En jobbig tid - 1 år sedan

2 juli 2019. För prick ett år sedan var det här dagen då allt hade gått till bristningsgränsen och jag blev inlagd på sjukhuset för att få hjälp med min smärta i benet. Det var efter två veckors kämpande hemma utan att ha fått i stort sett ingen sömn som det tillslut blev nog. Det här var en extremt jobbig tid, som igen av oss egentligen hade en aning om skulle bli 3-4 veckor på sjukhus.

Det började någon dag innan midsommar. Det var en helt vanlig dag då jag var till min fysioterapeut för att träna. Vi höll då på att träna uppresningar från golvet till stående. Alltså hur jag skulle ta mig upp från golvet på enklast vis. Jag hade även börjat gå till henne två gånger i veckan, och vi var kanske inne på tredje veckan med det. Något jag var extremt glad över, eftersom det inte hör till vanligheten att min kropp brukade klara av det. Det vi däremot inte visste då var att jag strax efter det skulle få en extremt jobbig tid framför mig.

Det var under det träningspasset allt började. Det här var den 20 juni 2019. Det sjuka med allting var att jag inte gjorde någonting konstigt. Ingenting som vi inte tidigare hade gjort, och allt hände så plötsligt. Bortsett från nu i efterhand kan jag ju ha mina teorier kring det, men där och då förstod vi ingenting.

Oavsett så var det precis som att det bara small till från ingenstans och jag fick så fruktansvärt ont i mitt underben precis nedanför knät på vänster ben. Det var i en resning som jag tyckte det kändes precis som att någonting brast eller bara högg till något så fruktansvärt inuti benet. Jag började gallskrika och grina och kunde inte röra benet en millimeter utan att jag panikgrät och knappt visste vart jag skulle ta vägen. Det var i skelettet kändes det som.

Jag minns allt som att det skulle vara igår. Det jag inte heller visste då var att jag varken skulle få sova någonting mer än kanske en timme per natt under en två veckors tid tills jag inte orkade mer, och hade blivit helt tömd på energi. Det var då jag blev inlagd med smärtlindrande dropp på avdelningen MAVA på Gävle sjukhus (medicinsk akutvårdsavdelning). Det jag inte heller visste då var att jag skulle bli liggandes där under tre veckors tid. Jag låg inlagd från den 2 juli till den 24 juli 2019.

Det som var så jobbigt då under den här tiden var att ingen visste vad värken berodde på. Varför jag hade så ont, och varför den kom så plötsligt. För jag hade verkligen extremt ont. Det var inte förrän i efterhand som dem kom fram till att jag hade fått ett benmärgsödem i underbenet. Något som jag förstår kan höra ihop med det reumatiska. Men det var något dem inte heller kom fram till förrän några veckor efter att jag hade blivit utskriven ifrån sjukhuset.

Under tidens gång när jag låg inlagd på MAVA var det inte heller bara benet som var ”problemet”, utan det blev även jätteproblem med magen och få till infarter som skulle funka längre än någon dag. Där slutade det med att dem tillslut opererade in en CVK-infart. Det står för central venkateter. Min var även tunnelerad, alltså att ”slangen” var dragen en bit under huden för att minska på infektionsrisken. Men vägen dit var lång.

Jag är glad över att det var då, och att nu är nu. Att det är förbi, för egentligen är det bara en tid jag vill glömma med tanke på att det var så jobbigt smärtmässigt. Sen att vi också hade såna problem med mina kärl. Att infarterna bara slutade fungera och var väldigt svåra att få dit.

Men i år ser jag fram emot en sjukhusfri sommar. Min sjukdomsvistelse för i år är redan gjord (då i februari), så jag ser nu i år fram emot en lång och härlig sommar HEMMA istället!

Gillar

Kommentarer

Blandade känslor imorse

Gokväll på er!

Hoppas ni har haft en bra start på denna vecka. Några av er kanske rent av har fått semester. Det var väl med lite blandade känslor som jag vaknade till regn imorse. Hela dagen har inte varit särskilt rolig ledvärksmässigt. Jag har varit så extremt trött, haft mycket värk i kroppen och varit seg. Men jag tror mycket har med att jag är väldigt väderkänslig och påverkas väldigt lätt av vädret. Därav att det inte har varit bästa starten på dagen.

Det var precis som att jag visste att det spöregna utomhus bara jag öppnade ögonen imorse. Jag blev t.o.m. tvungen att sova middag i ca 1,5 timme efter lunch. Jag var så extremt trött och slut, och det gick verkligen inte att komma igång. All energi var slut. Men sen blev det lite bättre efter att jag fick vila.

Sen tror jag det också kommer efter att jag har varit igång en hel del den senaste tiden. Framförallt den senaste veckan. Jag har badat och solat varenda dag, något jag inte är van vid. Bassängträning t.ex. är något jag inte brukar göra varje dag, så det är klart det blir en omställning. För sist var ju i januari jag gjorde det, samt att jag inte heller hade kommit igång med min träning efter att jag fick inflammationerna och kortisoninjektionerna bak där vid SI-lederna (bäckenlederna) och bröstkorgen/revbensfästena för några veckor sedan.

Annars idag blev det en tur till sjukhuset direkt efter frukost idag. Jag var dit för att ta blodprov inför ett läkarsamtal över telefon som jag har imorgon med min endokrinläkare. Jag fick hem ett brev i fredags angående att jag behövde ta prover som i fredags, alternativt senast idag (måndag) och en telefontid imorgon (tisdag) med min läkare.

Så det var bara att åka dit idag för att få det gjort. Det var inte så mycket folk där, så det var skönt. Allt gick också relativt smidigt. De fick sticka om mig en gång, vilket gjorde mig lite förvånad eftersom det var mitt ”rescue” kärl. Det kärlet brukar alltid funka, och speciellt nu när det var ett tag sedan jag blev stucken sist så brukar det inte vara några problem. Men tyvärr funka det inte idag.

Jag vet att det bara kan vara en tillfällighet, men det skrämmer mig lite eftersom jag vet att jag är svårstucken. Och att det har blivit sämre. Jag är nog mest rädd över att det här kärlet också ska börja svika mig. Det som nästan alltid brukar rädda mig. Oftast i alla fall. Men vad ska man göra om det är så, det är inte så mycket jag kan göra. Hon sa att det var alldeles hårt, ärrigt och svårt att komma in i, så det är väl troligtvis pga det som gjorde att det inte gick. Det är ärrigt helt enkelt av alla prover och stick genom åren.

Men nu är proverna tagna i alla fall, så jag hoppas samtalet går bra imorgon. Sen ska jag ha en introduktion imorgon. Det ska bli spännande. Det är alltid lite spännande och nervöst även om jag inte tror det kommer bli några problem. Så det ska mest bli roligt tycker jag. För intervjun kändes väldigt bra i alla fall. Hoppas ni får en bra morgondag, KRAM!

Gillar

Kommentarer

Sommar & svullen

Hej på er i värmen!

Visst är det härligt det är med sommarvärmen som har kommit. Det känns i kroppen att lederna tycker om det mer och mer. Däremot gillar inte min fot det lika mycket. Det är precis som att det har byggts upp under tidens gång som dagarna har blivit varmare och finare. Att svullnaden bara har ökat på sig lättare dag för dag.

I helgen här bl.a. var det en dag då det svullnade på sig riktigt mycket, så då fick vi faktiskt kyla med blöta handdukar igen. Så som jag gjorde mycket tidigare i år när det var som värsta. Det hjälpte väl sådär, men bättre än ingenting.

En bild från idag / från min story på Instagram i helgen.

Det är så tråkigt att det hela tiden ska vara någonting. Sen också det att lederna gillar värmen, men foten gör det inte alls eftersom svullnaden gör att det trycker både mer på nerverna så nervsmärtan blir värre, samt att huden känns spänd och som att den ska sprängas.

Tänk om man kunde kompromissa på något sett, det hade varit någonting det. KRAM!

Gillar

Kommentarer