Nu börjas det på riktigt, hittills har vi endast strö-pluggat på rummet och varvat med poolhäng. Det ena en aning mer än det andra, mer än så avslöjar jag inte.
Men idag skulle det börja, vårt uppdrag här skulle ta fart på riktigt. Ett kriterium för att bli tilldelad stipendiet vi fått var att ha en kontaktperson i landet. Våran kontaktperson heter Seth och sedan i höstas har vi haft någorlunda mailkontakt. Idag var det äntligen dags att träffa honom på riktigt!
Seth har varit bortrest denna vecka. Han hade därför så dåligt samvete över att han inte hade möjlighet att hämtat oss på flygplatsen eller hälsat oss välkomna till Kigali ännu att han bestämde sig för att komma till vår lägenhet. ”Saturday morning” skrev han och vi ställde klockan.
Jag vaknade naturligtvis långt innan alarmet ringde. Jag var nervös, lite ängslig och hade drömt om att vi missat det här viktiga mötet. Hur vi nu skulle kunna missa något som sker i vår egen lägenhet.
På förberedelsekursen i Härnösand som vi var på för någon vecka seden blev vi varnade att alla i Afrika är dåliga på att passa tider. Vi skulle vara beredda att vänta i alla fall några timmar, kanske dagar.
På den här kursen blev vi även varnade för rånförsök, vad vi skulle göra om hotellet började brinna och hur vi agerar vid eventuellt inbördeskrig.
Jättebra att veta men hur ofta inträffar det?
Det visade sig att varningen om det här med tider, det inträffar hela tiden.
Nu har solen gått ner och Seth, våran kontaktperson har ännu inte dykt upp. Han ringde vid lunchtid och sköt upp mötet till klockan 15.00. Sedan smsade han och sköt upp det igen till klockan 17.00.
Men vi är inte bittra! För idag har vi äntligen hittat diskmedel. Det kostade oss en moppetur på 4kr.
Albin skämdes för att jag prutade ner priset så mycket.
Främst åkte vi till butiken för att Albin skulle få sitt lördagsgodis. Det här med delad ekonomi funkade inte helt optimalt upptäckte Albin när jag tackade nej till allt som var sött. Nu har kan kommit på det fantastiska konceptet ”veckopeng”.
Moppeturen hem prutade jag ner till 3kr.
C U!

Det här blev dagens fångst. Hela 80kr fick han betala, cola-napparna kostade bara dom 25kr. En vacker dag ska jag unna mig en flaska rödvin, men de kostade över 140kr så det kanske blir först sista kvällen.

Seth ringer precis och bokade om till imorgon 10.00. Det är så svårt att göra sig förstådd över en telefon som knappt har ljud (vi använder min systers förra telefon som vår Rwanda-telefon) och dessutom verkar Seth inte helt haj på Engelska. Men jag önskade honom godnatt när vi la på, 18.30.

Nu har vi bockat av dag 3 på denna 8 veckors resa. Hur mycket vi än försöker intala oss att vi bor här nu, vi är liksom hemma här så motbevisas vi gång på gång.
Ibland glömmer vi bort varför vi är här, det ska ju faktist skrivas ett examensarbete. Så igår satt vi och plugga i stort sett hela dagen. Vårt enda mission var i princip bara att handla diskmedel. Vilket var lättare sagt ett gjort.

Steg 1: Handla under ljusa dagen. Det är läskigt att lämna ifrån sig väskan utanför butiken när det är mörkt ute.
Steg 2: Hitta diskmedel.
Vi klarade bara av steg 1.
Idag hade vi bestämt oss för att gå på Genocide Memorial Centre. Vi tog oss till taxibilarna, sneglade mot taxi-mopparna för att vi har hört att dom ska vara bäst.
De kallas taxi-motorcyklar men jag tycker dom mer liknar mopeder, inte för att jag är någon fordonsgud men jag kan ju ha en åsikt.
På dom kan det åka, som ni förstår, bara en medpassagerare. Vi valde att ta en säker taxi-bil istället. Ett val vi snabbt fick ångra. En kilometer därifrån hamnade vi i något som liknade Stockholms bilköer vid 16-tiden och mopederna swischade förbi oss och nästan hånlog. Fasiken.
När vi skulle ta oss från Memorial Centre så hade Albin tydligen blivit så bra polare med vakten där att han insisterade på att ordna en taxi till oss. Återigen en bil och såklart svindyr, jättekonstigt eftersom Albin va stensäker på att han bara ville vara snäll mot sin nya vän.
Svetten börjar rinna och jag börjar undra vart den här resan ska sluta, tur vi redan betalat resan hem annars hade vi inte haft råd med den.
Nu tog vi taxi vidare till Hotel Milles Collines, som ska vara Kigalis finaste hotell. Filmen Hotel Rwanda spelades in där. Hit hade vi blivit tipsade av Olivia som var här förra året att vid finväder är det här vi ska hänga vid poolen. Så fick det bli! Det var ju jättevarmt att gå runt på Museet så ett dopp i poolen kunde vi behöva.
Väl framme frågar vi i receptionen vad det kostar, vi måste köpa en pool-biljett för att få tillträde och sen var vi ju sugna på lunch också. Albin i princip kastar fram pengarna till pool-biljetten utan att vi ens hinner reflektera över att det är jättedåligt väder. Vi hinner bara sätta oss i restaurangen innan vi båda kollar på varandra och tänker att vi är dom dummaste turisterna på planeten jorden. Vad gör vi nu? Vi hade precis betalat dyrt (för att vara en fattig student som tagit en dyr taxiresa hit) för pool häng. Det finns vid det här tillfället inte en själ vid poolen och det ser ut att börja regna vilken sekund som helst.
Det hela slutade ändå helt okej. Vi låg vid poolen när solen visade sig i en halvtimme och sen fick vi ett presentkort som håller i en vecka. Så om solen visar sig de närmaste dagarna kommer vi kasta oss på en moppe-taxi dit.
Vi hittade en stor (läs lite större) matbutik nära hotellet. Men jag måste tyvärr meddela att inte ens denna butik hade diskmedel. Albin blev i alla fall jätteglad över att han hittade ett paket kakor, så glad att påsken är räddad och jag till och med fick en kram. Kan inte minnas att han kramat mig någonsin förut och det var troligtvis den sista också.
Han pratar redan om att börja äta middag på hans rum här fram över när jag blir för mycket.
Hemfärden blev mycket mer spännande än de två tidigare taxiresorna. Nu skulle vi ta en sån där jäkla moppe-taxi och billigt skulle det bli! Jag går fram och frågar moppe-chauffören vad han vill ha. Han svarar något alldeles för mycket så jag säger nej tack och går vidare. Albin skriker efter mig att chauffören endast ville ha 10kr så det kan vi väl ändå betala. Jag måste här erkänna att jag ännu inte lärt mig valutan. Vi tar det priset och åker på varsin moppe hemåt, resan blev jättemycket längre för chauffören körde fel och jag fick hoppa in som navigator. Man kan ju nästan tro att jag är en orienterare på riktigt och inte bara ljuger om det i arbetsintervjuer!
När chaufförerna släpper av oss så vill de ha mer än de begärde från början. Jag ska lägga mig i och pruta ner priset men Albin ger sig nästan på direkten. Jag blir arg och förstår inte hur han kan ha gått med på att betala 200kr. Albin suckar och säger att det var 20kr.
C U!

Här är vi inne på Memorial Centre. Vi fick varsin spelare och en karta för att gå runt bland massgravar medan vi lyssnade på information om folkmordet. Jag skulle kunna sitta här i timmar och skriva om hemskheter. Men helt ärligt var det svårt att ta in. Svårt att förstå att det hände så sent som 1994, svårt att inse att spädbarn blev ihjälhuggna i deras mors armar och svårt att förstå att barn tvingades döda sina familjer innan de själv blev dödade.
Det här är en sak som måste upplevas. Precis som killing fieldsen i Kambodja, besök!!

Idag föll poletten ner och jag tvingades inse att den här resan kommer inte bli som jag tänkt.

Nu fick jag lära mig den hårda vägen att jag inte längre är någon backpacker, hur svår den livsstilen än är att lämna. För om vi vore på en backpackingresa hade vi nog idag brutit mot samtliga regler som skrevs under månaderna i Asien.

En sekund efter att vi sagt godmorgon i morse insåg vi att vi inte hade en enda droppe dricksvatten kvar.
Backpacking-misstag nr 1.

Vi kastade på oss kläderna och sprang ner till receptionen. Där mötte vi upp hyresvärden George som hade lovat att visa oss till närmaste matbutik. Något missförstånd måste det blivit för han guidar oss till en resturang och ger oss en meny.
Här får jag kalla kårar och känner hur backpacking-misstag nr 2 är påväg att brytas.

Som om det inte vore nog med att vi står med en meny i handen där priserna står på en valuta vi ännu inte lärt oss. Här hör jag på håll att Albin erbjuder sig att även betala för Georges frukost.
Backpacking-misstag nr 3.

George tackar nej till frukosten och eftersom vi inte hade rätt valuta så betalade han istället våran.
Backpacking-misstag nr 4. Tack vare misstag nr 4 är misstag 2 och 3 förlåtna.

Ja, vi reser annorlunda jag och Albin. Han måste ha smygläst min blogg, säkerligen därför han föreslog delad ekonomi.

Tillslut visade George oss till en någorlunda mataffär i alla fall. Han frågade vad vi skulle köpa där, han själv har aldrig lagat mat. Vi förstod varför med tanke på utbudet. Utanför stod en soldat och tog väskorna av oss medan vi handlade. Albin tröttnade redan efter lunchen på de vi handlat så vi gick tillbaka till frukostresaurangen och åt middag.

C U!

PS. Precis innan läggdags hör Albin en mygga och blir jätterädd. Han googlar på hur väl våra malariatabletter skyddar egentligen och om vi skulle kunna dö. Svaret på den senare frågan är ja och då säger han godnatt. Gissa nu vems rum myggan är på?

​Påväg till midddagen. Jag hade lyckats få Albin att gå med på att ta med vatten. Det han inte hade förstått var att jag ville dricka dom till middagen för att spara pengar. Det gick inte för sig.