Slutet gott allting gott

Det var annorlunda då, där borta, med en ny destination i stort sett varje vecka som innebar nytt boende och nya förutsättningar. För att vara ärlig minns jag inte ens en enda person på resan, backpackingresan. Lärde vi ens känna någon?


Ni som är stammisar här får gärna påminna mig.


För jag kan inte påstå att jag upplevt det jag känner just nu, totalt tomhet och uppriktig sorg. Kanske lite väl djupa ord, ska noteras att jag skriver detta klockan 01.42 efter en utekväll.


Vi lärde aldrig känna någon på djupet under backpackingresan i Asien, det är de jag vill få fram. De personer vi lärde känna var svenskar och på något sätt intalar sig hjärnan då att vi kommer ses igen. Hur många gånger har man inte slängt sig med frasen att "världen är ganska liten ändå", så hur pass stort är lilla Sverige då?


Vi besökte Afrika. Ingen av oss har någonsin varit på den här kontinenten förrut. Ja, nu ljög jag igen, men Albins vistelser på Cap verde och Marocko räknas inte har vi lärt oss av George. Han skrattade och sa att det är inte Afrika, när Albin påstod att han varit i Afrika tidigare. Du kommer få se, avslutade han med, och det tror jag Albin fick.


Vi skulle åka på safari, vi köpte visum för tre länder och vi skulle se gorillor, bajshyddor, öknen, djur, bestiga vulkaner och gudarna vet allt.


För någon vecka sedan frågade en klasskompis om vi sett några djur eller äckliga insekter, vid den tiden hade vi inte ens lagt märke till att det bor en ödla nere vid personalköket utan det enda vi hade sett då var en död kackerlacka i poolen.


Nej den här resan blev inte som vi trodde. Den blev ännu bättre. Vi har inte fått sett Afrika, vi har inte upplevt Afrika utan besökt en minimal del av kontinenten. De som folk ofta blandar ihop och även vi, Afrika är inget land och afrikanska är inget språk, tror jag? Vi har fått se och uppleva Rwanda, vi har bott och upplevt en vardag här som inneburit både njutning, våndande och allt som hör vardagen till, snarare än att turista.


Nu är vi färdiga här, arbetet är så gott som inskickat. KORS I TAKET! Snart ska George skjutsa oss till flygplatsen men innan det ska vi hämta Quesie en sista gång. Hjärtat blöder. Vi lämnar nu, hejdå livet här, hejdå vardagen och alla dess bestyr. George som har blivit vår bästa vän här kommer nog sakna ihjäl sig efter oss, vem ska han nu vara med? Vi vet allvarligt talat inte, för den där kompisen Roy har vi inte sett till sedan den där misslyckade ¨operation få tillbaka den stulna telefonen¨. Hur lämnar man sin bästa vän, för evigt?

Jag vet inte men de får se om några timmar.


C U!

Såhär sista dagarna gav vi upp det här med att försöka framstå dom propra på våra inbokade möten. Nu handlade det endast om överlevnad. Jag i tofflor för 199kr och Albin i shorts från 2012.

Sämsta vädret som Rwanda haft under maj månad någonsin i kombination med att Sverige hade sitt kanske bästa väder. Någon chockad över vart jag befann mig? Nej tänkte väl inte det heller. Men ni kan va lugna, HOLD YOUR HORSES! Imorgon när vi är tillbaka på svensk mark ska det bli sämre väder.

Jo visst, det finns onlinepizza på hemmaplan också. Men inget kommer kunna mäta sig med den här appen, jumia food. Alla restaurangers meny i hela Kigali finns lixom inmatare och det är bara att beställa hem, vad som helst, allt från is-kaffe till get-ben och en simpel avocado. Livsfarligt men ack så underbart, snart ska vi beställa lunch. 


PS. Igår ringde någon som jobbade med appen och gav George rabatt? Stamkundsrabatt? Eller något, för att han var deras bästa kund. Ups.

Igår tog George äntligen med oss för att shoppa. Jag fick syn på den där korgliknande flätade ormhållaren för flera veckor sedan och har suktat efter den sen dess. Kolla va fin! Och någon form av duk alternativt något att hänga på väggen blev det också. Shoppinghjärtat mycket nöjt.

Ja, många fördomar har suddats ut under denna resa. Vad vi skulle äta här nere inte minst, herregud vad jag var förberedd på ris inför dessa 8 veckor. Men ris har varit väldigt sällsynt om vi inte räknar de gånger vi lagat mat själva och valt det. Att hitta det på menyn har definitivt varit en utmaning. Inte ens den traditionella rätten get-ben här nedan serveras med ris till. Det är potatis som gäller och helst i pommes frite- karaktär.

Nu längtar jag hem efter lätt mat.

Vi måste festa sista kvällen! Hojtade vi och så blev det, tills vi insåg att det är måndag. Alla i det här landet lever tydligen inte efter vår levnadsstandard, alla dagar är lördagar? Vi spelade lite biljard efter att vi ätit ihjäl oss på indiska restaurangen. Jag drack vin och var lycklig.

Gillar

Kommentarer