Dagbok: Jaget

Har sedan mitten av min gymnasietid haft en tydlig bild av vem jag är. Vad jag står för. Vad jag tycker och tänker. Det har jag alltid gjort. Jag har aldrig varit den "typiska tjejen". Jag har alltid haft fler killvänner än tjejvänner. Likaså äldre vänner. Har helt enkelt alltid varit lillgammal och trivs bättre med killar. Alltid känt mig en av dem. Lite av en pojkflicka. Är det så dom säger? En tjej som egentligen aldrig gillat tjejer speciellt mycket. Tyckt att många (okej... nästan alla) tjejer är falska och pratar bakom ryggen.

I juni i år vändes det mesta upp och ner. Jag blev lämnad av min första riktiga kärlek. Bara två veckor efter att vi återförenats efter ett halvår utan varandra. En person som jag alltid kommer ha enorm passion och respekt för. Jag har grubblat och tänkt. Gråtit och tänkt om. Han är min pingvin, såsom min bästa vän i september sa. En person som alltid kommer att hänga med, som en osynlig skugga. Jag kan leva med det. Jag har släppt taget. Så farväl. Farväl mitt livs kärlek. Jag behöver inte dig idag. Jag är starkare nu.

Två månader efter vårt break up klippte jag av allt år. Åkt runtom nästan hela Skåne. Upp till Kalmar. Fotat, vloggat och spenderat oändliga timmar med plugg, jobb, agility och vänner. Kan inte räkna alla timmar på mina tio fingrar. Det är jag såklart tacksam över. Kunde annars inte överleva mitt heart break. Alla nattimmar jag gråtit istället för att sova. Har velat känna att jag lever. Men det är som Viktor Leksell sjunger:

Tänker du nåt på mig?
Jag har dansat i din skugga
Rosenbladen bara duggar
[...]
Tar en klunk av heligt vatten för att överleva natten

Kanske är jag egoistisk? Men jag känner att jag lever. Jag börjar skapa om mig själv. Min nya självbild. Är inte densamma längre. Men jag behöver leva om. Leva på ett nytt sätt som passar mig. Kanske bara för nu? Men jag lever. Lever för mig, och ingen annan. Är det verkligen att vara egoist? Kan leva med det. Iallafall för tillfället.

Följ mig här: Nouw | YouTube | Bloglovin

Gillar

Kommentarer