Vart är min livsglädje?

Panik, panik, panik. Ångest, ångest, ångest. Ingen livsglädje.
Dessa senaste dagar har tårarna sprutat så att ögonen blivit svullna, kroppen skakat av orkeslöshet och hjärnan gått på högvarv utan resultat. Just nu är jag på botten. Jag orkar ingenting, vill ingenting och förstår inte mig själv. Jag känner ingenting, jag är känslokall, jag är likgiltig. Jag känner "what ever" med det mesta just nu, allt känns meningslöst att göra. Jag rycker bara på axlarna och går vidare. Det som jag känt som något meningsfullt innan är numera meningslöst i mina ögon, jag älskar egentligen att laga mat, men inte nu. Jag älskar att sminka mig och göra mig fin, men inte nu. Jag älskar att umgås med nära och kära, men inte nu. Allt känns onödigt. Jag vill bara ligga i min säng och stirra in i väggen dag in och dag ut. Just nu är jag inte peppad på att göra någonting alls. Jag jobbar, åker hem från jobbet, sover en stund, lagar mat och somnar igen.
Jag får utbrott utan att jag vet varför och jag är rädd för mig själv.
Jag har ju egentligen allt jag kan tänkas behöva för att ha det bra, men ändå är jag inte lycklig. Jag har världens finaste familjer, en underbar pojkvän, superfina vänner, tillgång till arbete samtidigt som jag pluggar samt tak över huvudet och en säng att sova i. Jag förstår inte varför jag är så olycklig när jag utåt sett har det så bra. Och jag undrar en sak, hur ska jag kunna tillfredsställa mina vänner, familj och pojkvän om jag inte ens kan göra mig själv lycklig? För egentligen ska man väl alltid tänka på sig själv i första hand? Men jag gör nog egentligen inte det, tyvärr.. Och hur ska mina nära kunna prata med mig om det här när jag inte ens själv vet vad det handlar om? Jag blir snart galen!

Man måste få vara på botten, men man måste också orka ta sig upp på toppen igen. Det är så svårt, just nu när man är här nere, skriker och skriker men ingen hör en eller hjälpa. Allt känns hopplöst. Jag finner knappt ord för hur jag känner. Det enda jag vill just nu är att må bra, psykiskt.

Detta är det mest personliga inlägget jag någonsin laddat upp, men jag behövde det. För vem mår alltid tipptopp?

Kram Elin 

Gillar

Kommentarer