Något jag aldrig pratar om.

Jag har varit med om mycket i mitt liv. Jag har inte haft mycket historia med diagnoser och sjukdom innan det senaste året men mitt liv har varit ganska upp och ner i perioder som det brukar vara för människor på ett eller annat vis, jag är helt enkelt en helt vanlig människa.

2013 var när jag fick min störta smäll inom sjukvården för det var då jag fick min diagnos att jag har epilepsi, det var nog det sista jag just då kunde föreställa mig skulle hända mig, jag hade inte märkt ett enda anfall eller liknande innan 2013.

Innan 2013 så har jag (antagligen) enbart bara haft s.ka "stirranfall" det är alltså anfall du får genom att hjärnan tar typ en "paus" man sitter och stirrar rakt ut i tomma intet och är helt bortkopplad från världen helt enkelt, jag märker aldrig själv när dom kommer men jag har alltid blivit kallad att jag är en dagdrömmare eller att jag tänker mycket och detta är just antagligen varför, för att jag får dessa anfall flera gånger om dagen, framförallt om jag är trött, dolk har liksom alltid trott att jag funderar när detta har hänt.

Men i början av 2013 vände denna harmlösa lilla ovanan till något helt annat, jag minns att det hände tre stora anfall innan jag faktiskt sökte hjälp för detta,

första var när jag var hos en kompis i Sthlm och vi satt och umgicks och snacka och hängde hemma hos min kompis kompis, var av jag sitter där vid köksbordet och började känna mig jätte yr så jag sprang in till badrummet och sen var allt svart och jag vaknade av att min kompis kom och frågade vad jag höll på med och jag svarade med att "jag svimmade" och han sa "nej du låg ju och skakade" men jag skämdes så OTROLIGT mycket för detta så jag skakade av mig med att det måste ha varit för att jag inte hade ätit tillräckligt (gick även på bantningspiller då pga att mitt ex hade på pekat min vint väldigt många gånger) så jag antog att det var därför

Samma helg när jag kom hem (bodde hemma hos min mamma då) så hade jag och min mamma hamnat i en argumentation då jag var helt förstörd, jag var helt nedbruten och jag minns att jag satt i soffan och att jag av ren reflex hade satt mig på golvet framför tven och sen var det helt svart, när jag vaknade till så hade jag ont i hela ansiktet och ett sånt stort tryck av ångest över hela bröstet och jag var rädd, det hade hänt något och jag visste inte vad, min mamma undrade vad jag gjorde och hur jag egentligen mådde och av ren ångest så blev jag jätte arg på henne och låste in mig på mitt rum fram tills mina tjejer kom hem från sin andra förälder.

Tredje gången var inte många dagar efter, jag minns att jag satt i soffan och tjejerna var med och även min mamma, det jag minns var att jag tittade ut genom fönstret som var mitt emot mig och att jag vände huvudet mot min mamma och mina tjejer som som helt livrädda ut och jag kunde inte prata, jag fick inte ut ett ord och när jag väl fick det lät jag som ett fyllo, mina tjejer grät och var livrädda och jag började gråta och kände den där ångesten igen för jag hade skrämt dom och jag visste inte hur, det hade hänt något med mig men jag visste inte vad och jag visste inte när, för mig är det som om själva anfallen inte ens händer, jag minns inte att jag varit borta och jag vet det knappt heller.

Den tredje gången åkte jag till akuten, det hände inte så mycket där mer än att jag fick smärtstillande och fick en läkartid till neurologen dagen efter redan för att börja min utredning, och jag fick först göra ett EEG där dom hittade något avvikande så jag blev skickad till Väsby några dagar senare för att göra en röntgen på hjärnan och där såg dom det klart som korvspad att jag hade epilepsi.

Detta var väldigt omtumlande för mig då jag aldrig riktigt varit sjuk (iaf som jag minns?) och det förändrade hela mitt liv på en gång, jag var tvungen att börja tänka på att sova, äta bra, inte bli uppstressad för mycket osv för det var då jag fick mina anfall, var tvungen att tänka på att berätta det för läkare fall jag skulle få medicin, jag skulle aldrig få köra bil, helst inte ens cykla enligt läkare osv, det var mycket att tänka på och samtidigt väldig skrämmande för den ångest känslan som kommit efter varje anfall har nog varit bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv.

Och samtidigt i det hela så skämdes jag och jag gör fortfarande pga mina små anfall jag får och ryckningar och stirrningar , att vakna upp en morgon med en blåtira eller blåmärken (som i morse ) utan att ens veta vart dom kommer ifrån, detta har jätte svårt för mig, mina anfall började komma som ett mönster att dom kom på natten lagom till när jag träffade Jonas och detta var hemskt pinsamt att berätta för någon som man är kär i och just börjat träffat plus att jag började med en ny medicin och var helt feldoserad så jag var typ full en gång när vi var ute med barnen och började se dubbelt och grejer, men Jonas stöttade mig och dömde inte, han var min räddare i nöden och när jag träffade honom började mina anfall avta lite mer och jag blev en väldigt lugn och harmonisk människa.

Jag hade en del anfall efter vi fick Mysan men min avtryckare för anfall är just stress och framförallt psykisk stress vilket ni kan förstå att det har varit en del av, framförallt i julas när hon låg i resp..

Men allt är bättre nu igen, detta var min berättelse om hur jag fick min epilepsi diagnos, har du en diagnos som du vill dela med dig av? Skriv en kommentar eller maila mig på elinwred@gmail.com och var med och berätta din story!


"

All kärlek till er ??

// Mamma Elin

Gillar

Kommentarer

husetfullt
husetfullt,
Tycker att det är bra att du skriver och berättar din historia. Den kan säkert hjälpa många. Oavsett vad man har för diagnos så ska man aldrig skämmas. ❤️❤️❤️nouw.com/husetfullt
Eliinwred
Eliinwred,
Tack! Ja verkligen det ska INGEN behöva göra och det tig bra tid för mig att inse det och jag hoppas att den hjälper någon ❤️❤️nouw.com/eliinwred
kattramp
kattramp,
Blir stolt över dig och att du delar med dig av din berättelse. Diagnoser som inte syns är omgivna av sånt stigma. I ditt fall kanske folk undrar och misstror varför du har en blåtira eller som med medicinen tror att du är full när du inte är det!

Du vet ju att jag har Bipolär sjukdom typ II. Det syns ju verkligen inte, aldrig på utsidan, utan bara i mitt beteende och mående. Att jag "helt plötsligt" blir orkeslös och djupt deprimerad eller får enormt dåligt självförtroende (så pass att det blir ett hinder för mig att fungera som normaöfungerande friska människor). Folk kan tro att en är helt oberäknelig eller rent ut sagt galen och kommer vända på en femöring eller att en för den delen fejkar, bara är lat eller vill ha uppmärksamhet. Denna typ av stigma är rent ut sagt livsfarliga och denna typ av sjukdomar kan vara direkt livshotande om de inte kontrolleras, även om det inte är cancer.

Jag funderar på att börja skriva om det här i min blogg. Men vi får se. Det är i alla fall viktigt att vi som orkar lyfter såna här frågor .
nouw.com/kattramp
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229