ADHD, rädsla och trötthet

Jag är så trött just nu, värre än vanligt. Jag gjorde den stora delen av ADHD-utredningen förra veckan och det var som att sticka hål på en ballong. Jag har varit spänd och orolig inför utredningen så himla länge och sen var det plötsligt bara klart. Läkaren och psykologen tyckte ”inte att det råder några tvivel” om att jag har ADHD. De bara konstaterade det, helt utan att vi behövde bråka eller argumentera. Skönt såklart. Men det hela kändes lite fattigt på något vis. Men jag tror inte att det berodde på utredarna. Jag tror att det är min uteblivna reaktion som gör det.

Jag har sett framför mig att jag skulle reagera starkt när jag äntligen fick besked. Gråta av lättnad, bli väldigt glad eller rörd. Men jag kände nästan ingenting.

En stund efteråt kom känslan av trötthet, och sorg. Sorg och även lite rädsla över hur nära det var att jag inte kom hit. Att jag inte fick hjälp den här gången heller.

Hur många som jag finns det där ute? Som aldrig ställt till problem för någon annan och därför missas? Som mår skitdåligt nästan jämt och därför inte orkar strida sig till någon utredning? Jag blir rädd när jag tänker på det.

När jag får det här på papper ska jag göra kopior och skicka till alla inom vården som missade mig, alla som höjde på ögonbrynen och ifrågasatte att jag ville ha en utredning. De behöver veta att de hade fel. De behöver veta att de förstör människors chans till ett värdigt och meningsfullt liv när de nekar sjuka människor behandling.

Jag kommer behöva tid att bearbeta det här.




Gillar

Kommentarer