Halvvägs

Nu har nedräkningen börjat! Snart befinner vi oss på svensk mark igen och kommer aldrig mer behöva äta ris och lök till middag lagad i ett kök som saknar det mesta, aldrig mer kommer vi behöva släpa 5liters dunkar med vatten i 2km på en antingen alldeles för het grusväg eller en helt sönderdränkt. Aldrig mer kommer vi dö av uttråkning i den här lägenheten som lider av alldeles för återkommande strömavbrott, aldrig mer kommer vi bli bestulna på våra skor och hitta dom dyngsura nere hos städerskan som bara ville tvätta dom litegrann. Jag kommer förhoppningsvis aldrig mer vara utan bryggkaffe såhär länge. Vi kommer heller (troligtvis) aldrig mer bråka i lika stor skala som nu. I skrivande stund har vi inte sagt ett ord till varandra på cirka två timmar, Albin kom på en sak jag sa i somras och att jag nu sa emot mig själv och kallar mig, inte för första gången, för dubbelmoralens morsa. För lite mat och vatten gjorde att jag brann av. Så jag hoppas att jag kan säga, utan att ljuga, att vi aldrig mer kommer gå varandra lika mycket på nerverna som nu. För aldrig mer ska vi bo ihop.


Där föll polletten ner. Vi är snart hemma? Snart lämnar vi Lexor Appartments, snart lämnar vi George, snart lämnar vi Kigali och Rwanda bakom oss och vem vet när, om ens någonsin, vi kommer återvända. Vi kommer kanske aldrig mer få äta get-ben till middag, vi kommer aldrig mer kunna sova så länge vi vill, sola hur mycket vi vill och helt utan begränsningar kunna styra vårt eget schema och samtidigt få, om nu CSN räknas, typ någon slags betalning. Aldrig mer kommer det största problemet för dagen vara om det är så pass molnigt att solskyddsfaktor 20 räcker eller om det är risk att molnen blåser bort och solskyddsfaktor 30 kommer behövas. Vi kommer aldrig mer få höra George sjuka historier till middagen, aldrig mer kommer vi kunna smsa vår hyresvärd och be han fixa en god middag till oss. Aldrig mer kommer vår hyresvärd ta med oss på road trips. Snart är det sista gången vi tar en taximoppe till MTN-Centre för 3kr, snart är det sista gången vi gymmar på Lexor Appartments gym innehållande ett löpband, en träningscykel och en cross-train (detta har vi faktist inget emot). Snart är det sista gången vi äter en hel fisk med händerna. Blir det kanske sista gången vi över huvudtaget äter med händerna?


Vi har nog båda vid det här laget släppt den värsta hemlängtan och förstått att hemresan är nära, oavsett om vi vill det eller inte. Kanske är det därför vi de senaste dagarna faktist pluggat på riktigt. För om en månad när vi landat på Arlanda ska allt vara klart, och inte bara examensarbetet, livet här ska vi också vara klara med.


Ja, snart är vi hemma, snart är examensarbetet inlämnat och snart har vi tagit examen efter tre år på Lantmäteriprogrammet. Det av något, är helt sjukt.


C U!

ALLTSÅ! Gårdagens middag, det var den dyraste vi ätit hittills och det levde den upp till. Albin säger att vi bara har råd att äta där en gång till, kanske var det de som gjorde att bråket blossade upp idag.


Det var en indisk resturang, vi fick in tre olika grytor, en kycking, en med champinjoner och en annan med spenat och Rwanda-ost, ris och en varsin skål med naan-bröd. Det var magi. Albin beställde till och med in en till skål med bröd.

Gillar

Kommentarer