​Jag har under kvällen igår & dagen idag fått frågor om jag är ledsen osv.

Jag trodde att jag hade lagt fram det ganska självklart i gårdagens blogginlägg.

Mitt svar är JA.

Jag är ledsen, ensam, lite arg, lite lycklig, frustrerad men framförallt, BESVIKEN.

Besviken över hur folk behandlat mig. Besviken på mig själv över hur jag kunde låta någon/några köra över mig.

Besviken på att inse att personer man litat på & gett hela sitt hjärta bara trampat på det & struntat fullständigt i hur jag känner.

Jag bryr mig så mycket om mina vänner, mina nära & familj. Jag vill aldrig medvetet såra någon & speciellt inte trycka ner någon pga utseende, mående, hälsa & framförallt aldrig dömma någon som har gjort svåra & dumma val genom livet.

Jag är en människa, en människa med så mycket bagage så ni anar inte. I mina tidigare inlägg har jag påbörjat litegrann av vad mitt liv har bestått av. Men det är långt ifrån allt. Jag kommer att hänga ut mig själv & mitt liv på denna blogg.

Inte för att jag vill göra mig själv en otjänst, men för att någon någon kanske läser den här bloggen & har gått igenom saker som jag har gjort, hamnat i situationer som jag hamnat i & blivit behandlad som jag har blivit.

För om denna någon känner sig ensam, övergiven & känner att det inte finns någon som förstår, well here i am.

Just nu är jag själv inte i ett stadie där jag kan hantera någon annans bekymmer, men jag hoppas att jag kan göra lite genom att skriva här om jag hanterar det jag går igenom & hur jag känner över min situation & vad jag gör för att komma vidare.

Det här inlägget blir ganska kort, för jag har inte orken idag att berätta varför jag mår såhär, varför jag är besviken & varför jag är så besviken. Det kommer i ett senare inlägg, men det måste få lägga sig lite först.

Förlåt om det blir rörigt & konstigt, men jag är så trött idag. Jag har varit & hälsat på min stora kille som har lärt sig gå. <3

Sen har jag varit hos en sjukt fin vän & haft en jättemysig kväll. Swish sa det bara så hade jag varit där i 6 timmar, haha.

Men det var så skönt.

Ha en fortsatt trevlig kväll så hörs vi, peace out. <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej.

Jag vet inte vart jag ska börja riktigt..

Början av 2017.

Jag var en nybliven, sliten men så otroligt lycklig mamma. Jag såg fram emot mitt första år som mamma.

Men det blev en mardröm som aldrig tog slut. En cirkel som bara gick runt, runt.

5/2-17 kollar jag på mina vänners storys på snapchat & får upp en bild på ett välbekant ansikte. Med en tillhörande tex.. "vila i frid." Mitt hjärta brast på alla plan. Min bästavän, barndomsvän & syster hade under morgonen avlidit. Hur, vem, varför & var.. Det spelar ingen roll. Jag kände mig tom. Ledsen. & en saknad.

Men jag var en nybliven mamma så jag tog djupa andetag & blickade framåt,

I samma veva blev jag lämnad av en kille. Vi hade inte känt varandra speciellt länge, men han satte ett stort intryck i mitt hjärta. Jag var förstörd. Han gick vidare med en annan tjej. Åter igen var jag nybliven mamma & fortfarande lycklig. Nya tag & jag började komma in i rollen som mamma.

Tiden gick, jag fokuserade på min son & hans kommande dop mm. Jag tänkte inte på så mycket annat, utan jag levde på & försökte det bästa jag kunde. Men snart började det komma in orosanmälningar mot mig, då jag & min son vistades mycket hos min mormor. Låt mig förtydliga. Jag hade för 3 månader sedan blivit mamma för första gången. Jag hada sytt 17 stygn som tog lång tid att läka. Jag kunde inte kissa, nr 2, sitta, stå eller gå. Jag kunde i princip bara ligga ner de 2 första månaderna. Jag mådde lite sådär pga mitt tidigare liv. Jag hade varit drogfri i 9 månader. Det kanske för er låter som en lång tid. Men för någon som kämpat emot sitt sug & sitt liv för att inte hamna där igen.. Det går så fruktansvärt långsamt. Iallafall, jag fick mycket hjälp av min mormor men i andra människors ögon såg det tydligen ut som att jag inte tog hand om min son. Men är ni våra väggar? som ser & hör allt vi gör? Jag tror inte det. Gå inte efter vad ni tror, gå efter vad ni vet.

Det hände inte så mycket med anmälan & livet rullade på. Sen kom beskedet om min älskade underbara farmor som blivit inlagd på avdelningen där sjuka människor är när slutet är nära. Stress. Ångest. Aj.

Jag var & hälsade på med Adrian, vi pratade gamla minnen & skrattade trots hennes smärta. Sista gångerna jag var där höll hon bara min hand. Hon sa ingenting iprincip utan bara nickade lite genom sina stängda ögon.

Jag blev medbjuden på en underbar kryssning till estland med en vän & hennes otroligt fina familj. Vi hade så kul & det var så skönt. Under denna tid var Adrian hos sin pappa. Men på onsdagen, runt 10 tiden, precis när vi går i land i stockholm ser jag min pappa skriva '"nu har mor somnat."

Aj. Jag hann inte hem. Jag hann inte säga hejdå. Jag hann inte berätta hur tacksam jag är som har fått ha henne i mitt liv.

Efter detta bärjade sonen vara mer & mer hos sin pappa, sov över & kunde vara där en hel helg ibland. Så jag började träffa den här killen som jag blivit lämnade av tidigare under året & vi blir tillsammans igen. Jag vill inte hänga ut honom eller vad som hänt. Men vi skulle kunna säga att det var inte det roligaste jag varit med om. Jag bestämmer mig för att lämna. Jag vill inte dela med mig av min pojkvän & då får man göra det bästa man kan.

En helg när jag var barnledig bestämde jag & några vänner oss för att vi ska till sverigeträffen, vilket är en träff för alla bilintresserade. Alkohol förekom & kvällen slutade med en våldtäckt. Något som drog ner mig så hårt. Någon som förstörde min syn på mig själv & något som jag var så rädd för att jag inte vågade anmäla.

Så jag sprang hem. Eller nej. Jag sprang upp till min granne & grät. Jag berättade allt som hade hänt. Hon tröstade mig & var ett otroligt bra stöd.

Samma kväll går jag hem till min tomma lägenhet. Uppgiven, rädd & ledsen. Jag kunde inte sova så jag tog min antidepresiva medicin & en lugnande som var mot besvär med panikattacker. Jag tog en. Jag tog två.. Ja helt plötsligt var kartan slut & jag insåg att jag under min panikattack tagit hela kartan. Jag får panik & ringer ner till grannen längst ner. Han kommer upp & ringer 1177, en ambulanstillkallades & jag började somna. Vännerna jag var med under kvällen blir uppringda utav min granne & kliver in genom min dörr 5 min senare. Jag tappade bort mig själv här. Jag ligger plötsligt i ambulansen & får dricka kol & har slangar överallt. Vi kom in till akuten & jag blir lagd i en säng. Jag har så ont i min mage att jag inte vet var jag ska ta vägen. Men rätt som det är försvinner allt. Det blir svart. Jag vaknar upp med min dåvarande pojkvän brevid mig & sköterskor. Jag hade fått ett ep anfall. Jag får ligga kvar under obs under natten. När jag sedan vaknade, 18 timmar senare går jag upp på toaletten. Jag känner en konstig känsla & hör ett plask. Jag visste inte ens om det. Men där fick jag ett missfall.

Jag försökte att inte tänka på det,jag berättade det inte för någon förutom sköterskan som undersökte mig & konstaterade min oro. Men någonstans kändes det ändå Okej. Killen jag var gravid med gjorde bort sig, jag mådde inte speciellt bra & jag var redan ensamstående med ett barn.

Jag laddade om nya krafter, var med min underbara son & var under den tiden hos min mormor återigen. Men vi var hemma i vårat hem med. Strax efter det här bestämde jag mig att jag skulle åka hem till lägenheten & storstäda så vi kunde komma hem till ett rent & fint hem. Den dagen frågade en granne & fd vän om ett litet lån. Jag sa först ja, men ångrade mig & sa sedan nej. Han började kalla mig för slavdrivare & rasist för att jag inte ville låna ut pengar & han började veva mot mig mitt bland folk i centrum därjag bor. Han slog mig, spottade på mig & sparkade mig. Där började också ett helvete för både mig & min son. Killen bestämde sig för att eftersom jag inte lånade ut pengarna så skulle jag allt få se. Det började med hot om att jag var skyldig honom pengar fast jag inte var det. Han plingade sönder min ringklocka på dörren på kvällarna när min son somnat. Han slängde in saker i brevlådan, han hotade att döda Adrian. Han kissade på min dörr & hotade att jag minsann inte skulle få behålla varken min son eller lägenhet. Han gjorde en anmälan till soc att jag tog droger, vilket jag kunde motbevis iom att jag lämnar upp varje vecka. Han ringde öbo & klagade på mig fast jag inte var hemma osv. Han gav sig tom på de andra grannarna i huset. Men tillslut gick min gräns & jag blev förbannad. Jag varken hotade eller slogs, men jag gjorde klart för honom att slutar inte han så kommer båda han & hans familj att få flytta här ifrån. Sedan dess har det varit knäpptyst från hans sida. Skönt.

Jag började återfå mitt liv & mitt mående. Vi var fortfarande hos mormor för att jag var ärligt rädd för att ha Adrian hemma trots att det hade lugnat ner sig. Men jag vågade inte ta en risk.

Jag hade återigen gått tillbaka till killen igen som först lämnat mig & sedan velat dela med sig av sigsjälv till andra & saker var faktiskt väldigt bra där ett tag. Tills den 20de Oktober. Min mormor säger till mig på morgonen att min mamma inte svarat eller hört av sig sedan 16.30 dagen innan. Jag får en klump i magen & hon ringer till mammas hyresvärd som går dit & knackar på. Hunden skällde men mamma kom inte & öppnade. Han ringde polisen & ringde tillbaka till mormor & breättade. Min mamma hade under 2 års tid varit sjuk så vi trodde att hon behövde hjälp. Jag får en känsla av att hon är död, blandat med panik. Jag får tag i en tjejkompis. Victorija. Hon hämtade mig & vi åkte ut till mamma. Vi möts utav en polisbil & mitt hjärta stannar. Vi går fram & polisen möter oss. Därefter är det svart. I soffan låg min underbara, vackra mamma. Utan hjärtslag. Utan andetag. Hon hade somnat in. Min otroligt vackra älskade & kloka mamma.. Jag satt där med henne tills dom kom & hämtade henne för att köra till obduktion. Jag pratar med polisen, lämnar uppgifter & sätter mig i bilen. Jag tror aldrig jag har varit så stelfrusen & tom i hela mitt liv.I 40 min var det bara jag, Victorija & polisen som visste vad som hade hänt. Jag kliver in genom dörren hemma hos mormor & vi sätter oss i hallen. Jag stammar ut orden & i samma sekund stormar min bror in genom dörren för att hämta ett paket. Mormor häver ur sig att mamma är död & han försvinner snabbt ut genom dörren.

Jag ringer till min sons pappa & förklarar vad som hänt. Han kommer & hämtar Adrian så både jag & mormor kan låta det sjunka in. Så jag kan förstå vad jag under morgonen har fått uppleva. Victorija var vid min sida hela dagen. Vi åt & hon skjutsade mig till min dåvarande kille.

Sms, samtal, meddelanden på fb & MASSVIS av spekulationer.. Jag orkade inte, jag stängde av & stängde alla ute.

Sedan dess har mitt liv bara varit ett mörker. Jag har inte åstakommit ett dugg. Jag har rymt från mig själv & det resulterade i att min son nu bor hos sin pappa. Jag fick inte fira hans födelsedag som jag planerat i flera månader, jag fick inte fira julafton med honom & nyår ska vi inte ens prata om..

Men nu har jag tagit er hela vägen till där jag är idag. Jag har haft världens bästa familj som funnits där. Elin, speciellt du. Du har varit min klippa & jag är så tacksam för hur du har funnits & stallt upp för mig. Du & din mamma har räddat mig & hjälpt mig i omöjliga situationer som jag aldrig kommer kunna förklara med ord hur tacksam jag är för. Jag vet att jag gjorde fel jag reagerade fel & jag betedde mig fel. Jag står för det. Jag tänker inte använda mitt mående & alla händelser som ursäkt, för jag vet vad som är rätt & fel Förlåt.


Nu är det 2018, året har precis börjat & ärligt är jag ensammare än någonsin, jag är mer deprimerad än jag någonsin varit. Men jag ska ta mig upp. Det bara är så. Har jag inte gett upp än så ska jag tamej tusan inte göra det nu heller. Jag ska kämpa tills jag når de mål jag bestämt mig för & jag kommer rensa ur alla negativa människor, alla falska människor & speciellt, ge min son det liva & den uppväxt som han förtjänar.

Fy vad skönt det var att skriva av sig.

Hoppas erat år blir som ni önskar & vad ni än gör, GE ALDRIG UPP.

peace out <3

Likes

Comments

Del 2.

Som ni märker kommer del 2 ut redan nu. Det är för att jag känner att jag inte klarar av att hålla allt inom mig längre. Jag har fått en ny chans i livet & jag vill kunna leva. Men jag behöver få ur mig allt först.



Jag gick på ett dagis som heter Sagan. Det ligger i Baron Backarna. Jag hade flyttat till mormor & vi fick åka med bilen dit varje dag. Jag hade många kompisar som jag såg fram emot att leka med. Men hela tiden gick jag & tänkte på när jag skulle få komma tillbaka till min mamma. 3 veckor se dem först. Men 3 veckor blev 3 månader, sedan 6 månader & sedan fortsatte det så. Jag visste ingenting. Vart var min mamma? Jag fortsatte att bo varannan helg hos den underbara familjen som gav mig en sån otrolig trygghet. Min mormor & den här familjen gav mig allt. Vid midsommar föddes min fina lillasyster. Jag kommer ihåg att jag var lite svartsjuk. För hon fick ha min pappa. Våran pappa. Visst fanns han där för mig & var med mig ofta tillsammans med mina 3 andra syskon. Men eftersom att mamma inte längre fanns med i bilden så kände jag mig sviken. Jag kommer ihåg den känslan. Jag kände mig inte tillräcklig. Jag var bara 4 år. Men allt glömdes när det blev helg igen & jag fick åka till den underbara familjen. Tiden rullade på, allt fortsatte som det hade gjort det året. Nu var jag 6 år. Jag började lekis som det kallades då. Lars Vivallius Skolan, den är numera nerlagd & har en stor förskola där istället. Men jag kommer ihåg fruktstunderna, lekarna på fotbollsplanen. Men jag minns ocks att jag många gånger gick därifrån. Mamma bodde ju på gården 100 meter därifrån. Jag gick dit för att se om mamma var där. Men jag vågade inte knacka på. Jag gick vidare till vaktmästarna som hurrade när dom såg mig. Kramade mig & frågade hur jag mådde. Jag sa att jag måste tillbaka till skolan för mormor skulle snart hämta mig. Efter ett tag fick jag börja på en ny skola. Lillåstrandskolan, den är också nedlagd nu. Här var allt rätt lugnt fortfarande. Visst fanns det dem som retades. När vi gick i 3an lades skolan ner & vi blev förflyttade till Olauspetriskolan. Jag bodde fortfarande hos mormor, min storebror bodde hos oss ibland också. Han träffade en tjej där någonstans & jag kände mig övergiven ännu en gång. Han brkade ju stoppa om mig med "super duper broshans omstoppning", han pussade mig på pannan & sa godnatt. Men han växte upp, han träffade den här tjejen som jag hatade mer än någonting annat för hon hade ju tagit min bror ifrån mig. Tillbaka i skolan var allt helt sjukt jobbigt. Barn kom på öppethus med sina föräldrar, jag kände mig utanför, blev aldrig vald i grupparbeten. Det slutade med att jag ofta gick & satte min i en garderob som fanns i skolans allmänna lokaler. Jag blev kalla tjock, ful, ivägen, glasögonorm.. Jag blev slagen & alla skrev "mormorgris" efter mig. Jag vågade inte berätta för någon.. Men min brors flickvän såg. Hon förstod fast jag inte sa något. Han började försiktigt prata med mig. Tillslut stod vi på mitt rum hemma hos mormor & sjung lungorna ur oss till låtarna, T.K.O, big world, genom eld & vatten & massor av annat. Jag hade en kanin, som var mitt allt. Men han dog & jag blev helt förkrossad, för jag hade fått honom av min pappa & mormor. Min brors flickvän fanns där. Medan mormor åkte iväg med kaninen för insomning så gick min bror & hans flickvän med mig till kiosken & försökte få mig att tänka på annat. Tillslut berättade jag för henne vad som faktiskt hände i skolan. Hon blev glad över att jag berättade & följde dagen efter med mig till skolan. Jag kommer ihåg att vi satt i en trappa när hon beröttade.. Jag skulle bli moster. Jag var så lycklig!!

Men trots detta så var jag tom. Jag gick på fritids & barnen frågade mig varför det alltid va min mormor som kom & hämtade mig.. Jag visste ju inte, jag var så ovetande. Jag trodde hon var död & det var också det jag sa till folk.


Del 3 kommer på söndag!


/ Ehlin Forsström

Likes

Comments

Fliker in med ett litet inlägg idag.

Dagen idag har varit bra. Vi har varit på ett ställe för unga föräldrar, många bebisar idag! Hämtade äntligen ut mitt nya legitimation, mitt förra blev stulet. Ringde & bokade kyrka inför dop i slutet av April. Så himla taggad, kommer att bli så fint & jag & mormor Eva har en liten suprise också. 😉

Jag tänkte kolla med er mammor som läser min blogg, vilken flaska tycker ni är bäst? Vi använder MAM just nu & innan den använde vi Medela. Men han tycker inte riktigt om någon utav dem. Tipsa gärna om vilken som fungerade bäst för er!

Nu tar vi natten så hörs vi på söndag igen med del 2 av min resa genom livet! 💞

/ Ehlin Forsström

Likes

Comments

Jag vill börja med att be om ursäkt för att del 1 blev lite sen. Men jag har som sagt en 3 månaders bebis som jag är ensam med så jag får skriva lite pö om pö & ville läsa igenom allt innan jag la upp det!



21 Janurai 1996

Dagen jag föddes. Dagen då jag tog mitt första andetag. Dagen då jag påbörjade en lång, väldigt lång resa.

Jag vet faktiskt inte så mycket om den här tiden. Jag vet att min mamma & pappa inte var tillsammans särskilt länge. Jag bodde med min mamma & storebror i Stjärnhusen här i örebro (Rosta som det även kallas). Där bodde vi inte så länge, vi flyttade ganska snart in i en fin lägenhet i Heden(Mellringe). Där firade jag mitt dop. Det var en fin ceremoni med mycket släkt & vänner, dopkalas efteråt med presenter, kärlek & massvis av glädje. Jag tror jag även firade mina 2 eller 3 första födelsedagar i Heden. Vi flyttade sedan till Baron Backarna. Där vet jag iallafall att jag firade min 4-årsdag. Den födelsedagen finns på film då min älskade mormor alltid filmade små snuttar av speciella tillfällen. På filmen har jag sätt att båda mina bröder & min storasyster var där. De tävlade om vem som hade flest sugrör i saftglasen. Tårtan var gjord av min mamma. Den var rosa & formad som ett hjärta. "Elin 4 år" stod det på den. I present fick jag en bandspelare, en bok med tillhörande kassettband med Teletubbies. Dipsy var min favorit, jag hade alla Teletubbiesarna som gosedjur. Jag fick även en mikrofon med stativ. På foten av stativet kunde man trycka på musik att sjunga till. Musiken blev mitt största intresse vid den här tiden. Det kanske låter här som att jag hade det bra. Men när alla hade gått hem & min födelsedag hade passerat blev allt som vanligt igen. Min mamma led något otroligt. För bara några veckor tidigare dog min lillebror. Den 18 Januari 2000 skulle min lillebror kommit till världen. Men det blev inte så. Dagen då han skulle få möta världen, se vår mamma för första gången & skrika sitt första skrik , blev inte alls så. Han föddes, med slutna ögon. Ett hjärta som inte pumpade. En bröstkorg som stod still. Det är alla föräldrars störst mardröm. Denna mardrömmen levde min mamma i på mitt kalas. Hon levde i den när alla gått hem. Och där satt jag. Ovetandes. Min mamma fanns där, men ändå inte. Jag började gå ut ensam på dagarna. Jag hittade uppmärksamhet hos vaktmästarna på gården. Jag fick följa med dem på olika äventyr. Bryta upp dörrar som gått i baklås, sopa grus på gårdarna, plocka skräp ur buskarna, byta påsar i alla soptunnor & jag fick bli en av dem. Nästan varje dag efter dagis sprang jag bort till vaktmästarnas lilla lokal, de bjöd mig alltid på saft & sockerbitar när jag kom. Men en dag skulle vi åka iväg, jag & mamma. Vi åkte till ett litet samhälle som heter Stora Mellösa. Där träffade jag för första gången, den finaste familjen jag vet. Jag träffade en familj som direkt tog in mig & kallade mig för en del av familjen. Mamman i den här familjen, hon var så varm, så snäll & så mottagande. Tjejen som var bra mycket äldre än jag, var så omtänksam, vacker, genomsnäll & hade de varmaste hjärta jag någonsin hade mött på. Killen, som inte var allt lika stor men ändå så gullig, välkomnande & glad. De tog emot mig med öppna armar & jag kände mig så trygg redan vid första mötet. Det här kommer jag ihåg. Jag barq mulade i mig mammans hembakta maränger. De va så goda. När det var dax att åka hem igen så vänder jag mig efter några meter ifrån bilen & springer tillbaka till tjejen & ger henne en stor kram. Sen den dagen var hon min storasyster. Min storsmurf & jag hennes lillsmurf.

Tiden gick & jag började vara hos dem varannan helg. Men under det här året flyttar jag även hem till min underbara mormor. Jag & min mamma hamnade på skilda vägar. Det var här allt förändrades föralltid..


Del 2 kommer nästa söndag! Ska försöka hålla mig i tid då! Hoppas ni vill följa med på min känsloresa.

/ Ehlin Forsström

Likes

Comments

Snart söndag & dax för första delen av mitt liv. Jag tänkte att jag kommer att ta ca 4 år i taget. Alltså, 0-4, 4-8 osv. Så håll koll på söndag så får ni ta del av första tiden av mitt liv!

Förresten, min son blev 3 månader i tisdags, tiden går så fort 😍
Skulle ni vara intresserade av graviditet & förlossningsberättelse? Tumma upp inlägget om ni skulle vilja ha den i förväg! Den kan komma som ett extrainlägg under veckan som kommer isåfall!

/ Ehlin Forsström

Likes

Comments

Vem är jag? Ja, det är en bra fråga. Jag heter Ehlin. Jag är 21 år gammal & mamma till Adrian på 3 månader. Jag är ensam med honom & har varit från start. Jag plussade i Juli, han kom i december fullgången. Alltså hade jag gått halva tiden när jag fick plusset. Det var bara helt spontant att jag tog ett graviditetstest. Fick veta på första mötet att det var en liten pojke som ville komma till världen. Min lilla pojke. 21 December 2016 är han född via igångsättning pga havandeskapsförgiftning. Jag hade tänkt att jag ska lägga upp inlägg här en gång i veckan. Jag kommer att skriva om mitt liv ifrån början. Jag kommer inte att använda riktiga namn i inläggen som kommer att göras. Jag kommer att vara väldigt personlig & jag kommer att skriva om olika händelser i mitt liv. Det kommer att handla om min tid som barn, min skolgång, vad jag hade för vänner, min familjesituation (kommer inte att skriva ut varför jag inte bodde hos mina föräldrar om jag inte får ett godkännande av dem innan.), olika hem jag bott på, saker jag blivit utsatt för, vänner som kommit & gått, vänner som gått bort.. Ja helt enkelt min resa till den jag är idag & när jag kommer till inlägget om vart jag är idag så kommer en ny resa börja. Ni kommer få följa med mig & min son vidare. Som det ser ut nu som kommer det att komma ett inlägg i veckan då också, men då kommer jag skriva mer om hur jag mår, hur min son mår, ja kommer att skriva om hur jag känt i de situationer jag hamnat i under den veckan osv. Det kommer bli djupare tankar. Jag vet inte riktigt vad målet med den här bloggen är, men jag vill berätta min historia. Kanske är det någon som går eller har gått igenom samma saker som jag som kanske känner igen sig, kanske är det bara intressant att läsa om mitt liv, kanske vill man läsa för att kunna jämföra med sitt eget liv. Jag vet inte. Jag vill varna min familj nu i förväg att jag kommer att skriva om saker ni inte visste om, sånt jag har varit för rädd för att berätta, skämts över eller bara inte velat berätta för någon. Jag kommer inte bara att skriva om negativa händelser. Jag kommer att skriva om positiva saker som hänt i mitt liv, jag kommer att skriva om allt. & jag kommer att börja ifrån början. Så vill ni ta del av mig, min son & vårat liv så håll utkik. del 1 kommer att komma ut Söndagen den 26 Mars. Att det kommer att gå en vecka mellan inläggen är för att jag som sagt är ensamstående, jag kommer att skriva lite varje dag för att komma ihåg allting från början & vara så noga som möjligt för att ni inte ska bli förvirrade & tappa bort er.


PS. Det kan komma lite vardagsinlägg också, om roliga saker som händer under veckorna.


/ Ehlin Forsström

Likes

Comments