S

Snälla prata med mig, snälla svara mig. Det gör ont i mig att vara utan dig. Vill träffa dig, krama dig. Jag brukar prata med dig i mina tankar. Jag mår bra nu, mitt liv har rättat upp sig och allt flyter äntligen på. Det är en stor sorg i mig. Men även jag måste gå vidare. Men jag hoppas att du är med mig. Jag har ju min lilla prins Loke, och hans polare Milou är oxå här :) dom lyser upp min vardag, och jag älskar dom små liven! har vart ute mycket i dag, njuter varje sekund nu. Men det är ändå tomt... Så tomt. Som när man går vilse i en vinter natt,så kommer jag ihåg dig. När våren öppnar sina dörrar, så finns du där. När vinterisen ligger klar, så vet jag att du finns kvar. Jag kommer aldrig att glömma dig, du kommer alltid att vara den som tröstar mig när jag gråter, du kommer att vara den som är bredvid mig när jag skrattar. Men jag kommer alltid att vara utan dig, tills den dag jag dör. Men det följer en lista med massa krav, förändringar jag måste göra. För att bli godkänd nu när jag ska vara kvar. Men jag har en dröm, att få leva mitt liv, utan att få tvinga att ljuga. Om jag fick välja precis som jag vill så, skulle jag vara en annan. Om jag fick leva som jag vill.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments




Sitter på tåget och tankarna snurrar. Livet eller få sova för evigt.? Jag hatar att må såhär.
Vill blunda för det, skrika ur all smärta. Vad är meningen med det här? Ska man eller ska man inte.? Försöker att se framåt, men hur länge går det? Ingen som har några svar, finns inga svar. Når snart botten igen. Ska ni låsa in mig då? Så man får lida mer? Då blir man mer desperat när man sitter där. Då tar man varje chans man får. Inspärrad av galler och låsta dörrar. Kroppen får nog av ångest och mera ångest. Nu ska jag iaf hämta min fina Mickan. Få komma på andra tankar ett tag. Fina fina Mickan <3

Likes

Comments

Jag vet att du har gått igenom svåra saker. Var stark, och det är du. Du har en underbar liten son. Och Grattis på födelsedagen i efterskott, kära tvillingsyster en dag försent. Du är en underbar mamma, Neos glädje & kärlek till dig syns så väl. Du gör allt för honom. Jag vet att våran kontakt inte har vart så bra alla gånger. Men det ska det bli ändring på. Jag vill finnas för dig och Neo!! Detta inlägget är bara för dig, till dig. För att jag vill få sagt dom här små meningarna. Jag älskar dig och vill bygga upp våran kontakt igen. Älskar dig syrran, och var stark!

Likes

Comments

Hur kan en kille som slår må bra? Och hur mår dom när dom trycker ner, kontrollerar och styr? Inge bra, men dom mår bra av kontrollen av andra. Allt detta för att man ska ty sig till dom. Känna trygghet i dom. Men man som tjej mår så jävla dåligt och är rädd. Man gör allt som han säger till om, för att inte åka på stryk eller vara " olydig ". På nätterna går han igenom ens telefon, tar bort ens killkompisars nummer, tar bort dom på Facebook. Du är förbjuden att prata, krama, titta, hälsa eller jobba med dom. Svartsjukan är enorm. Men snacka om att tänka fel. En kille som gör så vill man inte vara med. En kille som är snäll och go vill man ha. Men dom fattar inte, eller vill inte förstå. För att dom måste ha makten och äga en. För att dom själva ska må bra. Dom isolerar en från ens familj och vänner. Du får inte, du är förbjuden. Efter första smällen är det kört. Du måste fly, men det är inte så lätt som alla tror. När ens vänner börjar varna en för den killen. Gå ifrån han, sen kommer du inte loss. Att hota en annan människa om den försöker gå, är så sjukt det går att bli. Våga anmäla och skaffa hjälp av dina nära och kära. Även fast du inte vågar. Du kan fly då, få kontaktförbud och dom åker dit rejält. Även fast du inte tror det!! Stå upp för dig och gör det du vill göra och må bra av. Alla elaka ord dom säger får en människa att må så dåligt. Men kommer du ifrån han så blir du starkare av allt det. För du märker att han har fel. Jag vet att allt detta är lättare sagt en gjort. Men gör det, rym ifrån han. Det finns så många som finns där för dig. Många tänker att det är första och ända smällen. Men har han börjat, så kommer han inte att sluta. Till alla tjejer där ute, STÅ UPP FÖR ER. NI ÄR STARKA OCH KLARAR DETTA.!!! Låt han aldrig vinna över er. Ta all hjälp ni kan få, och sök hjälp.

Likes

Comments

Ligger i sjukhus sängen, längtar hem,och till min hund. Till tryggheten. Sjukhus är förknippat med smärta, inte att jag klarade cancern som liten. Känner skräcken i väggarna, paniken, skriken, gråten och förtvivlan. Och om inte tala om lukten och deras vita kläder. Längtan hem och inte kunna känna glädje. Längtar faktiskt efter mamma, att hon ska säga att det inte är någon fara. Att jag kan vara lugn. Denna smärtan gör så ont. Har så ont så att jag inte kan gå på benen. Vill bara skrika , slå och grina ut allt. Jävla seneffekter. Jag hatar dom, jag vill kunna göra som alla andra i min ålder. Men det går inte, orkar inte gå hela dagar. Äter starka mediciner, är ofta trött. Måste vila, fixar inte att träna. Nyss kollat blodtrycket, lågt. Ätit sjukhusets strandar fika nu i kväll. Ska snart rulla ut och röka (sitter inte i rullstol vanligtvis ). För att sen ta mina sömntabletter, smärt mediciner och morfintabletterna. Bädda ner mig och se om det går något se bart på tv:n. Var på röntgen för både ryggen och ena knät. Får svar i morgon, avskyr att vänta på svar från sjukhuset. Men vem gör inte det. Är så mycket känslor inombords nu. Tiden känns som en evighet, timmar känns som dygn. Drömmer mycket på nätterna. Skrattar lite smått åt tiden då syrran å jag hittade på något jävulskap på sjukhuset när vi var små. Eller när syrran cyklade för fullt, jag satt bak på " vagnen. " och mamma joggade efter med min droppställningen. Tänk vad jag gillade min droppställning, det var som en liten trygghet för mig. När jag inte fick dropp, så grinade och skrek jag. Tills jag fick gå runt med bara ställningen. Då var allt bra igen.

Likes

Comments

Jag har gått hos psykologer, kuratorer, teraupefter, läkare, pratat med olika personer när jag har mått dåligt. Men allt det har bara vart skit. Blir värre att prata om sina problem, och bättre att vara tyst. Kan man lita på någon? Nej. Men problemet är att problemen blir värre. Jag har min älskade vovve som betyder mycket. Jag kan prata med honom om allt. Han lyssnar, tittar på mig och lägger sig i mitt knä. Slickar på mina kinder om det har rullat ner någon tår. Han förstår allt. Skvallrar inte, sviker inte. Bortsätt när han har sprunget iväg nån gång 😉. Han finns alltid vid min sida, älskade hund. Men att sitta på hästryggen är underbart, man flyger iväg. Känner hur hästen galopperar i fin rytm med öronen spetsade framåt. Känner vinden mot ansiktet och alla tankar bara försvinner. Det är bara jag och kaprifol. Saktar ner och klappar henne på halsen. Hör hovarna knastra mot marken. Åå, det är så härligt. Då mår jag bra. När jag kliver av så läggs bekymmerna sig som stenar på mina axlar. Går in i stallet, sadlar/borstar och tränsar av. Lägger mitt ansikte mot halsen och klappar henne. Det är en sån härlig känsla. Det slår alla psykologer mm!! Det slår verkligen allt. Jag har dåliga erfarenheter av psykologer, dom gör mig oerhört ledsen inombords. Vilket gör att det blir värre att möta dom nästa gång. Är glad att jag inte har med dom att göra längre. Ingen som strör salt i mina sår. Hästen och hunden läker dom istället ❤

Likes

Comments

Jag skulle vart död och begraven. Åkt upp till det blå. Jag var jätte sjuk, jag mådde så dåligt psykiskt så jag tog för mycket av mina starka mediciner. För att döva dom svåra starka känslorna. En dag så bestämde jag mig. Jag orkar inte mer, nu gör jag handling av mina självmordstankar. Jag hade redan skrivit mina brev. Ett där det stod koder till mina konton, mobil, vart olika kontrakt till lägenheten osv låg. Och det andra var ett avskedsbrev. Jag hade länge haft dom här tankarna. Jag frågade mamma om dom kunde passa min hund. Vilket hon kunde. Jag hade min snara förberedd, hängde upp den i taket. Jag stod och tittade på snaran hur den dingla. Ställde en stol på ett bord och klättrade upp. Hängde fast mig ordentligt och det stramade redan. Jag hade skrivit till mina syskon att jag älskade dom och alltid skulle göra det. Min syster förstod vad jag skulle göra. Då jag försökt tidigare. Hon, mamma och min andra syster började ringa och ringa. Eftersom vi bor 12 mil ifrån varandra så kunde dom inte åka och vara där på en gång. Telefonen låg på soffbordet och jag hade ingen chans att klättra ner, då jag inte kunde ta bort det runt halsen. Dom hade ringt polis och ambulans. När jag hoppade så fick jag inte inte bort stolen helt och grannen kom in kutande. Försökte ta ner mig och polis & ambulansen kom. Jag hade en grov panikångest attack och bara skrek och grinade. Kom in till psyk på LPT. Fick inte gå ut, avdelningen var låst och jag fick inte ha snören eller vassa föremål. Sammanlagt så låg jag inne 3 månader och fick 2 permissioner under den tiden. Men gjorde grova försök som jag inte vill skriva om. Som kan ge andra " idéer " eller gå in på detaljer om den här, är jag rädd för. Sista försöket var jag helt borta, andades inte men hade jätte svag puls. Kunde inte andas själv. Polis och ambulans igen. Detta gjorde jag hos min mamma, för villkoret till permission var att jag inte fick vara i min lägenhet. Eller ensam. Låg på akuten i 8 timmar tills jag kunde andas själv. Jag var så arg för att jag inte dog. Som jag var sekunder från att lyckas. Dom ville ha mig på intensivvård, men jag ville inte. Och valde då att åka tbka till psyk. Annars skulle jag flyttas dit dagen efter. Det är en jätte lång historia som jag nu skrev kort, och detta är bara början. Samt det " lättaste " försöket. Kommer skriva med om detta och hur det är att vara på psyk. Vilket inte är en dröm.

Likes

Comments

När Jag var 1 år så fick jag diagnosen Leukemi. Jag levde då med min tvillingsyster, tvillingbröder, mamma, pappa och några halv syskon. Det började med att jag inte kunde stå på mina ben, jag bara skrek och fick blåmärken överallt. Mamma blev jätte orolig och iväg till doktorn. Mamma rabblade upp endel farliga/dödliga sjukdomar. Läkaren försökte lugna ner mamma och sa. - det är ingen fara. Blåmärkena kommer säkert ifrån att hon ramlar och slår sig. Samt att jag och syrran kunde ha våra bråk. Vi åkte hem och två dagar senare ringde läkaren till mamma och sa - Det var visst allvarligare en vad vi trodde. Packa era väskor för en lång tid, för ni ska till Umeå. Men först måste ni till mig i Sundsvall. Det blev total kaos. Ringa runt, packa, klä på alla barn, ta med välling och allt som har med det att göra. Vi åkte i tre bilar dit. En körde min faster, en min halvbror och den sista bilen körde min biologiska pappa. Mamma hade placerat mig i sitt knä, och gråt hysteriskt. Väl framme så tog läkaren in min mamma, pappa och mig till ett litet trångt rum. Han berättade det ingen förälder vill höra. Ditt barn har en cancer som dom tror inte går att bota mig ifrån. Grad 3 av 3. Vi fick åka vidare till Umeå. När vi var där så står det såhär i journalen. Flicka inkommen med akut ALL från Sundsvall. Trött och ledsen, inte så samarbetsvillig. Familjen insjuknade i vinterkräksjukan, alla är friska men Elina bar den längst. Sen fick min faster och halvbror åka hem, medans vi blev förde till " våran " avdelning. Här började helvetet för min familj. Att gå in ingående på några års helvete går inte. Så jag tar det som sitter fast mest i mitt huvud. Att vara liten och bo på en avd med barn som dör vägg i vägg är inte lätt för en förälder. Alla tårar, hopp och början om att sitt barn ska klara sig kan inte vara lätt. Jag lider faktiskt åt min mamma och syskon. Det känns som om jag har rövat bort mina syskons barndom. Med slangar, dropp, skrik och att ens förälder är ledsen åt något man inte förstår. När det var som värst så låg jag i 32graders feber, medvetslös, blodförgiftning och svampinfektion i mina slangar som jag hade inspirerat i mitt bröst. Dömd till döden med andra ord. MEN jag FIXADE det. Jag tappade mitt hår hela tiden, var nästan alltid flintis. Jag tvingade mamma att tejpa fast hårsnoddar på mitt karla huvud, jag brukade oxå rita dit hår med en penna. Alla andra hade ju hår, varför skulle inte jaf få ha det? En gång så skulle vi få permission en helg från avd, då hade dom satt in en ny slang, meeen (här kommer det) när vi kom hem så sa jag till mamma att jag ville att min docka oxå skulle ha en slang. Så mamma sydde dit en bit. Men under tiden så såg syrran detta och ville leka med min slang. Vilket ledde till att hon tog en nål och STACK SUNDER HELA slangen på mig. Det var bara att dra snabbt tillbaka till Umeå. Jag har mycket minnen och kännslor omkring allt detta med att vara liten å sjuk. Hur mycket det förstör. Jag och syskonen fick inte leka med andra barn. För dom kunde smitta mig med baciller'vilket då kan leda till döden. Förlåt bröder och syster. Känns som att allt var mitt fel och att jag förstörde för er med detta. Jag vet att jag i lite äldre ålder tänkte att en docka var som mig : den hade inget hår ( inte min ) den hade nu oxå en slang. Det finns massor att berätta, men det blir för långt att både läsa å skriva. MEN det finns några saker jag vill säga till er. Som jag aldrig gjort men velat. Även till män lillasyster som kom under tiden. -Jag älskar er jätte mycket. Förlåt för allt dumt jag gjort mot er, jag är verkligen ledsen för allt. Hoppas ni läser detta. Jag vet att jag har betet mig illa. Mamma& Pappa. Förlåt för saker jag har gjort. Jag kan inte ens ana állt ni har gått igenom, smärta , tårar förtvivlan utöver allt med cancern oxå. JAG ÄLSKAR ER <3

Likes

Comments