”It was the best of times, it was the worst of times”

Högskoletiden... Jag var ung, jag var snygg, jag var smart, jag var fri. Och jag tappade fotfästet totalt.

Jag var aldrig den coola och snygga i grundskolan. Men på högskolan blev jag det. Jag fick massor av bekräftelse för hur jag såg ut. Och likt vilken annan missbrukare som helst så kunde jag inte få nog. Det viktiga i livet var inte längre vad jag presterade, utan hur jag såg ut.

Så jag gick all in på att vara så snygg och så cool som möjligt. Drömmen om en hästgård byttes mot drömmen om ett högstatusyrke och en lägenhet på Östermalm. För det är det man förväntas vilja som ung idag. Man förväntas vilja göra karriär och lämna småstaden man kommer ifrån. Och jag var otroligt anpassningsbar... Anpassningsbar på ett väldigt självdestruktivt sätt.

Min lägenhet såg ut som ett bombnedslag på fel sätt... Jag såg ut som ett bombnedslag på rätt sätt... När jag ser tillbaka så har jag aldrig haft så många symptom på ADD som under högskoletiden. Vilket är väldigt typiskt för odiagnostiserade vuxna kvinnor. Antingen rasar livet ihop när man tar klivet ut i vuxenlivet, som i mitt fall, medan vissa klarar att hålla ihop det skapligt tills de får barn.

Jag hade under denna period noll struktur och noll rutiner. Jag var vaken till 02-03 på nätterna och sov till 12. Jag lagade ofta mat vid 23 på kvällen, om jag gjorde det alls. Jag festade tre dagar i veckan, jag kunde inte låta bli, tänk om jag skulle missa årets bästa fest?? Jag kom försent till ALLT. Jag betalade massor av påminnelseavgifter, och en hel del parkeringsböter... Jag skrattade massor, jag grät massor. Jag har aldrig haft så många vänner och bekanta, men kände mig ändå ensam. Typ ALLA coola kom på min 20-årsfest, och ändå mådde jag skitdåligt.

Jag under högskoletiden🔥

Jag lyckades trots detta ta över 100 högskolepoäng(!!!). Jag har absolut inget minne av hur jag gjorde detta. Det är som att min hjärna för att skydda mig har blockerat mycket av det som hände under de här åren, för mina minnen liknar mer fragment.

Vårterminen 2012 började min livsstil, mitt dåliga psykiska mående och min bristande studieteknik verkligen påverka mig. Jag kände mig ensam och rastlös och trodde att en flytt till Stockholm, eller hem(konstig logik här) skulle lösa saker. Tack och lov kom jag inte till Stockholm, Stockholm hade ätit upp mig. Jag hade LÄTT hakat på alla skönhetstrender med botox, fillers och skönhetsoperationer. Bara jag fixade DET DÄR på kroppen så skulle jag ju bli lycklig.

Jag flyttade hem och började pendla till högskolan. Men en solig dag i september år 2012 krockade jag på väg hem. Krocken var inte mitt fel. Jag hade inte kunnat göra något för att undvika det som hände. Och jag har verkligen varit SKITARG över det här. Att den här vårdslösa personen i den andra bilen orsakade min totala psykiska krasch som jag fortfarande kämpar med.

Men sanningen är den att jag hade kraschat förr eller senare ändå. Krocken var bara droppen som fick bägaren att rinna över.

Sedan har jag långsamt börjat hitta tillbaka till den jag är. Men det har tagit tid. Och något jag fortfarande inte listat ut är hur jag ska kunna vara mig själv i ett förhållande. För hittills har jag anpassat mig till förbannelse så fort jag börjat träffa någon. Jag liksom kväver mig själv och måste göra slut.

Men mer om det här längre fram. Nästa vecka ska jag skriva om PTSD och varför jag tror att jag har det efter min tid på högskolan. Det har med en MAN att göra naturligtvis🙄 Vilket jag också tror är en bidragande orsak till varför jag inte vågar dejta.

Men nog om detta! Jag hoppas ni får en fin helg, ta hand om varandra♥️

/Elin




#psykiskohälsa #psynligt #ptsd #depression #utmattningssyndrom #add #adhd

Gillar

Kommentarer