Det som varit och det som är.

I fredags var jag inne på den där hemsidan där en massa screenshots av olika hemsidor finns sparade. Jag hittade några från en blogg jag hade som tolvåring. "Bilderna är lite suddiga för jag gick samtidigt som jag tog dem" hade tolvåriga jag skrivit i ett inlägg fullt av halvsuddiga bilder på sommarängar och skog. Jag tänkte att så är det alltid med mig. Jag kan inte stanna upp och fokusera på det som är nu. Jag måste befinna mig där framme, måste veta vad som kommer härnäst. Till och med när jag fotar.

I lördags var jag på en kompisdejt och jag tänkte flera gånger på hur mycket jag rörde vid mitt silverarmband och vid ärmsluten på min svarta polotröja och hur många gånger jag drog i strumpbyxorna. Jag är sån. Jag fingrar och pillar och flyttar och justerar. Fixar till, om och om igen. Jag var inte nervös. Det är bara så jag gör.

Igår ägnade jag en timma åt att fundera på om jag skulle tvätta håret eller inte. Funderade på för -och nackdelar, betraktade min hårbotten i spegeln. Det är inte bra för håret att tvätta det för ofta, tänkte jag. Men jag ska ju bädda rent idag, tänkte jag sen.

Jag slösade en halvtimme av gårdagen på att fundera på vad jag skulle äta och inte äta. Jag borde inte äta pepparkakor idag igen, tänkte jag. Men det är ju första advent, tänkte jag sen. Ytterligare en halvtimme gick till att fundera på om jag skulle yoga eller inte. Är jag lat om jag inte gör det, tänkte jag. Men jag har ju redan tränat fem gånger den här veckan, tänkte jag sen.

Idag vaknade jag med en sten i bröstkorgen. Jag låg kvar i sängen länge och tänkte på min att-göra lista. Det tog emot att sträcka mig efter vattenglaset på nattduksbordet, sätta mig upp, dra upp rullgardinen. Jag tänkte på all text jag behöver skriva och vill skriva och borde skriva, alla julklappar jag borde beställa och alla saker jag skjutit upp i veckor och det är dags att ta tag i. Jag tänkte på allt det men det gick inte.

Jag är alltid där framme istället för i nuet. Jag kan inte sitta still. Jag överanalyserar och funderar tills jag får slut på energi. Min ätstörning finns kvar i bakgrunden och får mig att tänka på maten jag äter och yogan jag gör på ett destruktivt sätt. Jag vaknar ofta med paralyserande ångest och tvingar mig upp med paniken i halsen för att jag vet att ångesten kommer bli ännu värre om jag ligger kvar.

Det låter jobbigt, säger psykologerna. Jag håller alltid andan, hoppas att meningen ska ta slut där. Men... fortsätter de alltid. Men du kan ju leva ett normalt liv, säger de. Men du kan ju hantera det, påpekar de. Ta mig på allvar. Ta mig på allvar någon fucking jävla gång, tänker jag. Men jag biter ihop. Vill inte vara besvärlig. Vill inte säga något som kan förstöra bilden av att jag har kontroll, att jag är duktig. Men jag upprepar orden som ett mantra i huvudet. Ta mig på allvar.

*

Psykisk ohälsa är något vi måste börja prata mer om. En ska inte behöva skämmas för hur en mår eller vara rädd för att prata om det. Att posta det här ger mig ångest, men jag kommer göra det ändå just för att jag är så trött på att skämmas över och dölja och inte låtsas om. Hur mår ni? Är ni också trötta på att psykisk ohälsa gång på gång förminskas, hamnar i bakgrunden och tystas ned? Kram <3


Gillar

Kommentarer

bokelin
bokelin,
Så jävla vettigt och modigt att skriva ut det, dela med dig och så. Kämpa på, styrkekramar!
nouw.com/bokelin

Liknande inlägg

    Twitter