Myka Stauffer och problemet med ”mamma-bloggare”

Av speciella skäl censurerar jag pojkens ansikte

Ingen har missat Myka Stauffer, en stor youtuber med hundratusentals följare, och vad hon har gjort. Runt 2016 adopterade hon och hennes make en son från Kina med speciella behov, och nu fyra år senare har hon omplacerat pojken av diverse olika anledningar. Bland annat att hans funktionsnedsättningar blev för mycket för familjen.

Men vi alla vet att det är bullshit. Även om adoptioner från Kina är riskabla, dåbarnhem vill ha bort barnen så snabbt som möjligt, och kan då ljuga om hur grova funktionsnedsättningar barnet har. Hur som haver, familjen Stauffer visste mycket väl att deras som hade en funktionsnedsättning men inte vad. De var villiga att adoptera ett barn med funktionsnedsättning endast för att de ville. De sade själva att läkare och specialister sade att adoptionen inte var bra med tanke på deras situation, och att familjen antagligen inte skulle klara av det. Det sket de fullständigt i och genomgick adoptionen ändå.

Vad är dock problemet? Och varför är ”mamma-bloggare” involverade? Jo, för med de bevisen vi har på handen, adopterades sonen endast för ekonomisk vinning. Deras autistiske son blev en inkomstkälla utan dess like, medvetet eller omedvetet. Det spelar ingen roll ändå, för det finns också bevisat att flertalet samarbeten genomfördes för den autistiske sonen välbefinnande. Dock gick pengarna till andra saker, och sonen blev behandlad värre än de biologiska barnen familjen redan hade. För en mer grundläggande genomgång av vad som hänt rekommenderar jag dessa videos: här, här, och här.

Jag har tidigare gjort ett blogginlägg angående familjebloggare, samt familjevloggare, där jag förklarar problematiken om varför det inte är bra att exponera sina barn på internet och tjäna pengar på dem som allt för många personer gör. Ni hittar det inlägget här. Tyvärr måste man gång på gång ta upp problematiken av att använda sina barn för content, för tyvärr är det en väldigt efterfrågad marknad på sociala medier. Många, speciellt kvinnor, älskar innehåll som fokuserar på familj, barn och likande. Helt otroligt om ni frågar mig, för jag förstår inte varför det är intressant på något vänster. Allt som syns är deras barn. Finns inget annat på skärmen än barn, barn, barn. Det enda jag tänker på är hur obekväm jag hade varit ifall en kamera var intryckt i mitt ansikte hela dagarna. Att växa upp och få reda på dina föräldrars inkomst är videos och bilder på dig som bebis, och när visningarna går ner poppar ett nytt syskon ut. Vi alla vet att det är så det går till i majoriteten av fallen.

Dock tror jag inte att alla skaffar barn med intentionen av att tjäna pengar på dem, utan blir opportunister när de inser att fler vill se innehåll på deras barn. Är det konstigt? Nej. Skadligt för barnen? Alla dagar i veckan. Med tanke på hur alla barnstjärnor från 90-talet idag mår, skulle jag verkligen inte anse att dessa barn som blir exponerade kommer må bra i framtiden. Det är i och för sig en mer empirisk slutsats, men med tanke på hur barn som tidigt blivit exponerade i offentligheten ofta mår psykiskt dåligt när de är äldre - borde inte samma sak gälla barn till influensers eller barn som är influensers?

Problematiken i detta är att fler och fler börjar utnyttja sina barn för pengar, och gör det avsiktligen. 8 Passangers är en annan youtube-kanal som hamnat i blåsvädret för att ha utnyttjat sina barn osv. Fler och fler familje-influensers får skandaler media för att de utnyttjar sina barn och annat dylikt. Det är ett problem, och offren är barnen. Barnen ska kunna känna sig trygga, deras integritet ska inte kränkas. Enligt nya barnkonventionen som idag är lag i Sverige, borde detta inte vara tillåtet. Jag tänker bara på hur hemskt det skulle kännas att veta att tusentals människor har sett dig växa upp, sett dig göra pinsamma saker, att bara ens se dig på sociala medier. Jag får rysningar när jag tänker på det, och många ungar tror jag känner likadant. Vet många som blir sura på deras föräldrar som ens lägger upp en bild på dem på Facebook för att gratulera dem på födelsedagen. Hur kan det då vara okej med att exponera ungdomar på sociala medier? Många barn är ju bebisar, allt för små för att ens kunna samtycka om det. Hur kan det då vara okej, med facit i hand om hur det faktiskt kan sluta?

Myka Stauffer är absolut inte ensam om detta. Hon är bara toppen på isberget. Det är dags att vi tittare och läsare tar vårt ansvar och ser till att det inte finns någon efterfrågan på dessa familje-bloggar osv. Annars hade de inte kunnat exploatera sina barn från första början.

För övrigt anser jag att familje-medier bör förstöras - Elektra

Gillar

Kommentarer

Schrödingers NPF

Vem har npf och vem har det inte?

NPF, eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, inkluderar många olika typer av diagnoser. De flesta associerar begreppet med autism eller ADHD. Diskussioner om hur man ska ge stöd till barn med NPF är en omdebatterad fråga. I dagsläget finns det lite forskning kring frågan, men de flesta brukar andra citera en psykiatriker vid namn Bo Hejlskov Elven. Han populariserade "lågaffektivt bemötande", något som går hand i hand med begreppet NPF. Jag är själv med i facebook-grupper som talar om just lågaffektivt bemötande när det kommer till NPF-frågor. Inte nog med att det är en hjälp för mig att förstå mig själv, men är också användbart då jag jobbar mycket med barn. Dock är dessa grupper sektliknande, och de avgudar Hejlskov Elvén som en gud. Allt han säger är sant och ifrågasätter du det är du en hemsk person som har misslyckats med att uppfostra dina barn. De påstår också att lågaffektivt bemötande fungerar på alla barn, för alla barn agerar i affekt. Det är något jag som har jobbat med barn kan konstatera inte stämmer. Jag som har NPF agerar inte alltid i affekt heller. När man poängterar det, då har man tydligen inte NPF, eller så representerar man inte alla med NPF. Jag gjorde tidigare ett inlägg om NPF-föräldrar som infantiliserar oss med diagnoser och vägrar att ens lyssna på oss som försöker förklara ur vårt perspektiv. Så i detta inlägget tänker jag talar om Schrödingers NPF, när du inte har tillräckligt med NPF för att folk ska tro dig men har heller inte förmågan att vara som en neurotypiker. Eller när folk ifrågasätter dina diagnoser för att du är för "normal".

När jag först fick min diagnos hade jag precis fyllt 17 år. Innan hade jag tänkt på att jag kände mig annorlunda, men det var inget jag brydde mig mycket om. Jag hade vänner, specifikt hade jag vänner som inte verkade ifrågasätta mitt beteende. I skolan gjorde jag bra ifrån mig, och det spelar ingen roll hur du beter dig så länge du levererar enligt vissa lärare. Ingen lade märke till att något inte stämde, ända tills jag fick en uppmaning av min kurator att jag borde utreda mig för Asperger. Hon tyckte att det jag berättade för henne lät som andra tjejer hon haft som faktiskt hade asperger. Själv hade jag associerat asperger med en gammal klasskamrat från mellanstaden som betedde sig väldigt stereotypiskt, lite som Simon i "Rymden finns inga känslor". Dock insåg jag att när jag väl läste på, kändes det som om jag faktiskt hade asperger. När jag bytte klass fick jag automatiskt svårare att skaffa nya vänner i min klass. Jag insåg själv att jag inte riktigt kunde det sociala spelet eftersom jag hela tiden umgåtts i en klass där ingen kunde det. Helt plötsligt kände jag mig arg. Hur hade ingen kunnat se att jag hade NPF? Hade absolut ingen lagt märke till hur jag betedde mig, eller hade man bara struntat i mig för jag var tjej? Eller var det för att jag var duktig i skolan? Dock insåg jag väldigt snabbt att jag var väldigt mycket bättre än andra med samma diagnoser. På något sätt hade jag vissa förmågor som personer med NPF inte alltid har. Var det för att jag i 17 år levt som neurotypiker, eller var det bara att jag lyckats lära mig dessa av egen förmåga?

Förra året gick jag på en kurs i känsloreglering för personer med AST och ADHD. I början tyckte jag att kursen var bra, men tillslut tröttnade jag. Först och främst kände jag mig mycket mer fungerande än personerna jag gick kursen med. Vissa saker kunde jag bättre, och vissa saker man gick igenom gjorde jag redan. Jag kände inte som om jag hade tillräckligt med NPF för att sitta i gruppen. Jag kände mig infantiliserad. Som om jag var mer funktionsnedsatt än vad jag är. Inte hjälper det när andra runt omkring mig säger att jag har nog inte Asperger, för jag är för normal. Men de ser bara det jag gör bland folk. De ser inte vad jag gör hemma, hur jag agerar i vissa svåra situationer. Trots det tycker mina föräldrar att jag heller inte har tillräckligt med NPF om hon jämför med mammorna som talar om sina barn som slår sönder halva lägenheter i affekt. På så sätt får jag en känsla av att jag kanske inte har mina diagnoser, jag kanske bara inte har förmågan att fungera. Fast, jag har inte alltid förmågan att agera som en neurotypiker. Ibland skiter det sig. Ibland kommer man inte upp ur sängen, ibland lägger man sig under bordet och skriker för att man inte vill göra läxan. Ibland blir man så uppspelt över något du läst på sociala medier att du inte kan släppa det och du sover endast 4 timmar. Ibland kan du inte kommunicera ordentligt som en person i min ålder borde. De personer jag pratar bäst med är andra med NPF eller så är det personer som är yngre. Jag spelar fotboll med personer som är mellan 2-4 år yngre än jag, vissa jag simmar med är födda 2005-2007. Jag fungerar bättre socialt med dem än vad jag någonsin gjort med personer i min ålder. I vissa lägen känner jag mig jätteautistisk, och ibland känner jag mig som en neurotypiker. Är det Schrödingers NPF eller är det bara så jag fungerar?

Ibland är det svårt att känna sig bekväm för det känns hela tiden som om jag inte riktigt fyller kriterierna för NPF eller för att vara en neurotypiker. Det känns som om jag är konstant i en gråzon.


Vem på bilden skulle du säga ser ut att ha NPF? Svårt att säga? För att du kan inte se det på personen. Tyvärr skulle många säga höger, och jag dömer inte om man gör det. Dock är det viktigt att poängtera att båda bilderna visar en person med NPF - jag.

Gillar

Kommentarer

Kära NPF-föräldrar, vi är inte förståndshandikappade

En vanlig dag på Facebook, i en grupp där föräldrar till barn med NPF konstant yttrar sig som om deras åsikter är sanning. Att allt guden Bo Hejlskolv Elvén är den sanna vägen och alla som säger emot hatar barn med autism. Välkommen till en dag i NPF-föräldrarnas liv, där man utgår alla diagnoser utifrån sina egna barn och talar över personer som faktiskt har diagnoser.

Jag skrivit många gånger i Facebook-grupper om vad jag som har NPF tycker om vissa saker, i hopp om att de faktiskt förstår utifrån vårt perspektiv. Nu påstår jag heller inte att jag talar för alla, men när det kommer till frågor som handlingsförmågor och egen vilja, då måste jag säga ifrån.

Ett populärt ämne att ta upp är att alla barn vill om de kan, och barn som inte vill kan inte. Oavsett situation, oavsett ålder. När man påpekar att detta inte är sant, och att jag som har NPF faktiskt känner mig nedvärderad av att man säger det, så får jag inte tycka det. För jag talar inte för alla med NPF. Trots att de några minuter tidigare påstod att alla barn vill om de kan. Ett hyckleri utan dess like, och en syn på oss med funktionsnedsättningar som om vi inte har förmågan att vilja eller inte vilja.

Det finns situationer där jag undviker saker för att jag känner att jag inte kan, förstår eller vet hur jag ska gå tillväga. I de flesta fall kan det vara skolarbeten vars instruktioner jag inte riktigt förstår, eller när folk ber mig göra saker utan tydliga riktlinjer. Dock har jag fortfarande en vilja, och vill jag frågar jag personer om tydligare instruktioner. Vill jag inte, undviker jag. Det finns alltid en bakomliggande anledning till att inte vilja något, och ibland kan det vara att vi inte kan. Oftast handlar det om att något är tråkigt, man är inte på humör, eller tycker inte om det man ska göra. Då vill man inte, och då säger man det. Många skoluppgifter är enligt mig tråkiga, fyller ingen funktion, eller så kan jag redan det jag ska jobba med. Då vill jag inte göra uppgiften. Det handlar inte om att jag inte kan, för det kan jag. Jag vill bara inte.

Att reducera oss till handlingsförlamade skadar oss. Folk ser oss som mer funktionsnedsatta än vad vi är. Vi ser oss själva som mer funktionsnedsatta än vad vi är. Vi undviker saker, för vi kan ju inte. Jag har märkt att jag säger undviker att göra saker jag egentligen kan och validerar det genom att säga ”jag kan inte”, trots att det bara handlade om att jag inte ville. Detta synsätt skadar. Vi med NPF har förmågan att kunna förstå vad vi vill och inte vill. Självklart måste man gå till botten ifall man inte vill göra skolarbetet, och då får man anpassa efter det. Man kanske gör uppgifterna roligare eller mer intressanta för personer. Det gör allt otroligt mycket lättare. Men istället går dessa föräldrarna attack mot skolan och påstår att deras barn kan faktiskt inte, och det är skolan som måste se till att han kan. Det är era barn, ni ska uppfostra dem. Lärarna får inte betalt för att lära era barn hur de ska bete sig. Vill ni slippa att göra det tycker jag ni betalar lärarna.

En annan sak som dessa föräldrar påstår i samband med detta är att barn gör rätt ifall det kan. Nej, det gör vi inte. Jag kan undvika att kalla min lärare för ”hora”, men jag gör det åndå. Jag vet att det är fel, men jag vill kalla henne för det och då gör jag det. Jag visste att det var fel att kasta sten på andra när jag var yngre, jag gjorde det ändå. Jag visste att det var fel att slå andra, jag gjorde det ändå. För jag ville, och för att jag kunde. Jag kunde för att jag ville. Inte tvärtom. Det är förnedrande för de barn som blir utsatta för mobbning och andra kränkningar att dessa föräldrar påstår att förövarna behandlar dem på det sätter för att de inte vet bättre. För att de gör rätt om de kan. Dessa barn vet att mobbning är fel, för skulle de själva bli mobbade hade det varit andra visor. Trots det är NPF-föräldrar övertygade om att alla barn är änglar och det är skolans fel ifall de beter sig illa. Istället för att uppfostra sina barn lägger man allt ansvar på någon annan, och tror sig vara berättigade till det. Sedan blir de arga när andra säger att barnet inte kan bete sig.

Vi med NPF har förmågan att vilja utan att kunna. I mångt och mycket kan vi göra saker, men vi vill inte av olika anledningar. Är det svårt att förstå? Eller anser alla att vi är så pass förståndshandikappade att vi inte ens har en fri vilja? Eller vill man inte erkänna att barnet i fråga inte beter sig på grund av sin bristande förmåga att uppfostra sina barn, och då lägger man skulden på någon annan? I ärlighetens namn låter det sistnämnda mer sannolikt med tanke på hur vissa NPF-föräldrar beter sig.

Ett tip till er som har barn med NPF. Om vi som faktiskt har det talar om våra erfarenheter och säger att vissa saker som påstås faktiskt är kränkande. Lyssna. Ni behöver inte hålla med, och det må vara annorlunda för era barn. Men lyssna bara istället för att tysta och trycka ner oss. Ni har själva inte NPF, era barn har det. Ert barn speglar inte verkligheten till hur alla med NPF har det. Sluta tro att det är så. Vi vill sprida information om NPF och faktiskt få föräldrar till sådana barn att lyssna och lära sig. Istället tystar de oss, för Bo Hejdklov Elvén och andra psykologer säger något annat. Erfarenhet är också en form av kunskap, så ni kan lyssna på oss också.

Gillar

Kommentarer