BIVA tiden (hela Mys sjukhusvistelse) del 4

Den 28/12 - 2015 var nog den värsta natten i både mitt och Jonas liv, det var på kvällen My fick åka akut upp till barnintensiven pga att hennes lungor höll på att lägga av.

Det började egentligen redan på söndagen, vi hade haft permis och skulle egentligen ha det fram till på måndag men vi åkte in med henne redan på söndagen för hennes andning börjad bli ett otroligt stort problem (trotts att som skickade hem oss hela tiden) och när Jonas och My kom in visade det sig att hon hade en syresättning på 47 och hon var på vippen på att då koldioxidföegiftning vilken kan jämföras med att man sitter i en Påslagen bil med rutorna nere i ett garage (för dom som inte visste) och hon fick syrgas så hon piggnade på sig liiite men det var lång ifrån bra.

På måndagen så kom jag till sjukhuset och möta av en helt slutkörd tjej som inte ens orkade vara vaken.
Och jag minns att jag ringde in personal hela tiden den dagen och sa till dom att hon mår inte bra, det är något som är otroligt konstigt och dom måste göra någonting för snart orkar hon inte mer helt enkelt!

Så läkaren kommer in och sen kommer det även en BIVA läkare och sen blir det ganska svart för mig om jag ska vara helt ärlig, det som hände var att hon märkte att Mys lungor knappt fungerade längre och hon måste hamna i repserator NU! Så det trycks på massor av larm och telefonsamtal och helt plötsligt är rummet fullproppat med minst 15-20 pers med allt från läkare till undersköterskor och jag ser hur som rycker åt sig My och kör ner något i halsen på henne sen var jag tvungen att gå ut där ifrån, jag klarade inte av att se vad dom var tvungna att göra.

Sen kommer en sköterska och hämtade oss när dom var klara så fick vi gå med hela gänget upp till BIVA där hon blir inkopplad i ca 20 olika dropp där 6 av dom var olika lugnande och sömnmedel.
Resten vad antibiotika och kortisonet samt antikroppar (som läkarna egentligen hade pratat om enda sen oktober men dom hade flyttat fram dessa behandlingar hela tiden så detta behövdes verkligen) och under den första natten var allt hemskt, hon kämpade emot både maskinen och medicinerna så dom lyckades inte få henne att lugna ner sig och låta resperatorn jobba åt henne vilket inte var så bra då hon var helt slutkörd, hennes kropp orkade liksom inte mer och hon behövde få vila.

Under den natten så höll dom på att förlora henne helt och hållet tre gånger för hon fick hostattacker och hennes lungor klarade inte av dom attackerna, jag vet att en av gångerna tog det nästan 20min för att få henne komma tillbaka till oss.
Som "tur var" så hade dom att åt oss att gå och lägga oss i anhörigrummet och låta henne "installera sig" där tills ungefär 5 på morgonen då läkaren kommer till oss och säger indirekt att vi ska komma och ta farväl för detta är för svårt för henne.

När vi kom in där så fick jag se något som fick mig att älska min sambo mer än vad jag redan gjorde (visste inte ens att det gick) för först satt vi längst väggen och bara såg henne få en hostattack och bara såg hela henne krampa ihop och alla undersköterskor och läkare står runt henne och pumpar luft osv och när vi sitter där så insåg faktiskt inte jag vad som håller på att hända, jag visste att det var illa men när jag väl satt där så förstod jag verkligen inte det.

Sen när allt hade lugnat sig, dock stod maskiner och tjöt och bråkade så gick Jonas fram till henne och klappade henne på huvudet och sen vet jag inte om han viskade något till henne eller om han pussade på henne men när han gjorde det så blev allt liksom lugnt, maskiner sluta plinga och hon började acceptera maskinen och försökte inte andas själv lika mycket samt att hon slappnade av och lät medicinen värka så hon verkade liksom vara trygg, som om att hon blev trygg när pappa var där och han räddade livet på henne (tillsammans med sjukhuspersonalen självklart ) och det är nog det störtats jag har sett i hela mitt liv.

Sen så gick hela tisdagen och hon var stabil och hon bättrade på sig sakta men säkert, första dygnet kunde man inte ens vända på henne för att de var så kritiskt läge.

På onsdagen så var hon "rörbar" igen så hon blev skickad på röntgen för att kolla hur lungorna ser ut och det såg inte bra ut. Vi fick veta av läkaren att i princip alla infiltrat i hela lungorna var helt täcka och inflammerade så att dom kunde inte ta upp luft helt enkelt, ena lugnan var liiite bättre än den andra men nästan inget som var anmärkningsvärt egentligen, och läkarna var tveksam på om hennes kropp skulle orka läka ihop sig så pass mycket så dom var användbara innan kroppen inte orkade mer.

På torsdagen var hon endå så pass pigg så man kunde börja trappa av alla lugnande och sövande medel och jag minns när hon titta upp på mig första gången efter dom 4dagarna, hon tittade mig rakt in i ögonen och gav mig ett hånflin och sen somnade hon om igen och jag skrattade så jag grät i mängder när jag kom ut där ifrån.

Sen så gick dagarna och hon vaknade upp lite mer för varje dag och på söndag eller måndag (minns inte riktigt) var hon mer vaken än sovande och hon mådde så bra!
Hon hade en CRP på 4 och hon låg och skrattade åt oss alla runt om hela tiden och även om lungorna var helt förstörda just då så var hon endå så glad och så lycklig, och även om vi visste att detta kunde vända när som helst så mådde hon endå bra liksom!
Det kändes så konstigt, och det var så jobbigt för man fick aldrig ta hand om henne själv inte ens byta blöja och vi kunde inte sova i samma rum samt att vi inte kunde lyfta upp henne.

På tisdagen så gjorde dom en till röntgen på lungorna och det var inte bra men det var avsevärt mycket bättre och mycket bättre än vad dom trodde det skulle bli på den tiden.

Det dom hade kommit på fanns i lungorna och svalget var något som heter Adenovius, när hon kom upp till BIVA hade hon både Adenovirua,coronavirus samt något mer som gjorde henne extremt dåligt, det är alltså egentligen ganska vanliga förkylningar men My klarar inte av förkylningar, och jag har skuldbelagt mig själv så mycket då hon har åkt på dessa för det måste ju bra vi runt om som har gett henne det på något vis även om jag egentligen inte riktigt ser hur, mer än att vi fått hem sjukt barn hem till oss från den andra föräldern.

Hur som helst, i princip alla fall så finns det inget antibiotika eller liknande för virus, virus går i vanliga fall över av sig själv men i Mys fall var vi ju tvinga att bli av med detta så fort som möjligt och för just Adenovirus finns det ett antibiotika som enbart görs i England och det fungerar men det har tyvärr massor av biverkningar också så läkarna fick överväga om dom skulle försöka fåtag på denna medicinen och tillslut insåg dom att dom var tvugna att göra det, så läkarna krigar med både företaget, Läkemedelsverket, länsstyrelsen, tullen och slutligen Apoteket för att ens få fram denna medicinen men tillslut med lite jävlaranamma lyckades dom få fram medicinen till My och det blev jätte mycket jätte på bara några dagar.

På torsdagen veckan efter så plockades respen bort och det gick helt underbart hon fick från resp till mask till octiflow till ingenting över en natt och hon var friskare än någonsin och hade även bättre syresättning än någonsin en period efter också .

Dagen efter på fredagen så fick hon komma ner på avdelningen igen, och jag var glad över det men på natten började all ångest komma, vi blev satta i samma rum som hon hade när hon blev uppskickad till BIVA och jag fick så otroligt mycket hjärnspöken och tyckte att hon inte andades osv fast hon egentligen gjorde det, så jag fick byta av med Jonas mamma som bor jätte nära här för jag höll på att få en panikattack av att vara där. Men det var bara sömn som behövdes sen och sen var jag tillbaka på bana igen vilket var jätte skönt!

Under tiden på BIVA är när min blogg började ta fart, var många som visade sitt stöd genom Facebook grupper och vi fick så otroligt mycket kärlek och jag kan inte tacka folk nog för det, jag fick verkligen hopp om att det finns kärlek i denna världen när personer kan skicka presenter och skriva så fina ord och visa så mycket kärlek och tända ljus för ett litet barn dom inte ens känner, det visar att kärleken finns där och det är DEN vi vill ha fram inte allt bråk och krigande ❤️

All kärlek till er ??

// Mamma Elin

Gillar

Kommentarer

bebi_bejbi
bebi_bejbi,
isabellekahlin
isabellekahlin,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229