Liam

Han växer och växer och växer vår lilla minsting. Och nu är han 4 månader gammal.

Han har börjat skratta nu. Hans första skratt kom i sömnen, när han låg i min famn. Det var så gulligt att höra och jag hade verkligen velat veta vad han drömde där och då. Några veckor senare skrattade han i vaket tillstånd också. Ett bubblande, härligt skratt - när jag busade med honom ❤

Han sträcker sig efter saker hela tiden och greppar tag riktigt bra. Och så ska han självklart smaka på allt som han får fatt i. Häromdagen upptäckte han dessutom att han har två fossingar - och de skulle så klart in i munnen direkt.

Han är en riktig liten pratkvarn när han sätter den sidan till. Drar långa haranger av ljud och joller.

Favoritplatsen för honom är helt klart bärselen. Med Liam har vi verkligen fått valuta för pengarna för den. Är han övertrött och behöver sova så är det bara två saker som funkar - antingen amma honom till sömns eller sätta honom i bärselen och gå runt. Det slår liksom aldrig fel. Inom några minuter så sover han som en stock. Så länge man inte sätter sig 😉.

PUSS/E

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Wilmer

Nu har det gått några veckor sedan Wilmer skolades in på förskolan och jag tänkte göra en uppdatering om hur det har varit och hur allting funkar nu. Både för honom och för mig. Vi har ju hängt, i princip dygnet runt, i snart 2 års tid, så det är definitivt en stor förändring även för mig att han är någon annanstans femton timmar i veckan.

Inskolningens två veckor skötte Henke, medan jag och Liam var kvar hemma. Vi ville att det skulle vara Wilmers stund och i och med att jag ammar Liam så hade det inte funkat om jag var iväg utan honom. Dessutom var det ju härligt för Henke att få ha den grejen tillsammans med Wilmer också.

Här har man inskolning i två veckor. Första veckan var killarna iväg tisdag och onsdag, sen gick magsjukan på avdelningen (snacka om att kastas rakt in i dagislivet) så under torsdagen och fredagen stannade vi alla hemma för att inte riskera att åka på det. Veckan därpå var de iväg hela veckan, han fick testa på att vara själv, utan pappa, i några timmar och i slutet på veckan fick han vara där alla sina timmar själv.

Sedan var det dags att komma igång "på riktigt". Något som jag verkligen hade gruvat mig för. Dels för att jag skulle rodda båda barnen själv på morgonen och sen framför allt: behöva säga hejdå till en kille som kanske skulle storgråta. Och ja, så blev det. Första veckan var HEMSK. Han var SÅ ledsen och mammahjärtat gjorde så ont. Att lämna sitt gråtande barn är inte roligt för fem öre. Ja, de flesta som har skolat in på förskolan vet nog precis hur hemskt och sorgligt det kan vara. Där och då ville jag helst av allt bara ta med honom tillbaka hem och "strunta i allt". I stället fick jag hålla mig från att inte bryta ihop själv och vinka hejdå. Förskolepersonalen försäkrade mig dock alltid om att när jag gått därifrån så dröjde det inte långa stunder innan han var glad igen, även om han kunde fråga efter oss lite då och då. Och för varje dag som gick så blev det lättare och lättare. Men i två veckor (alltså 6 gånger) var lämningarna jobbiga. Inte det där storgråtandet som första dagarna, men han var ledsen och ville inte att jag skulle gå.

Men sen hände någonting. Precis som att vända på ett blad. Och nu, de två senaste veckorna som varit, så har lämningarna gått alldeles strålande. Man märker att han tycker att det är så kul att vara där. Han springer in mot sin avdelningen, så fort vi fått av oss overallen (tidigare var han som klistrad i famnen på mig). Sen kramas vi hejdå och så hoppar han över till någon av hans fröknars famnar och så vinkar han glatt och säger "hejdå mamma". Inte en ledsen min så långt ögat kan nå. Det är SÅ fantastiskt skönt. Stegen därifrån är betydligt lättare att ta när man får ett leende ifrån honom.

Men bäst av allt är ändå när jag får åka dit och hämta hem honom på eftermiddagarna. Det är så härligt när han får syn på mig och utbrister "mamma" och kommer springande eller sträcker sig mot min famn ❤ Mysigaste, mysigaste känslan! Jag tänker passa på att njuta av det så länge det varar - för jag kan tänka mig att det om något år säkert kommer att bytas till att han inte alls vill avsluta mitt i leken och följa med hem, haha.

PUSS/E

Likes

Comments

Strax efter sex i morse vaknade Wilmer och sa ”mamma jag vill gå upp” (en av hans nya meningar som han har lärt sig) och sen tog han sitt favoritgosedjur och knatade ut till köket. Så det var inte så mycket annat för mig att göra än att ta med mig Liam och följa med upp och ta morgon jag också. Det är förvisso inget nytt att han vaknar redan vid 6, och med tanke på att läggningarna brukar gå så smidigt och att han sover redan vid halv åtta så kan jag ta de tidiga morgnarna (så länge det håller sig till klockan sex och inte blir ännu tidigare 😊).

Det har varit en fin, men ganska lugn helg. Vi har haft besök av Wilmers farfar och farbror, jag har varit hos frisören, det har blivit ett par gymbesök och sen har vi bara varit hemma och myst. Wilmer har varit lite småförkyld, så det har inte blivit några större utflyter för hans del. Igår gjorde vi hemmagjord pizza till hans stora förtjusning. Han fick vara med och göra i ordning och tyckte att det var så kul. Han börjar bli så stor och det är så kul att man kan involvera honom mer och mer i allt vi gör.

Idag har jag inga större planer. Jag ska försöka hinna med att provbaka ett recept inför Liams dop. Och så ska jag veckohandla. Sen blir det nog bara lite städning och tvätt mellan leken och barnvagnspromenaderna. Killarna får styra dagen, helt enkelt.

PUSS/E

Likes

Comments

Wilmer

Den ljuvligaste meningen som nånsin ljudit från Wilmer fick jag höra tidigare i veckan, när jag skulle söva honom. Gissa om det värmde fint i mammahjärtat, när han efter att jag sa "Jag älskar dig" svarade mig med "Ässka dig, mamma". Det där är en sån där guldglimt i livet, som man kan leva på LÄNGE. Fina, älskade barn ❤

Det är en väldigt rolig tid just nu, för det händer så himla mycket med språket. Man brister verkligen ut i skratt ofta. Han har börjat leverera fler långa meningar och han är så finurlig med sina tankar och idéer. Som häromdan till exempel, när Henke hängde in tvätt. Då stod han bredvid och klappade händerna och sa "Bra, pappa!". Och ja, det kan ju alltid vara skönt med en liten hejarklack när vardagssysslorna måste skötas 😄.

PUSS/E

Likes

Comments

Liam

Det var den 21:a i söndags, vilket innebär att Liam hade månadsdag. I tre fina månader har han funnits. Det låter inte mycket för världen, men han har verkligen hunnit med att förgylla vardagen något otroligt under sina levnadsmånader.

Liam är verkligen min lilla solstrålskille och skiner upp så fort han får syn på en. Det finns inget finare än när han smäller av ett stort leende och jollrar. Så vida han inte är jättetrött eller har en tung blöja (eller är för långt ifrån bröstet när han blir hungrig) så är det bara glada miner från honom - med andra ord är det inte mycket som gör honom missnöjd nu mera.

Ett stort framsteg den här månaden är nämligen att han har lärt sig att vara nöjd i babyskyddet. Tidigare har det bara funkat om bilen har varit igång och kört, eller om man har stått och vaggat honom samtidigt. Han har avskytt att sitta stilla i babyskyddet. Men för några veckor sen testade jag att ta bort babyinsatsen som var i stolen - och sen dess har han varit hur fine som helst med att sitta där även vid stillastående. Troligtvis har det varit lite lite för trångt för honom när insatsen suttit i. Hur som helst så är det en stor lättnad att det funkar.

Annars går utveckligen fortsatt framåt. Han snurrar på, pratar och ler, blir starkare i nacken för var dag som går och har även börjat tycka att det är okej att sova själv. Han har ju haft ett stort närhetsbehov, min lilla kille, och helst velat sova i famnen eller sjalen och bärselen - men numera kan han till och med somna själv i sin säng. Toppenbra.

Imorgon ska vi på 3 månaders-kontroll och vaccinering. Det ska bli spännande att se hur mycket han har vuxit. Sprutorna ser jag mindre fram emot. Det gör ont i mammahjärtat att veta att man ska behöva hålla fast sin lilla bebis samtidigt som någon ska ge honom sprutor. Men det är ju för en bra sak - så vi får härda ut både jag och Liam.

PUSS/E

Likes

Comments

Wilmer

Jag har precis läst saga för Wilmer och nu ligger han och tar sin förmiddagsvila. Liam ligger och skrattar i babygymmet precis bredvid mig och jag har hällt upp en kopp te som jag förhoppningsvis hinner dricka medan det fortfarande är varmt.

Hur som helst. Jag kanske kommer bli lite sentimental nu, men det är verkligen blandade känslor jag har i kroppen idag. Det känns som om det var alldeles nyss som Wilmer kom till världen. Det är bara en blinkning bort, från den där första våren vi hade tillsammans. Alla mysiga promenader, allt bebisgos. Och det var nyss vi började med babyrytmik, besökte öppna förskolor, hängde i badhuset varje fredag. Och idag, är det sista dagen som jag är mammaledig med honom, för imorgon börjar hans inskolning på förskolan.

Jag kan inte för mitt liv förstå att min lilla, lilla bebis har blivit så stor och att jag snart har en tvååring här hemma. Full av egna tankar och idéer. Samtidigt som jag älskar att han blir äldre, för det blir verkligen bara roligare och roligare med tiden, så känns det nästan som om jag inte hinner med. Det känns så himla märkligt att han kommer spendera flera timmar i veckan på ett ställe där jag inte ens kommer vara med.

Jag vet att Wilmer kommer få så roligt. Han är mer än redo och älskar att få omge sig med andra barn. Det tvivlar jag inte en sekund på. Han kommer få göra så mycket roliga saker på dagarna - och garanterat lära sig massor av nytt. Det är nog snarare jag som inte är riktigt redo än. Samtidigt vet jag att det kommer innebära att jag kan lägga hundra procent fokus på Liam, timmarna som vi är själva. Vi kommer kunna göra allt det där som Wilmer fick göra som bebis. Han kommer också få gå på babyrytmik, bada i badhuset och få all den där uppmärksamheten som jag vill ge honom. Och det behöver han ju också få. Men det är tur att Wilmer bara kommer gå på förskolan tis-tor, 15 timmar totalt - och att vi fortfarande kommer ha massor av tid tillsammans alla tre. Och så att jag får vänja mig lite långsamt.

PUSS/E

Likes

Comments

Liam

Ett något försenat inlägg, och nu har min lilla Liam hunnit bli två månader gammal. Familjens fina lilla minsting. Som han förgyller vår vardag, med kärlek och med glädje.

Sedan sist har han bjudit på sina första leenden och det var precis lika fantastiskt den andra gången, när man får det allra första leendet av sin lilla bebis. Så mycket kärlek. Nu mera är han väldigt generös med att dela ut dem och han har även börjat "prata" väldigt mycket, vilket jag tycker är fantastiskt kul. Det är så härligt att få svarsljud från honom - att få lite respons. Och det riktigt glittrar till i ögonen på honom när man ligger och pratar med honom.

Precis som för Wilmer så älskar han att ligga på skötbordet och i spjälsängen. Vi har nämligen två fina skötbord- & sängmobiler däröver som uppenbarligen är väldigt spännande att kika på. Det är skönt att det finns några favoritplatser som alltid fungerar, när man behöver få händerna fria till annat. Skötbordet är naturligtvis svårt att lämna honom på, men sängen fungerar om man behöver göra något annat för en liten stund.

Han har även lärt sig att vända sig om. Både från mage till rygg och tvärtom. Det går verkligen snabbt framåt nu.

Det känns som om vi börjar få in lite rutiner för honom. Även om jag är väl medveten om att det är just när man tror sig ha hittat rutinerna, som de förändras igen - så jag ska väl inte säga för mycket 😉. Men jag känner i alla fall att jag har hunnit landat i livet som tvåbarnsmamma, vilket är jätteskönt. Det funkar bra att ta hand om barnen själv på dagarna

PUSS/E

Likes

Comments

Nu sitter jag i bilen, på väg hem från vårt julfirande i Växjö. Bredvid mig har jag två sovande små killar. Wilmer på ena sidan och Liam på den andra. Vi har en lång bilresa framför oss. Det tog många timmar att åka ner, så vi räknar med att det blir lika många stopp även nu. Många amningspauser och många blöjbyten. Men så länge man har tiden så gör det inte så mycket.

Det har varit en fin och mysig jul. Med stoj och bus och lek och skratt. Och massor av god mat, julgodis och kortspel inpå sena kvällen. Wilmer fullkomligt älskar att vara omgiven av sina kusiner och det riktigt lyste om honom när barnen busade tillsammans. Synd att det är så himla långt mellan oss. Nästan 40 mil, enkel väg. Det hade varit så roligt om vi hade kunnat träffa varandra oftare.

Liam har också blivit rejält uppvaktad av sina kusiner. Med kramar och pussar och klappar. Och redan nästa år kommer han kunna vara med och leka och busa lika mycket, han också. Så mysigt att tänka på det. Och vilken lycka att barnen är så pass nära varandra i ålder.

Nu väntar några mysiga mellandagar för mig och barnen. Henke jobbar, men jag och killarna ska passa på att träffa vänner och familj som kommit hem till Värmland över julen. Det ser jag fram emot. Sedan blir det ytterligare ett julfirande i helgen, innan det är dags att fira in det nya året. En härlig och händelserik vecka, med andra ord! ❤️

PUSS/E

Likes

Comments

Recept

Idag har jag provat på ett alldeles nytt recept som hör julens godsaker till. Men jag är nog en av få som varken bakat eller ätit det här förut. Efter att ha provsmakat så kan jag dock säga att det definitivt inte var sista gången. Rocky road. Hur kan jag ha missat detta i alla år? Så otroligt enkelt och gott.

Du behöver:
Marabou mjölkchoklad (400 gram)
Minimarshmallows (1,5 dl)
Dumlekolor (15-20 st)
Cashewnötter (3 dl)

Gör så här:
Dela dumlekolorna i mindre bitar.
Blanda i en skål tillsammans med marshmallows och nötter.
Smält chokladen på spisen och rör sedan ned i godis- och nötblandningen.
Häll alltsammans i en ugnsform med bakplåtspapper.
Garnera med lite godis och nötter.
Ställ in i kylen tills chokladen stelnat.
Skär upp i mindre bitar, ät och njut!

PUSS/E

Inspiration & recept fann jag här.

Likes

Comments

Vardagslivet, Wilmer

Det är så otroligt vackert ute, nu när det har kommit så mycket snö. Ett riktigt vinterland. Helst av allt hade jag velat ta med mig barnen ut, fylla en termos med varmchoklad och plocka fram pulkan till Wilmer. Det hade varit en helt perfekt söndag.
Men dessvärre har vi sjukstuga här hemma. Fredagskvällen fick nämligen en lite dramatisk vändning då Wilmer plötsligt fick feber och feberkramp. Det blev riktigt otäckt och vi fick tillkalla ambulans. Som tur är gick ju allt bra.

Trots att det här var tredje gången och att jag vet att feberkramp i sig inte är farligt, så kan jag inte låta bli att påverkas och bli rädd. Man känner sig så hjälplös. Och att se ens lilla barn blir okontaktbar, alldeles blå om läpparna och tappa färg i ansiktet är fullständigt vidrigt. Eftersom febern kom så otroligt plötsligt den här gången var jag inte riktigt medveten om att det var just feberkramp han fick, utan fattade det först efteråt. I såna här lägen är jag sjukt tacksam över att sjukhuset ligger så pass nära. Ambulansen kom hit på nolltid.

Så nu kämpar vi med att hålla nere febern någorlunda. Så det blir en söndag i glass, kramar, film och vilans tecken.

PUSS/E

Likes

Comments