Inget säger något.
Blickar som möts, kyligt möte.
Händer i fickor och endast ett litet hopp med mungipor.

Samt att gå in på djupa diskussioner så som vad man känner, ens rädslor och vad som kan påverka ångest på natten... det finns inte med på kartan.
Tystnad och ytligheter är det som räknas.
Det är viktigare att prata om vilket material blusen från Mango är i än vad som känns i hjärtat.

Jag fattar verkligen inte sånt.
Jag förstår mig inte på människor som är slutna som om de har Karlssons klister på läpparna.
Våga tala, våga prata om det som VERKLIGEN får oss att känna och våga visa dig sårbar.

Det är självklart att det medkommer risker.
Så som att bli rejected, att bli sårad... utsatt. Absolut.
Men inte kan väl vi människor påstå att tystnaden samt att känna ingenting är bättre än att få känna hur mycket man lever och hur mycket det finns att leva för?

Är man öppen för att känna, känna allt...
Då tror jag man har möjlighet till att känna riktig lycka.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Även fast det var cirka 2, 2 och halvt år sedan min ”mörka tid” påbörjades, och trots att resan på att bli lycklig började för mer än 1 år sedan, så ligger allt det i ryggmärgen.
Det finns låtar, dofter, och även ord, situationer som får en att känna en lätt bris av hur mörkt och dåligt man mådde.

Det är som att ha en lång bro framför sig. Och man har en gång i tiden gått över den bron, klarat att komma fram till den andra sidan.
Men om man vänder sig om, och blickar ut över bron, så kan man se allt det dåliga som fanns på andra sidan, man kan nästan känna det igen, och det känns inte speciellt långt bort. Rätt nära faktiskt.

Och vissa nätter tar mig tillbaka till stunder då jag mått väldigt dåligt.
Nej, nu menar jag inte att jag mår så dåligt som då. Utan jag menar att... jag minns hur dåligt jag mådde. Jag minns hur allting började, jag minns vilka personer som stjälpte mig mer än hjälpte mig. Och jag minns den där frustrationen som kom innan paniken, och som sedan gick från panik till ångesten. Och ångesten var det som åt upp mig, inifrån.
Jag minns det. Glasklart.
Hur cigg efter cigg, efter cigg, efter cigg... inte hjälpte. Hur stjärnorna lyste ned på mig i ett sken av bedräglighet. Och hur sömnen aldrig ville komma, ögonen var så trötta, och huvudet skrek efter att få vila sig ifrån tankarna, men ack nej, sömnen uteblev många nätter.

Och det som är lite läskigt...
Det är att jag alltid kommer minnas hur dåligt jag mått. Jag kommer alltid känna igen dem där känslorna, jag kommer alltid bli påmind om vilken otrolig men ack så sorglig resa jag gjort. Jag kommer alltid ha mina ärr, fingertopparna kommer alltid kunna känna demonernas kamp.

Det som skett i det förflutna stannar där.
Men det glöms aldrig bort.
Bitterljuvt kanske. Men så är det.

Likes

Comments

Något jag noterar mer och mer är vilka klyftor som finns i vårat svenska samhälle.
Och nu pratar jag om Sverige. Det var något som Olof Palme förtydligade under dem (alldeles för få) år som han fick sin röst hörd. Han, som ändå var uppvuxen på Östermalm, gjorde det tydligt hur dåligt ställt många familjer har i förorten, och hur viktigt det är att försöka jämna ut klyftan mellan innerstan - förorten.

Och idag satt jag på ett fint café på Östermalm med ena av mina familjer. Wiener heter det.
Och jag som skrattar väldigt högt och alltid kladdar när jag äter... gör väl mig till en kanske inte så proper ung kvinna i innerstan. Jag är inget prakt-exempel på hur det såkallade ”livet” ser ut. Men jag satt där, trots hur obekväm jag var, jag åt min kanelbulle med mina långa naglar, jag skrattade högt och länge åt mina systrar, åt hur min pappa förlöjligade Nilla. Och såklart fick jag reaktioner från folket runt omkring av det.
En äldre kvinna satt med sin dotter, hennes dotter tittade på min tatuering på handen upprepande gånger, och hon hade en blick fylld med nyfikenhet. Och så fort jag skrattade eller råkade klirra till med kaffekoppen så var hennes mamma på mig med hök-ögon. Dem sa ”usch, min dotter ska inte bli som dig”
Och för ett par år sedan så hade det väckt mycket känslor hos mig, jag hade nog blivit jävligt förbannad rent ut sagt. Men nu så skrattade jag bara ännu högre och gav iväg ett leende till hennes dotter.

För visst fan ska inte hennes dotter bli som mig.
Det kan jag hålla med om. Men jag hoppas innerligt att hon inte blir som dessa stelar typer som fyller tomrummet med dyra saker, jag hoppas hon skrattar högt och mycket och jag hoppas hon låter bli att påverkas av bilden hur en innerstad-tjej ska vara, jag hoppas hon smular och ler stort mot dem som blänger avsky.

Något som alla dessa innerstadstyper inte kan köpa, är våran kärlek som vi har i förorten. Våran styrka vi fått genom all sorg och ångest vi gått igenom.
Dem kan inte heller köpa den hemtrevliga atmosfär som vi alla byggt upp tillsammans.

Jag hoppas någonstans att klyfta mellan innerstad och förort ska minska under åren. Trots att det känns nästan omöjligt, och det är nog ingenting som kommer ske under mina levnadsår.
Olof hade en otrolig ide, plan och syn på hur vi skulle minska dem där klyftorna. Och han var villig att se till att få det så också, men sådana människor, som honom, som är redo att skapa förändring till det bättre för allmänheten... sådana människor blir skjutna på öppen gata.

Nästa person som är i ens närheten av hur han var, hoppas jag kommer längre. Och faktiskt skapar förändring. Och ser till att klyftorna imellan oss bara kommer vara minuterna fram och tillbaka med kommunaltrafiken.

Likes

Comments

Idag är jag svag.

Idag känner jag mig otillräcklig. Meningslös.
En gnutta ensam. Och jag känner mig misslyckad.

Jag fattar varför många väljer att stanna kvar i sina olyckliga förhållanden - för då har man åtminstone en trygg famn att somna i.
För det finns inget läskigare än att möta sina demoner under natten.
Dem lyckas verkligen äta upp en ibland.

Jag fattar varför människor väljer det trygga framför det otrygga.
Men jag kan inte. Det finns inte hos mig. Jag kanske har en störning, ett fel... men jag vill inte försöka fylla det där tomrummet med någon som jag inte ens vill ska finns där inne, jag kan inte heller fylla det med den personen som åstadkom tomrummet inom mig.
Då är jag hellre tom.

Och idag är det här en sån här dag då alla känslor känns så mycket tyngre. Då allting kommer ikapp en.
Då allt suddigt blir glasklart.
Så, idag känner jag mig fan ensam, misslyckad, meningslös, otillräcklig...
Ja, jag känner mig svag.

Idag är jag svag.

Likes

Comments

Jätte mycket saker som pågår.
Han med stort H en viktig prioritering.
Och jag letar ett till jobb - då jag ska köpa lägenhet.
Samt, mycket (som vanligt) bland vänner och la familia.

Hör av mig
Soon

Likes

Comments


Tacksam för dem få timmarna solen skiner.
Tacksam för underbara kollegor, älskade barn och en arbetsplats som lär mig nya saker.
Tacksam för mina vänner.
Tacksam för hur intensiv min kärlek är till familjen (samt hur intensiv kärleken är jag får tillbaka)
Tacksam för Han med stort H.
Tacksam för att jag lever och är frisk.

Tacksam för livet.
Tack!

Likes

Comments

En serie jag var helt besatt i under tidigare år var ”Sex And The City”
Hela serien baseras på en ung kvinnas överanalyseringar och tankar om kärlek. Jag hade även en favorit bland författarna, ”Katarina Von Bredow”
Hon skrev intensiva romaner. Sen har ju även jag och tjejerna sett en hel del romantiska komedier. Drama-filmer.
Varje filmscen jag sett, eller varje kapitel jag läst... så har jag alltid haft en enorm åtrå för vad kärleken har planerat för mig.
Och redan som 12åring kastades jag in i den världen.

Och något som alla dessa böcker och filmer alltid hade som budskap, det var att ”kärleken är störst och starkast.”
Det kunde ske hur mycket svek som helst, en av karaktärerna kunde mördat sin partners förälder, men ändå så skulle man kämpa in till det sista för kärleken.


Jag har alltid haft den synen på kärleken själv.
Kämpa. Alltid kämpa tills det inte går att kämpa mer.
Och oavsett vad man gått igenom, hur stora såren är, så är det alltid värt att kämpa för.
För kärleken är ju det största vi människor kan uppleva.


Men, jag har kommit i insikt med något helt annat nu.
Ibland så gör vi rätt i att inte kämpa. Vi gör rätt i att släppa taget, att gå vidare. Att låta kärleken få ligga på is ett tag.
För då istället, kämpar vi för annat. Oss själva. Vårat egna värde. Vi kämpar för tron på kärlek på annat håll, med någon annan. Vi tillåter oss själva att känna sorg, förtvivlan och vi ger andrum till annat än att kämpa för något som tidigare varit glasklart.

Vill personen lämna relationen ni befunnit er i.
Så låt den. Låt personen få gå.
För då låter du även dig själv få ge styrka och kärlek till dig själv, och vad du egentligen är värd.

Kärleken är fortfarande det största vi människor någonsin kommer att uppleva.
Men kärleken till oss själva, från oss själva, den är starkare än något annat.

Likes

Comments

Vi gick från Inshallah till Mashallah.
B ❣️🌹

Likes

Comments

När en relation tar slut så kan det uppstå rejäl hjärtesorg.
Jag har gråtit ögonen ur mig och tappat aptiten under flera dagar. Jag har haft svårt att känna vissa dofter eller att höra vissa låtar i flera månader efter avslutet.

Men det är ingenting jämfört med detta.
Finns en person som jag står ytterst nära. Mitt kött och blod. Min andra halva. Min människa. En person jag gått igenom allting med, sen jag föddes. Han har skyddat mig från allt, han tog alla hårda smällar från mamma och pappa. Han sa åt mig att dra ned kjolen när det var för kort. Han... köpte cigg åt mig och höll mig sällskap till bussen. Han knackade hysteriskt på toalettdörren när jag stått å sminkat mig i över en timme.
Han satt å sket medan jag duschade. Han kramade mig som hårdast när jag va ledsnas.

Han... är min storebror.
Den som alltid kommer stå mig närmast. Och den mannen som kommer orsaka mest smärta samt glädje.
För... om han är ledsen, så känner jag den sorgen lika tydligt som honom. Är han arg eller frustrerad så känner jag det med. Allting som han känner, känner jag lika glasklart.
Mår han inte bra... så känner jag det.

Och det är skillnad att må dåligt själv eller att känna hur dåligt någon annan mår. Någon som du älskar.
Man är så maktlös. Man ska vara ett stöd och ge peppande ord. Man ska se till att... man finns med hela vägen, trots hur ont det gör att se honom lida. För det gör så förbaskat ont! Så ont att jag knappt kan andas.

Det här är inte som att få sitt egna hjärta krossat.
Det här... är som att få se på när någon krossar den som får ditt hjärta att pumpa.

Så, oavsett vem du är som läser detta. Om du så är en fiende, främling, vän eller ex.
Snälla, skicka styrka till honom.

Likes

Comments