oroliga, jag ville aldrig att de skulle behöva genomgå en massa samtal, anmälan osv..jag ville bara skydda dem så mycket som möjligt och för mig själv, att glömma det snabbast möjligast. Det skulle jag inte gjort om jag vetat att polisen var mig hack i häl och de undersökningar som skulle ske. Istället tog jag den sista styrkan inom mig, pratade med mina närmsta vänner och min nuvarande kille och genom det fick jag finna mig och leva med det som innan skett.

Jag minns att det just den stunden och månaden varade med mycket känslor, oro och skräck men månaderna gick och blev bättre, positivare och jag kunde leva som "vanligt" men tiden kom igen med sorg och oro. Där jag anklagade mig själv. Kvällarna blev till tårar och jag var så rädd, så rädd för att dem jag hade omkring mig skulle svika mig och lämna mig. Precis som han... men det gjorde de aldrig. Istället fastnade jag själv i en värld med negativitet och oro där jag bildade tankar om när de lämnar mig...

Likes

Comments

Man tänker ofta att dem som finns omkring en alltid kommer göra det. Att den vännen som funnits där i flera år alltid kommer göra det, den som man har bäst minnen med, roligast med, mår bäst av. Men till slut när man går ut en dag stänger den personen igen dörren och går iväg, mitt framför en. Just där har jag hamnat. Jag försöker alltid öppna den porten, gång på gång, jag lyckas men det återgår alltid till att jag står här, ensam och med ett sprucket hjärta. Tårar som rinner och minnen som flyter iväg. Jag lägger alltid ner tiden på dem, kanske att jag inte alltid träffar dem men jag vill alltid försöka att lägga ned tiden på dem, bara ett meddelande kan betyda mycket men inte ens det räcker längre. All tid jag ger, den får jag varken tillbaka eller inte ens omsorg och omtanke. Det som man ger vill man också ha tillbaka men när man inte får det och gång på gång ger och försöker mot den andra - då slutar man bry sig och göra som innan. Man vill inte, men vad ska man göra?
Man vill inte lägga ned tid på det som man inte får tillbaka, det enda man känner är att man är i vägen för den personen.
Detsamma gäller när personer pratar om dennes kompis, han/hon behöver hjälp då kompisen gjort något illa och man ger han/hon det man kan, man lägger ner tiden och kärleken för att hen ska känna sig sedd och att bli lyssnad på men när det återigen uppstår att den går tillbaka till kompisen efter allt som skett och hänt henne. Då tvekar man och tänker om allt man sagt och hjälpt till med bara var ett enda misstag. Självklart är det personens egna val hur hen ska göra, men för sitt bästa kanske det är bra att lyssna med på andra och deras tänk, speciellt när en annan varit med om samma sak. Då slutar man totalt att bry sig för man känner sig ljugen för, rakt upp i ansiktet! För vem vet nu vad hen säger till kompisen när man sen innan försökt hjälp hen?
Man tänker sen "ska jag nu i fortsättningen lyssna på vad hon säger?" "Ska jag säga emot henne om det sker igen?" "Ska jag lämna henne?" Det är så många frågor och så få svar. Man vill inte gå mot det värsta och kanske förlora det som man innan haft men när man gång på gång blir illa behandlad och tagen på ett sätt som inte är okej, då börjar man faktiskt tänka på sitt jag.

Detsamma med de så kallade "vännerna" - man finns där i bakgrunden och frågar vad de ska hitta på, tänk t.ex under helgen, nyår och svaret är att de ska på fest. Blir man tillfrågad om man får följa med? Nej.
Visst är inte själva grejen att man måste på fest!! Men bara att kanske bli tillfrågad "vad ska du göra?" "Vill du med?" För bara att få den frågan kan göra ens dag, humör så mycket bättre!
Förstår om man inte träffats på länge och dem personerna vill umgås, men när det är personer som umgås konstant, man vet om, man kanske vill lära känna dem mer eller andra vänner, då vad jag tycker går gränsen. Speciellt när man själv, alltid är den personen som ger förslag - då slutar man även där med att fråga.
Det enda jag känner mig nu för tiden är en enda skugga. Jag är i vägen.

Men varför säger inte folk det? Om de inte vill med mig mer, varför inte istället säga det ansikte mot ansikte istället för att bete sig på ett vis eller ignorera. Då tar jag faktiskt hellre sanningen istället för att bli lögnad för och inte låtsas som någonting! Även om det svider så inser man och förstår mycket bättre genom tal istället för ignorans.

Förstår faktiskt inte varför det blir så här. Varför folk inte gillar mig, men det är inget besvär för jag gillar inte mig själv heller längre.
Det är faktiskt bättre att vara ensam. Ingen gör en illa då och man kan må som man vill.

Tänker på en omstart ibland, att bara finna nya vänner som kanske kan inse fakta och det rätta eller så inser jag bara att två vänner räcker och så länge sanningen och omsorgen finns hos dem ska jag vara nöjd. Bara saknaden att den ena bor mil härifrån. Men inte långt kvar tills vuxenlivet, studenten och man kan flytta härifrån för en omstart. Det kanske är det som behövs för att ens bli tillfrågad och sedd.

Likes

Comments

Vilken otrolig dag jag varit med om. Fullt upp, glatt humör, ett humör som varit på väg att vändas mot dysterhet, skratt, lärdom, stress, positivitet, god respons. Vad mer?
Jag tar allt från början!

Dagen började på jobbet vid 12 och jag skulle idag jobba från 12-19:15. Lite skeptisk, trött, dyster men ändå med en kämparglöd inom mig för det jag försöker med och vill lära mig och ett leende på läpparna åkte jag iväg till jobbet. Skiftade med en kollega i kassan och satte mig där i nästan två timmar då jag fick ta en rast och sen återgå till kassan i ca två timmar? Jag har ju bara iprincip suttit i kassan sen innan så jag hade ju ingen aning om vad jag skulle göra när jag var ute på golvet och det fick jag senare göra av dem två timmarna som var kvar av dagen. I uppdrag fick jag att jag skulle packa upp varor och gud vad kul det var! Nu kanske ni tänker att "oj vad roligt att packa upp varor..." men ja, jag som innan suttit i kassan och fick möta en ny utmaning och få en ny lärdom tycker absolut om det och det gjorde bara att dagen gick snabbare och roligare. Jag fick klara mig så sätt på egen hand, lära mig, läsa, göra fel, återställa, vika, kasta och allt där emellan.
Jag trodde även att uppdraget jag fick skulle ta tiden ut, men när jag tittade på klockan " 1 1/2 timma senare", då har man jobbat på bra!! Glädjen bara sprudlar inom mig och att jag fixade alltihopa utan någon hjälp utan bara av mig själv, min styrka och vilja så ordnade sig! Jag kan nog mer än vad jag själv tror, jag måste bara bevisa det för mig själv! Det gjorde jag även idag och det blev bara bättre när jag fick höra responsen från min kollega. Det gjorde mig faktiskt riktigt stolt idag och att höra dem orden det gör mig mer taggad på att gå till jobbet och göra det jag ska, för man måste få höra sånt här för att vilja fortsätta och ens kunna.
In i det sista fick jag låsa dörrarna (larma), fixa iordning och ta de sista kunderna.

Sen gick jag hem med ett leende på läpparna mina!

Nu tog jag ledigt till torsdag klockan 12:30, ännu ett kvällspass för mig men innan dess blir det att spendera morgondagen med @Nathaliesandberg ❤ jag ska även tvätta lite och kanske hinna städa en snabbis.
En lika bra dag imorgon ska jag iallafall ha, det har jag redan bestämt och bestämmer jag det så är det så!

Loveu!❤

Likes

Comments

Två dagars jobb är kvar innan en dags ledighet, sen åter två jobbdagar och en helg ledig där. Sen innan hade jag jobbat torsdagen och gårdagen, även idag.
Men det går bra och dagarna går framåt, självklart finns det gånger då det går sämre än andra, stressigare och dem gångerna jag behöver hjälp! Och det är något utav det värsta jag vet, att be om hjälp, just för det ska ta ifrån deras jobb och att jag bara ska vara ivägen och jobbig för dem. Självklart att jag är ny, men i nuläget bör jag väl kunna det..? Men jag blir så osäker i vissa stunder och då måste jag vara den jobbiga att ringa och be om hjälp.. men kanske bättre det än att kunderna ska drabbas och få fel.

Men jag kommer in i rutinerna mer och mer, vet vad som funkar och hur, vad som ska sägas, vad jag ska göra m.m.. så jag börjar faktiskt känna mig lite stolt över mig själv även om jag behöver lära mig mer tills att jag är på toppen och kan erkänna det för mig själv! Jag är i alla fall på väg och det är en fördel, för jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle vara så här långt fram sen starten! 😄

Dagarna har det inte hänt så mycket mer med annars, jag har för det mesta städat, varit ute, solat, badat och försökt att ta vara på sommaren så länge det varat och jag själv kunnat.
Även att somliga från familjen, D och jag igår var ute, umgicks och spelade minigolf. Även en del övningskörning har jag också varit med om och det går så himla bra!!! Visst är det även där saker som går sisådär men jag har viljan och det positiva inom mig som gör att jag vet att jag kommer kunna det snart, ju mer jag provar och övar så kommer kunskapen snart sitta inne. Måste bara bevisa det för mig själv, vara försiktig och lyssna på "handledaren".

Tidigare varit förkyld och nu har det lättat och jag är (typ) frisk - får sån halsont på kvällen men på dagarna är den borta? Knepigt det där med förkylning, bakterier, virus och allt däremellan..
Där slutar det heller inte, jag har sen innan haft problem med min mage men under flera månader lagt sig och inga symtom eller problem alls men nu har jag fått tillbaka smärtor. Små smärtor någon gång under dagarna som varit eller en lång ihållande...försöker att tänka bort smärtan och göra annat som får bort tänkandet men ibland vill jag bara lägga mig. 

Hur mår ni? ❤

Nu ska jag begära mig ut med pappa i bilen! Akta er!!😉

Likes

Comments

Veckan har rusat förbi och senast vi sågs hade jag jobbat min första dag på jobbet! Ytterligare två dagar jobbades bort och jag tycker det går framåt för varje gång! Dock är jag fortfarande ovan och det är svårt men jag får helt enkelt jobba mig upp, be om hjälp när det behövs och göra mitt bästa!
Fyra dagars vecka denna veckan, tisdag, torsdag och helgen ska arbetas på. Det är dock pass som passar mig perfekt så dagarna kommer rusa förbi!

Nu är vi också en del på väg med rensningen inför flytten, två rum har rensats ut på kläder och diverse saker. Nästa steg blir att rensa ut vinden och det kommer ta tid men det är välbehövligt! Dock om vi hjälps åt kommer det vara undanplockat och klart innan vi ens hinner blinka 😊 men jag ser fram emot det för jag har inga problem alls att rensa och städa! Vi vet ju att det kommer leda till något bra!
Även jag har plockat undan lite smått med saker i en kartong och börjat kika på lite nya saker. Tapeter är redan klart vad jag ska ha!

Under onsdagen kom D hit för att säga hej då till oss då vi skulle skiljas för ett tag, jag skulle åka med familjen till Säffle och fira midsommar där medan han jobbade och senare åkte till sin syster.
Allting gick jättebra och jag hade det bra trots att jag varit förkyld och fortfarande är. Det vill inte direkt släppa och få mig frisk men det gäller väl att jag fortsätter komma ut/motionera , vilar när jag kan, äter/dricker bra så kommer väl jag också vara frisk på nolltid!
I Säffle var det mycket tid ute med promenader, minigolf (som jag förlorade på), mat...

När vi åter kom hem så ställde jag mig direkt och städade mitt rum, endast som fattas nu är att jag duschar och byter sängkläder, sen är det rent och fräscht från topp till tå!
Städningen fortsätter även idag, senare med resterande rum och kanske t.om fortsatt att tvätta fönstren!
Vad gör ni idag?

Nu ska jag titta på lite Youtube och äta frukost!
Hoppas ni får en bra start på veckan och att er midsommar varit fin ❤

Likes

Comments

Igår var det redan ett halvår sedan relationen mellan mig och han uppstod. Jag minns så väl den första dagen. Den första följningen, det första meddelandet. Hur våra konversationer fann varandra och vänskapen fann sitt.
Med tiden började vi ses, något som dock var nervöst och genant. Dock fann vi varandra snabbt när vi verkligen fick träffas och se våra personligheter - på riktigt. Vi fortsatte träffas och varje gång blev jag tryggare och tryggare, gladare och jag minns mina vänskapskänslor som blev till kärlek.
Det var så spännande, häftigt och fint att få känna sig sedd, älskad och glad igen - för den jag är, för min personlighet men även utseendet. Kraven släppte och jag började återgå till mitt jag, sakta men säkert. 

Jag minns när "det" hände, trodde aldrig att du skulle stanna, just för att du fått slaget. Men du älskade mig och det som skedde, det brydde du dig inte om sålänge du hade mig.
Jag minns när mina föräldrar samtalade med mig, om dig, om oss. Och att allt gick till något bättre än väntat. Att du alltid är välkommen, till dem och mig.
Era samtal, våra samtal. Allt vi gjort tillsammans, både med och utan sällskap. När vi hjälpts åt och funnits för varandra, både i sorg och lycka. När vi kämpat med allt, från skola, körkort, osv...

Och att vi nu, ett halvår senare kan berätta för alla att vi är ett par och att vi planerar och pratar om allt. Att vi kan träffas och göra vad och när vi vill..
Tankarna som uppstår och de som alltid är om dig ❤ att när jag saknar dig och utifall att jag mår dåligt kan du komma och finnas för mig, likaså jag för dig ❤
Inte bara det som gör att jag känner som jag gör, det är att du är så villig att ställa upp, hjälpa till, stötta, ha vilja och alltid hitta på saker med mig. Men även att du lyssnar.  och kan ta mina åsikter och diskutera om allt.

Jag älskar dig. Så jävla mycket och att allt vi sagt och säger kommer bli till sanning. För det är det ända jag vill just nu ❤

Likes

Comments

Första dagen av introduktionen på jobbet är avklarad och på onsdag är det sista dagen som gäller.
(Jag tänker inte lägga ut några personliga åsikter om jobbet, just för att det är mellan mig, min familj och vänner. Där hamnar mina åsikter pga att det handlar om ett arbete och åsikter om det har inget att göra här - just för att det både kan sluta negativt och positivt.)
Vad jag tycker så har dagen både gått bra och dåligt. Behöver lära mig mer, men det är ju så. Första dagen och då kan man inte allt men det ska jag väl förhoppningsvis få rot på och snart kunna.
Även fått mitt schema och jag tycker det ser bra ut, perfekt för mig som vill testa på detta och arbeta lite men även få lite lov på det med!

Annars idag spenderade jag tid med morsan, syrran min och hennes två söner ❤ välbehövligt!

Morgondagen är ledig och då ska det börja rensas i ett utav rummen vi har till flytten! Något jag ser fram emot enormt mycket. Få se det vi har samlat på oss men även från tidigare dagar 😊

Helgen spenderades tillsammans med både familj och pojkvän 💘 mycket bad i poolen, även grillning och barnvakt. Mycket skratt och lycka som funnits med och det har verkligen känts inom mig, både i psyket och det fysiska. Jag har verkligen mått bra - förutom när han skulle åka hem igår, men så är det alltid. Det släppte snabbt denna gången med sorgen men ändå känns tomheten! Dock får jag inte heller tänka på det, jag måste tänka på det vi haft, det vi gjort, det vi kommer ha, se fram emot framtiden, till nästa gång osv - det gör jag dock med. Hela tiden. Varenda minut. ❤

Hur har er helg varit vänner? Tänkt på er!

Likes

Comments

🎉På bara tre dagar har jag fått en anställning i en butik. Jag hade inte direkt tänkt mig att jag skulle ta ett jobb, just för att det är sista sommaren innan allvaret och jag är under 18 så jag kommer aldrig få ett arbete. Dock fanns inte lusten för någon ledighet och jag visste inte vad jag skulle göra direkt hemma och under dagarna och jag bara kände att jag behövde ett arbete .. det kliade i fingrarna, hade myror i brallan och mina tankar blev ganska negativa.
Tänkte på arbete, men vem skulle vilja anställa så här sen och en som är 17? - Förrän i tisdags.

Min syster taggade mig på facebook i.om med ett arbete så jag tänkte att "ah, jag ansöker väl för jag orkar inte vara hemma mer!!!" Skickade in cv och personligt brev...fyra timmar senare ringer chefen och ber om en intervju på onsdagen.
Nervositeten uppstår, svetten ökar och en yrsel uppstår. Då inser jag att jag KAN ha tur att snart få komma hemifrån och få ett jobb!! Vilken jävla glädje inom mig.
- Nu, nu kanske.

På onsdagen åkte jag till intervjun. Det var pirrigt, nervöst och svetten rann .. men oavsett vad så kändes allting bra. Jag blev gott mottagen och jag fick den informationen jag ville ha!
Fick också höra att jag på torsdagen (igår) skulle få ett samtal av henne, oavsett om jag får jobbet eller inte.

Väntan var som en evighet....

Igår, på väg till farmor och farfar, inne på Ica får jag ett telefonsamtal. "Det är hon!"
- Jag har goda besked om du fortfarande vill ha anställningen?
Alltså glädjen inom mig - jag bara skrek ut: ja jag vill absolut ha det!!

Så idag blev jag anställd! Påskrivna papper och mer information av chefen.
Och på måndag, kvart i tio börjar min första lilla utbildning inför anställningen - att sitta i kassan och lära mig hur det går till! Även onsdagen är upptagen av kassautbildning. Kul men så nervöst. Men det ska gå bra! Så länge jag får tid på mig, rätt hjälp och information så kommer allt gå suveränt!

Wow. Detta ser jag fram emot!!!😄👊🎉

Likes

Comments