Panikångest

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Ikväll ska bli en bra kväll. Jag är sminkad och känner mig snygg, sett fram emot den här festen i flera veckor nu. Omgiven av mina fina vänner så spelar vi ett frågespel, vi skrattar och vi har roligt. Jag mår bra, det känns bra men så mitt i en mening så börjar allt snurra. Jag kan inte fästa blicken och allt blir dimmigt. illamåendet sköljer över mig som en våg, tar handen för munnen och springer mot toaletten. Kallsvettas och kväljer, akut bajsnödig samtidigt. Ska jag både spy och skita nu? Toaletten är upptagen, det är folk överallt och jag har fullständigt panik. Tänker att jag hellre skiter på mig än att vara kvar där uppe och vänta på min tur till toaletten. Vad som helst så länge jag behöver kräkas bland folk. Jag famlar efter mina saker och springer ut, ut i den friska luften samtidigt som jag kämpar mot kväljningarna. Sekunden som jag känner kylan mot mitt ansikte försvinner illamåendet och kroppen slutar att skaka. Så inser jag ännu en gång att panikångesten slagit till. Ännu en gång är en kväll förstörd på grund av något fysiskt som egentligen är psykiskt och det är så sjukt. För det är verkligen på riktigt, varenda litet symptom är som att jag är magsjuk så hur kan det då vara psykiskt? Jag vill förstå men mest av allt vill jag slippa lida av det för det är utmattande, begränsande och fullständigt vidrigt. Men hur ska jag få det att försvinna?

Det har gått en vecka sedan festen nu och jag vågar inte lämna lägenheten. Har gjort flera försök sen den där kvällen men varje gång kommer attackerna som en blixt från ovan och jag blir räddare för varje gång. Jag förstår ju att en måste utsätta sig för att få det att försvinna men varje attack förstärker bara rädslan, och det blir ju inte bättre. Jag tvingade mig själv ut på en promenad nyss men hann bara gå ett par hundra meter innan panikångesten slog till. Häromdagen tvingade jag mig själv att åka för att handla mat, men även där slog paniken till och jag fick springa ut. Jag klarar inte av vardagen med allt vad det innebär för denna rädsla tar över helt. Hur förklarar jag för någon att jag inte vågar ses på en fika eller att jag inte klarar av en promenad? Att försöka går ju självklart men det är så pinsamt att eventuellt behöva springa därifrån fortare än vinden. Jag kan ju inte förklara när attackerna kommer för all fokus hamnar på att kämpat emot att kräkas och vilken människa som helst vill då ta sig därifrån, till en toalett eller till en plats där ingen ser mig. Sen mina vänner och familj som vill komma och hälsa på, hur ska det gå till? Jag kan inte fly mitt eget hem så måste jag kräkas så behöver jag slänga ut dem. Ska dem åka flera mil för att bli utslängda av min panikångest? Det går heller inte att lugna mig själv och tänka att "du kommer inte kräkas", för jag har ju faktiskt kräkts ett par gånger av ångesten. Försöker istället tänka att "Ja, men då får jag väl kräkas trots att någon ser mig" men det fungerar inte iallafall, för innerst inne känner jag ju att jag hellre dör..

Den nya medicinen jag fick tog bort panikångesten från februari till oktober, sen dess har det eskalerat trots att jag inte har ändrat dosen. Jag vet varken ut eller in, bara så fruktansvärt less på att leva såhär. Men

Gillar

Kommentarer

Julia Blomgren
Julia Blomgren,
Kram fina fina du❤️
nouw.com/juliablomgren
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229