Psykisk ohälsa, Snack och skitsnack, Ätstörning

Jag sitter nu hos Anna i pite, har lovat att vara här i helgen, för att få i mig mat. För nej det går inte så bra hemma. Har under en längre tid nu knappt fått i mig 100 kalorier, vilket jag vet är på tok för lite. Jag orkade knappt jobba, jag orkade knappt gå. Det snurra och jag var trött hela tiden. Hon på Freda-mottagningen vet jag är orolig. Men nu vet hon också att jag ska få hjälp. Hon vet att till veckan ska det börja komma igång och jag ska få börja i en ny behandling för min ätstörning. Vilket känns bra. Hon har hjälpt mig enormt mycket där, jag har sett hur frustrerande de har varit när jag nekat till delar av hjälpen. Jag önskade att jag hade kunnat ta emot den hjälpen, men jag vet att det inte var den rätta för mig. För jag vet att det inte hade hjälpt. Jag vet att hon ville de för att hon brydde sig och är rädd om mig, och att jag då inte ville ta emot den måste ha varit väldigt frustrerande och samtidigt veta att det inte finns något hon kunde göra åt det när jag sa nej. Såg att det var det, hon sa det själv också.. För jag luktade nu aceton ur min mun. Vilket man gör när man inte äter och dricker dåligt. Men att läggas in, jag försökte förklara, men när man aldrig jobbat inom psykiatriska slutenvården, eller varit inlagd själv. Då är det svårt. För jag har så många gånger lagts in..de har vetat att jag haft ätstörning, eller till och med lagts in för de. Men, de har varit mitt ansvar att äta. Har jag inte, då har jag bara fått dropp. Men så mycket mer har inte blivit hjälpt, förutom av några få, som i stort sett har matat och bett på bara knän att jag ska äta. De har suttit, de har stöttat. Men det hjälper inte att två/tre stycken gör det, jag behöver den från fler, för dom jobbar ju inte hela tiden. Sen vet jag också hur kaos läget är där nu, jag har pratat med min kompis som jobbar där, jag har sett i vårat journalsystem, där det finns en översikt över inläggningar över hela sjukhuset, jag har sett hur kaos och överbelagt det är där. Så jag har hört, jag ser siffror. Jag vet att jag själv bara skulle triggas och må sämre att vara där, för jag vet hur dåligt jag mådde när jag låg inne där och det var kaos runt omkring mig på avdelningen, hur det stressade mig och jag fick ångest nästan bara av de, så jag vet att det inte hade hjälpt mig att ligga inne. Men denna gång var jag snäll mot henne på freda, hon har frågat varje gång om hon fick ringa min mamma, de enda jag har sagt är nej. För jag ville inte. Men nu lät jag henne ringa, för att jag visste också att hon och min kontaktperson var de enda som visste hur dålig jag är i min ätstörning. Så jag lät henne ringa och berätta läget, just för att lätta för henne. För då skulle hon veta att hon inte var ensam och det var fler som visste som såg mig oftare. Men hon vet också att på onsdag ska jag på ätstörningsmottagningen för att börja få hjälp där. Hon vet också att jag ska imorgon på soc, för att prata om läget där, eftersom jag fortfarande är kopplade till dom och vi ska se ifall dom kan hjälpa på något sätt i min behandling med nå extra stöd via dom. Sen kommer jag också jobba. Och det är för mig själv, nu sjukanmälde jag mig denna helg, för att jag hade så lite energi i kroppen, så lite näring. Jag kom överens om att jag inte skulle va själv tills åtminstone måndag Så mamma och min kompis Anna pratade med varandra och jag fick åka till henne. Så nu är jag här, hon ser till så jag får i mig lite mat, så jag äter åtminstone ett mål om dagen. De är sjukt jobbigt. Och jag inser då att jag verkligen behöver denna professionella hjälp mer och mer för att jag ska bli frisk från mitt återfall och komma tillbaka. Jag mår inte så mycket sämre, förutom det ätstörningen tär på mig. Det är den som drar ner mig och enbart den. Jag behöver riktig hjälp, så jag verkligen kan bli helt frisk och inte några provisoriska lösningar som jag hittar på. Så nu håller jag tummarna för denna vecka. Om att man tillsammans hittar på ett bra alternativ, så jag kan gå i behandling, kanske stöd vid en måltid hemma och ändå kunna jobba, för att jobba är något jag mår så himla bra av, det gör mig så mycket gott. För mitt jobb ger mig så mycket positivt så det är inget jag vill kapa bort, för de tror jag bara gör mig själv sämre. Men jag kan ändå inte säga att jag mår dåligt, för jag mår inte alls som jag mått tidigare då jag mått DÅLIGT, men då har det också varit riktigt illa. Och det är det inte nu, i alla fall inte på samma sätt. Äter ju som knappt, så det är ju dåligt på de sättet, men de går som fortfarande inte att jämföra med tidigare. Nu vet jag att behandlingen finns på utsidan, där det fortfarande finns möjlighet till att göra friska saker. Tidigare då har det enda alternativet varit LPT för ja de var det enda möjliga för att hålla mig vid liv.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Snack och skitsnack

Jag vet inte om jag nämnt detta tidigare, men jag har i perioder under den tiden jag varit sjuk haft problem med maten, mer eller mindre och för något år sedan vart jag diagnostiserad med en ätstörning. UNS om jag minns rätt. Då jag blandade att svälta, hetsäta och spy upp maten jag åt. Det är alltså en blandning av anorexi och bullemi. Jag var inte undeviktig så jag fick inte diagnosen anorexi, jag hetsåt och spydde inte nog mycket för att få diagnosen bullemi. För jag gjorde båda. I perioder. Dessa år var så jobbiga, det blev bättre och så blev det sämre. Jag började en behandling, comede-behandling. Den funkade inte på mig, för jag klarade inte av det egna ansvaret som jag skulle ta då. Så det blev inte bättre. Men de var det jag vart erbjuden. Så jag försökte själv att ta mig ur den. Och som sagt i perioder gick det bättre. Jag flyttade tillbaka till lule, och allt eftersom slutade jag äta helt och jobbade och cyklade till jobbet vilket tillslut gjorde att jag svimmade hemma. Min kompis ringde 112 och jag vart då inlagd på LPT, detta var för 1,5 år sedan. Här fick jag tvångsdropp och tvångsmedicinering, bältning och allt möjligt. Jag vart kopplad till ätstörningsenheten i lule och de var min första kontakt med närpsykiatrin här. Jag vart utskriven och fick börja dagvård där, Dagvården gick ut på att jag skulle vara där från morgon till på eftermiddagen. Vilket gick sådär. Vi skulle äta där, frukost, mellanmål och lunch. De var så jäkla jobbigt. Men hann bara gå där ett tag så vart jag inlagd på LPT igen. Och detta var min sista kontakt och hjälp jag fick med min ätstörningsproblematik. Nu var det jag själv som fick ta itu med den och försöka få i mig med medan jag låg inne, de var mitt ansvar. De var ett helvete. Men det gick lättare allt eftersom. Som sagt de funkade i perioder. Men inte ens då vart jag helt bra. För hatet över min kropp, de var ju fortfarande där. Och gå ner i vikt ville jag fortfarande. Denna gång blev jag utskriven efter ett tag, men nu vart jag kopplad till behandlingsenheten istället och där fokuserades det på mitt självskadebeteende och dåliga mående, men självmordtankar, och det skulle se över min PTSD och en eventuell behandling. Men de hann bara gå 4 veckor igen så vart jag inlagd. Även denna gång hotades det med tvångsdropp, men jag lyckades med hjälp av personalen få i mig lite och jag slapp. Men vem sa att det var bra för de? Bara för att jag var tyst. Jag fick hjälp där lite av personalen, men de var så svårt. Hatet över min kropp fanns kvar. Men nu var jag rädd att tappa kontrollen. Att jag skulle bli ännu sämre igen och få ett återfall i min ätstörning. För jag tyckte jag ändå var någorlunda bra. Jag mådde inte dåligt, jag lagade mat och jag åt. Nu åt jag allt. För jag visste att skulle jag kapa bort något så fanns det en risk att jag skulle börja kapa bort mer och jag skulle bli sämre. Jag såg hur jag gick upp i vikt, mediciner och maten jag åt. Sen trappades medicinerna ut och jag stannade i vikt. Men fortfarande så hatade jag min kropp och ville gå ner i vikt. Men alla sa att jag var fri från den, så då kanske jag var det? Jag mådde ju också bra, jag hade inte ångest, eller nå. Och jag åt ju mat och lagade mat. Sen vart jag ju friskförklarad från depression och min PTSD. Men min kropp hatade jag fortfarande. Ja, nu är jag här, de är februari. I december började jag prata om att jag kanske klarade av att köra en bantningskur och gå ner i vikt. I januari började jag...Höll mig till de en vecka sen spåra det. Nu är jag tillbaka, i ett mönster av att svälta och att knappt äta nå. Sakta gick det utför, sakta hamnade jag tillbaka i mina gamla mönster i min ätstörning. Nu är jag här, tillbaka till där hela min vardag kretsar kring mat, om jag ska äta, vad isåfall jag ska äta och när. Jag har pratat med hon på FREDA-mottagningen, hon hjälper mig enormt mycket. Och jag har fått en tid på ätstörningsmottagningen, dock först nästa vecka. Jag har pratat med min kontaktperson och hon hjälper mig också enormt mycket och stöttar mig. Så just nu jobbar jag. Äter när jag jobbar litegrann. Och försöker och kämpar hemma så gott jag kan. Men något jag också vet är att jag behöver professionell hjälp för att ta mig ur det helt och verkligen bli frisk. Hur hjälpen kommer se ut vet jag inte. De är någon man få komma på tillsammans för att min vardag ska gå ihop,.

Likes

Comments

Snack och skitsnack, min uppväxt

Något jag aldrig riktigt berättat och håller för mig själv är att jag trots att jag idag är friskförklarad från min PTSD så går jag på FREDA-mottagningen och pratar om min barndom, eftersom jag aldrig riktigt gått till någon för att prata om det. Det påverkar inte min vardag idag, men att prata om det ger mig förklaringar till saker och jag får en förståelse för mig själv. Idag var jag där. De var ett tufft samtal för alla tror jag. Jag förstår att min uppväxt inte är lätt att höra på, de gör jag. Men de vi pratade och kom in på idag, de är något jag aldrig förut pratat om. För att jag inte klarat av de, har aldrig nämt det utan sagt något bara för att ge andra en förklaring. De vi prata om idag var ensamheten jag kände, stressen och att skydda alla. Speciellt den inre stressen att hela tiden skydda min lillasyster från pappa. Hur jag bad honom, hur jag försökte med allt, hur jag offrade mig själv, lät mig själv vara en docka som han gjorde vad han ville med. Jag såg hur de glänste i deras ögon, hur jag höll tillbaka tårarna. Tiden tog slut och jag gick, hon frågade vad som hände med min kropp när jag prata om min syster, det som hände var att jag fick kroppsliga minneskänslor, hon fråga om det var okej att avsluta, jag artig och säger ja. Jag gick där ifrån stannade i trapphuset och bröt ihop. De var så sjukt jobbigt. Jag kände mig så tom, så kraftlös, skakade och visste inte hur jag skulle ta mig hem utan att falla ihop. Satt där i nästan en timme innan jag gick därifrån och tog bussen hem. De gick bra, sen har jag stuttit och mest stirrat, lagat mat och ätit, nu ligger jag i sängen. Känner mig lika tom, men ska se vänner och försöka sova för att ta mig upp och jobba imorgon. Vilket känns bra. Jag längtar efter att få komma till jobbet nu när jag varit ledig i tre dagar. Blev ledig två extradagar pga jag jobbade dubbelt i söndags och andra passet på infektion där det går vinterkräksjuka, så då var jag tvungen att va hemma i 48 h innan jag fick jobba igen på annan avdelning och jag var redan bokad torsdag. Onsdag skulle jag va ledig, för då hade jag dels mötet samt att jag innan var hos tandis och tog bort massa massa tandsten. Vilket inte är så konstigt eftersom det var fyra år sedan sist jag gjorde det hos tandläkaren. Och ni som undrar vad FREDA-mottagningen är, är det en mottagning i lule för de som är och varit utsatta för våld i hemmet, barn, ungdomar som vuxna. Väldigt duktiga och väldigt bra att de finns. För mig brukar inte samtalen vara så jobbiga, men detta var det och jag brukar inte känna såhär efteråt och jag kan inte heller förklara varför jag gör det.

Likes

Comments

Snack och skitsnack, min uppväxt

Är det en vanlig dag? Är det vardag? är det som det ska va? Eller är det fel?
Hur vet man de egentligen? Hur vet man det när man är 4 år? Eller när man är 8? Hur ska man veta att det ens förälder gör är rätt eller fel? Hur vet man det när man själv bara är ett barn och det är ens förälder som ska säga och visa vad som faktiskt är rätt eller fel? Det är så svårt. Men till slut så förstår man. Man kan ha ha en känsla att det är fel när man är 4 år, för det gör ju ont och ens förälder ska väl inte göra en illa? men samtidigt hur vet man att han inte ska göra Så? För den som ska säga att detta är fel det är ju personen som för det, ens pappa. När han pillar en där nere, stoppar in fingret, eller försöker pressa in sitt könsorgan när man ligger där försvarslös och maktlös och inte kan göra nå åt det. Utan bara låta han fortsätta. Man vill skrika, man vill låt tårarna falla, just för att det gör så ont och är så obehagligt. Men istället så håller man tyst, man tiger och tillslut lär du dig, du lär dig hur du kopplar bort dig under själva övergreppet. För nu är det bara en kropp, en lealöskropp som han får göra vad han vill med, medan du är någon annanstans och ber att någon ska komma och upptäcka vad som sker. Men samtidig vem skulle de vara? vem skulle komma? jag är ju tyst, ingen hör mig. För det fick jag alltid höra, va nu tyst lilla Elina så ingen hör, de var det jag visste och ett ljud gjorde det bara värre och så jag något så skulle jag ju dö? Och vem vågar säga något då? att berättar du så blir det värre för dig och känna den maktlösheten, att växa upp med den, de skapar någon annan i sig. och sen som 17 åring ta tillbaka den och förstå att det är du och ingen annan som bestämmer över dig själv, de är tufft. För det är ju något helt annat du fått lära dig under hela uppväxten. Att ta tillbaka makten, tar tid. Sen att faktiskt förstå vad som hänt, och hur allvarligt och fel det faktiskt är det är väldigt svårt. För helt ärligt vet jag inget annat, jag de var min vardag och mitt liv, de var så det var i 13 år. Jag vet inte hur andras barn som har en bra uppväxt ser ut, jag vet inget annat. Jag förstår genom andra att det är väldigt hemskt. För jag ser deras reaktion. Jag hör behandlare säga det. Men att ta in hur hemskt det egentligen var det är väldigt svårt. Jag önskar ingen annan min uppväxt. Men samtidigt vet jag inte vem jag skulle vara utan min uppväxt? För den har ju format den jag är i dag, både bra och dåligt. Det är jättesvårt. Jag hade ju aldrig träffat dom personer jag idag har i mitt liv och är stora delar av mitt liv om det inte vore för det, jag hade inte haft den kunskap jag har idag och min förståelse är speciell. För jag kan förstå på ett helt annat sätt än någon som aldrig varit med om något liknande. Idag när jag har släppt tagit om min uppväxt och accepterat den, för förstå det kommer jag nog aldrig att göra, men accepterat, fast det låter också fel, men jag vet inget annat sätt att uttrycka de på än så. De är så svårt, är rädd att uttrycka mig fel så att andra missförstår. Men på något sätt har jag accepterat det som hänt och lärt mig att leva med att minnesbilder som är brutala finns där, de kommer alltid att finnas där och att lära sig att leva med dom, prata öppet om det som hänt om något frågar är så mycket enklare än att dölja och hitta på lögner, för jag har ju bott i fosterfamilj och det är klart de väcker frågor, men dom är så stor del av mitt liv, så det är bättre sanningen att jag bott i familjehem än att ljuga. Sen mina ärr lever jag med, det syns att jag haft en psykisk ohälsa, de går inte ens att ljuga om. För ärren försvinner aldrig, de bara bleknar. Frågar folk varför jag mått dåligt säger jag pga trauman från uppväxten. Sen för att förtydliga kan jag säga varför. För att jag ska klara av mitt jobb, för att jag ska behöva hitta på lögner om allt så har jag valt att berätta. För det hjälper mig, att ljuga om allt och hitta på något för att sanningen är så hemsk det kanske gör andra bättre, men mig sämre. De gör ondare för mig. De har ju varit min vardag, de är ju hela mitt liv.  Ska jag behöva ljuga om hela mitt liv för att det ska göra andra bättre? För något jag lärt mig på min väg att bli frisk är att göra saker för min skull, inte hitta på något bara för att det är lättare för andra. Jag vill kunna vara mig själv. Jag är en öppen person för att det hjälper mig, jag har ljugit hela min uppväxt om vad som har pågått hemma, då ska jag väl inte behöva ljuga hela mitt vuxna liv också? Bara för att det är lättare för andra. Jag tror att få höra och få en förståelse att alla har inte en toppen uppväxt, att höra att sånt här händer, även i denna stad. Det öppnar upp ögonen och ger en en inblick i hur andra kan ha haft det. En anledning att jag inte vågade berätta var för att ingen riktigt vågade fråga fast det syntes att något inte stämde, för dåligt mådde Jag, nog vet jag att det borde ha ringt varingsklockor att något inte stämde. Men jag förstod att de var ingen idé att berätta, för de skulle inte våga höra svaret förrän jag träffade min kurator på gymnasiet och jag faktiskt vågade yttre mig med en väldigt mild version om vad som pågick hemma. För frågar man, så ska man också våga höra svaret, annars frågar man inte. Frågar Jag, hur mår du, då ska jag också kunna ta ett svar som inte är jo det är bra. För det kan va just den frågan som får en annan person att öppna sig om den känner att denna person klarar att höra ett annat svar än det är bra. Det var trots allt det som räddade mitt liv. kuratorn fråga hur det var, jag kände på mig att hon klara att höra något annat svar, så jag sa hur jag mådde och allt eftersom så vågade jag berätta för jag förstod att hon klarade av att höra sanningen och det är något som är jätteviktigt.  Jag är öppen för det hjälper mig, det gör det lättare för mig i vardagen, för att ljuga skulle få mig tillbaka till den lilla flickan som vart präglad att ljuga för att skydda sig själv och då också sin pappa. Det skulle göra allt så mycket värre och de senast 5 åren skulle jag då få ljuga om varför, vars jag bott. Ja om allt. hur jag kan känna den personen, för mig skulle inte de va hållvsent. För jag skulle inte veta vem jag skulle va. Det förklarar även beteenden som jag har idag. Jag pratar, jag svarar, och jag svarar på det mesta. För öppenheten den har hjälpt mig att bli frisk och då får det fortsätta på den banan också.

Likes

Comments

Snack och skitsnack

Go kväll,
på väg in till stan på min sista lediga dag innan helgens arbete börjar.  Är trött och hade typ kunnat sova i tio dygn känns det som. Ska i alla fall träffa Marie och ta en varm fika med henne i denna kyla. De snöar i alla fall inte, vilket känns väldigt skönt för en gång skull. Men är det inte snö så är det kyla. nästan 20 minus ute...brrrr.... Ska i alla fall ta bussen om 10 min...De är tur jag jobbar kväll imorgon. Och jag får sovmorgon till 11 i alla fall. Har annars jobbat, igår var min första lediga dag på 7 dagar. Så det kändes skönt. Står fortfarande kvar som första reserv på SSK och det ser inte ut att ha tagit in någon än, så vi får väl se. Så just nu jobbar jag bara och tjänar lite pengar som försvinner till hyra och andra räkningar. men jag antar att allt är som det ska då. Jag och mamma planerar en weekend resa senare mer mot våren. eller ja när det är vår i övriga delar av Sverige och Europa i alla fall. Sen har mer? Jag har bekräftat sommarvikariat på gyn juni till augusti. Sen kan det bli att jag få börja tidigare, men det är oklart och hemligt.  Så vi får se. Annars mår jag bra, dagarna rullar på och det jag gör är sover, äter och jobbar. För mig är detta ganska stort. Jag har spenderat månader, totalt år på sjukhuset de senaste 5 åren. Då var jag tvingad att vara där, idag är jag där frivilligt. Och jag är inte längre där som patient utan nu är det jag som är vårdare och får finnas där för andra. En dröm jag har är att jobba med barn inom sjukvården. Om jag inte gör det som sjuksköterska vill jag mer än gärna göra det som undersköterska. Jag har sökt en kurs, barn och ungdomssjukvård. För mig är det något som känns otroligt spännande.  Sen en till kurs som jag också skulle vilja läsa är barn och ungdomspsykiayri.  två saker som jag är väldigt intresserad av och skulle vilja ha. För när jag känner mig redo, skulle jag vilja jobba på avd45 barn och ungdomspsykiayri vårdsavdelningen.  Och även vanliga vårdsavdelningen för barn.  Där jag redan pratat med chefen om att jag vill jobba. Så man får se vars allt i framtiden leder.  Men oavsett som sköterska eller undersköterska så vill jag jobba med barn, för det är något som alltid funnits där.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Snack och skitsnack

helgen avklarad. Måndag var jag ledig, vilket var väldigt skönt.  idag sitter jag vak på avdelning 52 hos en orolig patient. Så vad det ser ut som nu blir det rätt lugnt.  2 h har redan gått..dock 6 h kvar av arbetspasset och just nu sover patienten så underhåller mig själv med mobilen..Så att tiden ska gå. tyvärr inte mycket batteri kvar, så får vara lite snål med användandet.  Har fått en förfrågan att berätta min historia i en kvinnogrupp, så har sagt att jag ska ställa upp och berätta. Jag gör det för att detta är mitt sätt att föra en talan, mitt sätt att visa samhället att psykisk ohälsa är på riktigt och att det händer saker bakom stängda dörrar som ingen ser och allt kan se helt normalt utåt att det gäller att vara uppmärksam på små tecken hos barn, att man vågar ställa frågor och vara beredd på svar. Det är bättre att anmäla sin misstanke och kanske kan har rätt och hjälper ett barn, det är bättre att anmäla en gång för mycket än en gång förlite, för ens magkänsla kan vara rätt och du kan rädda ett oskyldigt barn från ett fruktansvärt lidande.   Så jag tycker om och jag vill alltid ställa upp för att kunna hjälpa andra genom att berätta min historia, för det kan faktiskt det och hjälpa att få upp andras ögon. 
Jag har inte fått nå besked än, men också sett att folk hoppat av, men att registreringen håller på i tre dagar och att kanske imorgon eller mot slutet av veckan att jag kan få veta om jag kommer in på utbildningen eller inte..första reserv känns bra, men jag vågar inte ha för mycket hopp trots det...men det skulle va en dröm att få komma in och jag skulle bli överlycklig.

Jag från middagen i söndags

Likes

Comments

Snack och skitsnack

Go kväll,

Nu sitter jag på bussen hem och har jobbat klart kvällens pass på infektion. Är trött och ska bli skönt att få sova någon timme innan jag ska upp igen.  Har denna vecka haft väldigt fullt upp, har haft inskolning på avdelningen måndag, tisdag och onsdag. sen jobbade jag torsdag kväll och igår var jag hos mamma, träffade henne syrran och min systerdotter. Så himla mysigt och trevligt. Mamma har hunnit fylla år och imorgon blir det middag ute på stan med henne och några till. Imorgon ska jag även jobba, så det blir en kort kväll för att stiga upp fem för att hinna till jobbet. Så jaa..det är väl De? Har inte hunnit med så mycket mer, har även haft Anna hemma hos mig denna vecka och det har varit så trevligt. Nu är jag hungrig, ska väl äta en macka eller nå innan jag somnar. Mer än så händer inte just nu.  På måndag ska jag ju till LTU för att hänga där vid inskrivningen och se om jag kommer in. Eftersom jag trots allt är första reserv till sjuksköterska och genom det finns det ek chans att jag kommer in. Så tänka va där och säga att jag tar en plats om det är någon som inte kommer dit eller så. Jobbet går bra och börjar komma in i rutinerna där ändå, och hittar allt mer eftersom men det tar lite tid att hitta allt, men det kommer allt eftersom. Och jaa att komma ihåg vara saker är , det är väl inte min starkaste sida direkt....men på ett ungefär hittar jag i alla fall.  Nu hoppar jag snart av bussen så vi hörs! Ha en fortsatt bra lördag. 

Likes

Comments

Snack och skitsnack

Hej,

Sitter i soffan hemma och har lagat middag till mig och Anna. Har tidigare idag varit på stan och fikat med Viktoria. Är trött och imorgon blir första dagen av inskolning på infektion på sjukhuset. Så det blir skoj! Så nu tre dagar framåt har jag inskolning där och sen blir det att lägga mig tillgänglig så jag kan få komma in och jobba. Ser även att jag måste gå och fixa mitt kort så att jag kommer in där, hålla tummarna för att det öppnat mitt VAS så att jag kan se och läsa om patienterna osv. De är väl typ de som ska fixas. Ska skicka ett sms imorgon och fråga så att det blir fixat, för så himla jobbigt om man inte kan skriva nån anteckning eller föra in värden där själv. Och för varje avdelning jag jobbar på måste det godkänna min åtkomst i VAS. Sen ska jag även gå förbi GYN och lämna ett papper i facket till chefen, eventuellt gå förbi chefen där och se om hon är inne innan jag går till inf och irrar mig runt där tills jag hittar vars man samlas, om det är läsrapport eller om de är muntlig och såklart presenterar mig berättar vem jag är och hoppas på att jag får lära mig mycket under inskolningen så att jag sen när jag ska jobba där som vikarie kan rutiner och sånt någorlunda i alla fall. För alla avdelningar har sina rutiner och sitt sett att göra saker, sen att hitta vars allt är kan jag säga er är inte alltid det lättaste, men man lär sig och nu var det ändå 3 veckor sen jag jobbade, så de gäller att komma in i det igen och nu dessutom på en ny avdelning. Vilket både är nervöst och roligt. De är tur jag har C-tur imorgon och börjar först halv 2, så att jag får lite sovmorgon en sista dag. Nog för att jag ska åka tidigare för att hinna med och fixa lite innan jag börjar, samt träffa en kompis. Annars så händer det inte så mycket. De blir jobb, fira mamma, hålla tummar och tår för att jag kommer in på SSK och i såfall blir det att anpassa och planera efter det och jobba efter belastning i skolan och tid/ork.

Likes

Comments

Snack och skitsnack

sitter i soffan hemma hos min familjehemsmamma.  kallar fortfarande henne för det fast det är något år sedan min placering tog slut. Ska som rubriken  lyder vara barnvakt åt de två yngsta av mina syskon här.  De ska bli mysigt och var länge sedan jag var de.  Gissar att det blir att se film eller Så, ta det lugnt och mysa på. Innan läggdags.  Just nu gör jag inte så mycket, har köpt lite Gott till kvällen och sånt.  barnen är och leker och Åsa gör i ordning för sen. Jag hade sån himla tur när jag vart omedelbart omhändertagen och hamnade här på LVU den 30 november 2012. De hämtade ju mig och min lillasyster från skolan, de hade kallat oss till ett möte klockan 10, jag hade ingen aning om att soc skulle va där utan trodde bara att typ kuratorn skulle komma dit.  Men jag kände på mig att det var något speciellt när det även hade ringt min lillasyster på morgonen för att även be henne komma dit.  Jag mådde här rätt dåligt med allt som pågick hemma. och hade knappt sovit nå. Jag sa till syrran att hon skulle stanna hemma och att bara jag skulle gå dit och att om hon behövde komma så skulle jag ringa henne. när jag kom till skolan och gick dit där rektorn och kuratorn samt skolsköterskan sätt så rördes det en hel del vuxna. såg rektorn gå in och ut ur ett rum, såg han prata med min kurator. och sen kom min kurator fram till mig och vi gick in till henne, hon sa bara snabbt att vi skulle ha möte med två stycken från soc.  Så jag gick in tillsammans med henne i rektorns rum och där satt dom och jag visste exakt vilka det var för hade träffat dom 5 månader tidigare. De berättade varför de var där och då och där slog jag av, jag minns orden så väl.."ni ska bli omhändertagna på LVU och bli placerade i ett familjehem i pite och klockan 12 ska vi vara där. Jag hamna i chock och trodde inte detta var sant. De frågade vars min syster var och jag sa att jag hade bett henne stanna hemma.  Men de ringde dit henne.  jag bad att det inte skulle berätta exakt varför vi skulle bli omhändertagna.  De sa att det så småningom kommer behöva berätta, jag sa att jag inte var redo där och då. Sen jag klev in i de rummet lämnades jag inte heller själv.  när jag skulle gå till mitt skåp och hämta mina saker, så följde de med, för nu var jag under en tvångslag, (ett omedelbart omhändertagen inom lagen av vård av barn) här kände jag inte så mycket, packade med mig skolböcker utan att inte helt riktigt veta vad jag packa med. Sen gick vi till bilen och jag var som inte där fast ändå där, jag var i sån chock att jag bara lydde utan att tänka. när vi satt i bilen så det lite Mer, men jag satt bara bak utan att egentligen riktigt höra vad de sa, minns att jag grät, ringde mina 3 närmaste vänner då så de visste och pratade tyst med dom på väg dit. De beställde mat från max till oss innan vi åkte hem till Åsa. Sen åkte vi dit, knacka på och gick in, minns inte så mycket Mer, vet att de nu berättade varför till syrran, jag satt bara i skräddar ställning med mina skolböcker i famn och stirrade fram. svarade när det frågade nå men inte mer.  Jag bara satt. för jag trodde aldrig att jag någonsin skulle bli räddad från min pappa.  Jag minns att här ringde det mamma och berättade, sen vet jag inget.  Här hände också väldigt mycket.  nu började det med möten med advokater, om LVU:t osv. möten med polisen och allt. De var kaos, jag lyckades få en BUP kontakt, men jag började bara må sämre. För nu började massvis att trycka fram allt jag tryckt undan sen jag var 4 år började komma fram. jag ville inte leva.  och försökte ta mitt liv, Åsa vågade knappt gå till affären och lämna mig själv, men BUP nekade mig en plats på slutenvården och jaa.  De var så mycket och i stunden när jag vart placerad var jag så arg på min kurator som anmälde , men samtidigt ville jag inte hem.  Detta räddade mitt liv och idag är jag så otroligt tacksam för det. och som Åsa har stått ut med mig och hjälp mig, jaa, det är nog få som hade orkat ha mig kvar hemma hos dom.   För så risig var jag. Sen att jag flyttade ut i egen lägenhet 1 år och nån månad senare, var nog inte det bästa heller, för jag var inte stabil när jag flyttades ut själv. och kanske hade jag sluppit vissa LPT:n om jag bott kvar, men vem vet. den 30 november för fem år sedan fick jag mig en extra familj och det är jag så otroligt tacksam över och att dom även 5 år senare fortfarande står ut med mig är helt otroligt. Mina 5 syskon här och familjehems  mamma betyder allt och precis lika mycket som min biologiska familj gör. som sagt idag har jag två familjer och jag älskar båda lika mycket. Min mamma och min familjehemsmamma är två personer som jag ser upp till mycket och två personer jag aldrig skulle klara mig utan idag. Jag har ingen pappa, eller jo på papper har jag de, men själv anser jag att jag inte har det, för han är inte ens värd den titeln.  Så två olika familjer och två fantastiska mammor.

här saknas ett familjehemssyskon

Likes

Comments

Allt å Inget, Psykisk ohälsa

Sofia, du har nu varit död i 206 dagar och det känns som en evighet.  jag saknar dig så otroligt mycket. Det känns som att det var igår jag fick samtalet, om att du var död. Då vändes min värld upp och ned. Allt vart bara svart och tårar började rinna, minns att min lilla syster höll om mig medan tårarna föll.  i chock pratade jag med vänner i telefon. sen vandrade jag i chock i veckor till dagen innan begravningen och allt landa i mig,  och jag förstod att jag aldrig mer skulle få se henne, höra hennes röst eller få en sån där underbar Sofiakram, något jag aldrig mer kommer. Tårarna bara föll och jag skakade hela jag och grät mig till sömns. begravningen var den finaste och tuffaste jag har varit på. Tårarna rann hela tiden i stillheten medan de prata, sjöng och spelade fiol, din favorit, något som du var så otroligt duktig på och jag var så avis för de när jag var liten. jag har känt dig sen vi båda var 6 år. och vi satt i en ring och presentera oss för varandra.  Jag minns den lilla blonda tjejen, hur vi tittade med nyfikna blickar på varandra då vi bara var tre tjejer i klassen.  Hur vi lekte med det där dockhuset. jag har bilder, jag har ett filmklipp, jag har saker du gjort och skrivit och ett brev. plus alla minnen jag har och allt detta är det mest värdefullaste jag har av dig, för det är genom de jag kommer ihåg dig.  Jag saknar dig så mycket att det gör ont. du skulle snart ha fyllt 23 år. Och det enda jag kan tänka på är alla minnen.  Alla dina fantastiska ord och råd du gav mig. Jag önskade att jag hade kunnat komma hälsa på dig oftare, men precis som du var jag också på ett LPT.  jag han träffa dig precis innan jag blev inlagd, sen var jag låst. Vi chattade och pratade i telefon, de var så vi höll oss till varandra. när du var på samma sjukhus som mig förbjöd personalen mig från att hälsa på dig och jag var så arg, men du lugnande ner mig med din värmande ord. att det bra gått 7 månader är helt obeskrivligt. jag var hos mamma igår, och hittade då bilder på dig och en bild vart jag så himla glad över, den tog med sig så många och glada minnen.  Sen träffade jag din mamma för nån vecka sen och jag var så glad av att se henne och gav henne en ordentlig kram. och pratade en stund med henne. innan jag var tvungen att gå för att byta om och jobba.  saknar dig, saknar dig så. jag skrev med dig dagen innan du dog och du tackade mig, du sa att du var tacksam att du hade mig som vän och att du älska mig. tänk om jag hade förstått nå, men jag vet också att det  inte hade gjort nån större skillnad.  För du hade ändå försökt och det vet jag, för det hade varit precis de jag hade gjort. Älskar och saknar dig min underbara vän, du kommer för alltid att leva inom mig och jag glömmer dig aldrig och allt du gjort för mig. Alla minnen vi har, pyssel och Buffy kvällar ja allt.  jag hoppas bara du nu har funnit din ro och har det bra min underbara Sofia.

Likes

Comments