Min sjukdomshistoria # 5

Detta inlägg skrevs år 2020.

Här kommer fortsättningen på den fjärde delen av "min sjukdomshistoria", den fjärde delen kan ni läsa här.

Nu var det längesen jag gjorde en sån här uppdatering kring min sjukdomshistoria. Det har hänt väldigt mycket sen sista uppdateringen, men nu kände jag att det var dags för en fortsättning.

Strax efter den senaste uppdateringen var jag på min sista rehabiliteringsresa till Vintersol på Teneriffa med min mamma. Vi åkte dit tillsammans med Reumatikerförbundet. Det var en bra resa. Däremot var jag för nedgången i min sjukdom för att jag skulle ta upp all träning på bästa sätt. Det var som att jag var för slutkörd efter allt med skolan och studenten, och då visste vi inte varför jag hela tiden var så extremt trött. Något vi fick veta senare varför.

Jag var ändå glad över att vi åkte för jag mår bättre i sådant klimat som det är där. Det är varmt och skiftar inte lika mycket i vädret som det annars gör här i Sverige. För jag påverkas annars väldigt lätt av väderskiftningarna som vi ofta har här. Vi var på Teneriffa under 3 veckors tid.

Det vi inte visste då var att allt bara kraschade samman när vi kom hem. Det kom fram att jag hade fått besvär med hjärtat, att det var därför jag var så extremt trött. Det var precis som att jag hela tiden var i full gång utan återhämtning. Det resulterade även i att jag fick högt blodtryck pågrund av den höga pulsen (vilopuls kring 120 slag/min). Så efter att vi kom hem från Teneriffa blev det många turer fram och tillbaka med att hitta en fungerande medicin för både pulsen och blodtrycket. Men det var inte det lättaste. Det blev både två ambulansturer och två inläggningar med byte av medicin, samt en sväng på HIA (hjärtintensiven). Men nu har jag en fungerande medicin.

De vet inte exakt varför jag har fått det, men en teori är att det beror på min smärta. Att den gör att hjärtat slår fortare.

Men efter den här resan var det precis som att luften gick ur mig. Jag hade tagit studenten bara någon månad innan och verkligen kämpat mig till att ta den tillsammans med mina jämnåriga. Däremot pågrund av alla stress med att kämpa mig igenom skolan, allt kring vad man ska hitta på efteråt och tankar på hur det kommer bli med allt osv, så gjorde det att kroppen tillslut sa ifrån. Något som då kändes väldigt surt i och med att det ännu en gång kände lite som att börja om på nytt.

Fortsättning följer...

Gillar

Kommentarer

Min sjukdomshistoria # 4

Här kommer fortsättningen på den tredje delen av "min sjukdomshistoria", den tredje delen kan ni läsa här.

Från början när jag fick beskedet om att fötterna behövde opereras ställde jag in mig på att det var två operationer som behövde göras och sen skulle det vara bra. Jag skulle kunna gå igen som mina kompisar, och inte behöva släpa på rullstolen och framförallt slippa värken. Operationerna var bara något jag var tvungen att ta mig igenom om jag ens ville kunna gå igen. Men nu sitter jag här och har gjort sammanlagt tre stora fotoperationer. Men det är fortfarande inte bra.

I och med steloperationerna har jag fått mycket högre belastning på framfötterna, eftersom jag inte kan röra fotlederna. Det har gjort att jag ständigt får nya inflammationer i de främre lederna samt tårna och det har resulterat i att jag har mycket värk. Jag kan inte gå långa sträckor utan kryckor eller med hjälp av rullstolen.

Det är väldigt frustrerande att fötterna aldrig vill bli bra. Trots att man har genomgått tre riktigt jobbiga och smärtsamma operationer. Ibland undra man bara hur mycket man ska behöva kämpa, bli lite bättre och sen få bakslag igen. Om och om igen.

Från början trodde vi som sagt att jag bara hade två operationer framför mig. Det var det vi ställde in oss på, men det sluta med att jag var tvungen att göra en tredje operation och det tog hårt. Det krävs mycket av en, både fysiskt och psykiskt när man går igenom en operation. När den tredje operationen äntligen var gjort, och jag hade börjat komma upp på benen, kände jag bara "nu är jag äntligen klar!". Strax därefter började jag få ont i en annan led i foten och det visade sig vara en skruvspets som låg och skavde mellan en led. När jag väl hade fått bort skruven och den smärtan hade försvunnit började jag kunna se ljuset och få hoppet tillbaka om att de skulle bli bra. Jag hade "bara" den långa rehabiliteringen kvar med att träna upp musklerna igen.

När jag började kunna komma upp på kryckorna i vintras började jag verkligen inse att allt jag har kämpat för inte är så långt bort. Men nu under våren har det bara gått utför. Ju mer jag började komma upp på kryckorna, ju fler inflammationer fick jag i tårna och framfötterna. Värken blev bara värre och nu kan jag inte gå längre sträckor utan kryckor eller med hjälp av rullstolen. Det är som att det aldrig tar slut.

Så nu står jag där igen, med ett par fötter som inte fungerar. Jag har fått kämpat och kämpat och har fortfarande inte kommit till målet om att kunna gå utan att värken ska ta över. Men kampen fortsätter och någon gång ska jag nå mitt mål! Även om det kan kännas väldigt långt bort ibland.

Fortsättning följer...

Gillar

Kommentarer

Min sjukdomshistoria # 4

Här kommer fortsättningen på den tredje delen av "min sjukdomshistoria", den tredje delen kan ni läsa här

Från början när jag fick beskedet om att fötterna behövde opereras ställde jag in mig på att det var två operationer som behövde göras och sen skulle det vara bra. Jag skulle kunna gå igen som mina kompisar, och inte behöva släpa på rullstolen och framförallt slippa värken. Operationerna var bara något jag var tvungen att ta mig igenom om jag ens ville kunna gå igen. Men nu sitter jag här och har gjort sammanlagt tre stora fotoperationer. Men det är fortfarande inte bra.

I och med steloperationerna har jag fått mycket högre belastning på framfötterna, eftersom jag inte kan röra fotlederna. Det har gjort att jag ständigt får nya inflammationer i de främre lederna samt tårna och det har resulterat i att jag har mycket värk. Jag kan inte gå långa sträckor utan kryckor eller med hjälp av rullstolen.

Det är väldigt frustrerande att fötterna aldrig vill bli bra. Trots att man har genomgått tre riktigt jobbiga och smärtsamma operationer. Ibland undra man bara hur mycket man ska behöva kämpa, bli lite bättre och sen få bakslag igen. Om och om igen.

Från början trodde vi som sagt att jag bara hade två operationer framför mig. Det var det vi ställde in oss på, men det sluta med att jag var tvungen att göra en tredje operation och det tog hårt. Det krävs mycket av en, både fysiskt och psykiskt när man går igenom en operation. När den tredje operationen äntligen var gjort, och jag hade börjat komma upp på benen, kände jag bara "nu är jag äntligen klar!". Strax därefter började jag få ont i en annan led i foten och det visade sig vara en skruvspets som låg och skavde mellan en led. När jag väl hade fått bort skruven och den smärtan hade försvunnit började jag kunna se ljuset och få hoppet tillbaka om att de skulle bli bra. Jag hade "bara" den långa rehabiliteringen kvar med att träna upp musklerna igen.

När jag började kunna komma upp på kryckorna i vintras började jag verkligen inse att allt jag har kämpat för inte är så långt bort. Men nu under våren har det bara gått utför. Ju mer jag började komma upp på kryckorna, ju fler inflammationer fick jag i tårna och framfötterna. Värken blev bara värre och nu kan jag inte gå längre sträckor utan kryckor eller med hjälp av rullstolen. Det är som att det aldrig tar slut.

Så nu står jag där igen, med ett par fötter som inte fungerar. Jag har fått kämpat och kämpat och har fortfarande inte kommit till målet om att kunna gå utan att värken ska ta över. Men kampen fortsätter och någon gång ska jag nå mitt mål! Även om det kan kännas väldigt långt bort ibland.

Gillar

Kommentarer