Hallå där!

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev sist och det är väl egentligen bara för att dagarna gått i rasande fart. Jag har haft något att göra hela tiden och inte riktigt kommit till ro för att sätta mig och skriva. Sedan har det väl varit sisådär med måendet också, då jag varit väldigt trött och energilös, det har varit en sådan trött-, och orkeslöshet när man helst vill linda in sig i täckte och bara gråta. När all energi bara försvinner och känslan av att "jag orkar inte" nästan blir till panik och jag nästan vill gömma mig under täcket resten av livet, samtidigt som jag vet att det i många fall, men inte alla, blir bättre när jag väl stigit upp och kommit igång med rutinerna. Men vissa dagar stannar orkeslösheten kvar även under dagen och jag längtar tills jag får gå och lägga mig igen. Så har min helg varit och även om det känns en aningens bättre nu framåt kvällen och jag tänkte gå en PW med hundarna, blir det tidig kväll idag och förhoppningsvis några bra timmars sömn. Så att jag orkar med morgondagen när jag ska stiga upp kl. 06.30.

Men vad har hänt de sista dagarna då, förutom trött-. och orkeslöshet? I fredags var jag på gymmet efter att jag varit iväg för att handla, och hade nästan hela gymmet för mig själv, det var riktigt skön faktiskt. Kvällen avslutades sedan med någon film. Lördagen bestod av regn och blåst vilket resulterade i en dag med serier och film, vilket var ganska skönt. Men framåt kvällen klarnade det upp och då tömkörde jag Pila som går otroligt bra just nu och det känns ljust inför kursen(erna) nästa helg. Idag hade jag tänkt ha en vilodag, men slutade med att jag åkte till mormor för att hämta lite grejer och vid kl. 15 kom morfar (de är skilda) på "tre-kaffe" och åkte hem för någon timme sedan. Själv hade jag tänkt gå en PW med hundarna och ev. även ta med mig Pila. Men sedan blir det kväll med en dusch och sedan läsa några sidor i boken "Hjärnstark" av Anders Hansen, som jag hört väldigt bra om och tror kan vara bra.

Så egentligen har det väl varit en ganska lugn helg och det har varit ganska skönt ändå. Hur har eran helg varit?

Ha det gött, så hörs vi snart igen!
#nouwseptemberchallenge

Våran hund Abbe med en älskad kotte i munnen.

Hallå där!

Ny vecka och nya tag. Veckorna går i en rasande fart och dagarna bara försvinner. Det är snart redan 1,5 månad sedan jag bröt handleden och även om den är på bättringsvägen, så är den fortfarande inte helt bra ännu. Men såklart mycket bättre mot vad den har varit. Tatueringen jag gjorde är snart också en vecka gammal och har börjat läka, kliar och skorporna har börjat lossna. Det gäller att inte klia eller pilla, men kan vara lite svårt när det kliar som värst, men det går såklart att låta bli. Att smörja på salva hjälper till viss del mot klåda, men såklart längtar jag tills den är helt läkt och klar. Men det dröjer någon vecka till, men det är det värt.

Den här veckan kommer bestå av besök hos arbetsterapeut idag för handleden och sedan på onsdag, men denna gången pga tyngdtäcke, och annars blir det fika-lunch på jobbet på onsdag (då jag är sjukskriven någon vecka till pga handleden, åker jag bara dit på lunch en dag i veckan för att vi ska uppdatera hur allting går). Jag ska försöka motionera min häst då vi ska rida kurs för en ny tränare den 19/9 och Pila har vilat ca 1 månad i och med att jag bröt handleden har jag heller inte ridit på de veckorna.

Jag har också börjat med medicineringen för ångest på riktigt nu. Jag har varit väldigt skeptisk till medicin och tabletter, vilket resulterat i att jag inte tagit dem heller. Men nu bestämde jag mig för prova och se hur det blir. Det kanske fungerar och blir bra? Men jag vet inte, det känns fortfarande inte helt 100, men samtidigt så får jag inte veta om jag inte provar. Så jag provar och ger det en chans, även om jag är skeptisk, för jag har ju faktiskt fått dem för att de ska hjälpa mig och kanske förenkla vardagen. Till Dig som tar medicin för ångest, hur har du upplevt situationen innan, under och efter medicinering? Berätta gärna om dina erfarenheter i kommentarerna eller mejlen som du hittar i min presentation. Jag vill gärna veta och se vad andra har för upplevelser.

Ha det gött, så hörs vi snart igen!

#nouwseptemberchalleng

Psykisk (o)hälsa. Ett ämne som berör oss alla, oavsett om vi vill eller inte, någonting som kan drabba vem som helst och när som helst i livet, samt är dagens samhälle största folksjukdom. Jag har själv haft ångest under många års tid och även under det sista året haft stressrelaterad ångest / stressrelaterad ohälsa, dock inte så "farligt" att jag behövt mer hjälp än samtal med kurator lite då och då. Men sommaren 2020 började jag med medicinering för b.la. ångest och tänker att jag kan ge det en chans för att se om det kan hjälpa mig till att få en mera jämn känslonivå och kanske underlätta min vardag. Jag har alltid, tyvärr, varit väldigt skeptisk när det kommer till tabletter och medicin, men som många närstående har sagt så kanske jag ska vara lite öppensinnad och ge det ett försök.

Jag som också har diagnosen ADD med autistiska inslag är väldigt känslig rent känslomässig och har fått höra att de som har diagnoser som denna ibland också är känsligare för andra psykiska diagnoser som ex. ångest, depression osv, sedan vet jag inte exakt huruvida det stämmer eller inte, men min personliga åsikt är att det nog kan stämma. Det skulle vara roligt att höra Era åsikter om den frågan, skriv gärna i kommentarsfältet eller via mejl som du finner i presentationen. Tänk på att hålla god ton i oavsett vad du väljer, tack!

Jag har även fått uppleva psykisk ohälsa i form av en nära släkting och även om vi inte har eller har haft en jättebra relation innan heller, har det varit väldigt svårt att förhålla sig till det hela och veta exakt vad man ska göra eller inte göra osv. Det är faktiskt rent ut sagt obehagligt att få uppleva det på nära håll, oavsett om det är jag själv som är drabbad eller om det är en nära släkting alt. vän osv. Min största rädsla har alltid varit att bli sjuk i psykisk ohälsa, även om jag varit drabbat av ångest under många år, har det aldrig varit så allvarligt att det påverkat mitt liv i någon större utsträckning även om det såklart kan vara riktigt jobbigt i perioder, så är jag livrädd för att bli allvarligt sjuk eller att någon i min närhet ska bli allvarligt sjuk i psykisk ohälsa. Just för att det är en osynlig sjukdom som inte direkt syns med en första blick eller kanske inte märks när man träffar en människa, både för att många är väldigt "duktiga" på att dölja den och som jag skrev, att den inte syns. Som i en artikel jag läste, "mental health can be a silent killer".

Innan jag själv fick uppleva psykisk ohälsa på nära håll tyckte jag att det var väldigt svårt att förstå och sätta sig in i hur de drabbade kände och hur det faktiskt var att vara drabbad av psykisk ohälsa. Hur otäckt, obehagligt och svårt, men också jobbigt det är att vara drabbad själv men också att vara anhörig till någon som är drabbad. Hur mycket energi det faktiskt tar och hur starka dessa människor faktiskt är, man förstår verkligen inte förrns man är där själv, även om jag "bara" är drabbad av ångest själv så är det först nu som jag faktiskt börjat förstå hur jobbigt och krävande det faktiskt är att vara drabbad. Min nära släkting, som är drabbad av anorexi samt ångest + depression, är inte bara jobbigt för hennes utan även oss nära anhöriga även om jag (pinsamt nog) försökt ta avstånd och inte vara i vägen, kanske för att våran relation varit infekterad under många år av olika skäl som jag inte tänker gå in på. Av den anledningen att det är någonting som är väldigt privat och säkert kommer vara någonting som alltid kommer finnas.

Den psykiska ohälsan har med anda ord påverkat mig och familjemedlemmar mycket det senaste åren, speciellt nu när det är som värst med min nära släkting och det har påverkat mycket negativt, och jag hoppas att den psykiska ohälsan ska få ännu mera ljus på sig även om den har fått väldigt stor uppmärksamhet sista tiden vilket jag anser är väldigt bra och någonting jag stöttar till 100%.

För mig har det hjälpt med rutiner och tydlighet, träning i olika former men ex. gå till gymmet, boxercise och styrketräning b.la., promenader och lyssna på musik samt att läsa och skriva av mig mina känslor i en bok som jag skriver i när bägaren börjat rinna över. Med jämna mellanrum har jag också pratat med kurator, dock är väl det som fungerat "sämst" för mig och nu har jag precis börjat med medicinering, så får vi se hur det fungerar, men tanken är att ge det en chans och våga prova. Även om jag är skeptisk, tyvärr, mot medicinering, men det är min personliga åsikt och såklart jättebra om det fungerar för andra. Berätta gärna om Era åsikter, tankar och erfarenheter om psykisk ohälsa och allting där omkring, antingen i kommentarerna eller i mejl!