Kan inte tro att det är sant

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Jag vågar knappt skriva det här inlägget då det känns som att vinden kommer att vända så fort jag uttalar mig. Ni vet det där om att en aldrig ska säga typ "Jag har aldrig" för att då händer det? Lite så känns det men nu har det gått flera veckor och därför så tänker jag att jag måste skriva det iallafall: Jag har inte haft en panikångestattack sedan den 27e februari(!) Förstår ni hur sjukt det är? Från att ha haft minst 3-4 attacker om dagen till att ha gått hela 40 dagar utan en enda?! Jag är helt jävla överlycklig, det känns som att jag har fått ett helt nytt liv.

Sedan min panikångest började komma tillbaka för ett år sedan har det ju bara gått utför, först var det längre utflykter som jag tvingade sluta med, strax därefter blev det svårt att umgås med mina vänner eller vara på fest för att attackerna kom hela tiden. Sedan eskalerade det ytterligare och saker som att handla, gymma, gå promenader etc blev även det en omöjlighet och i slutändan kunde jag få attacker trots att jag var ensam i mitt hem - med andra ord hade jag inget liv kvar. Jag var helt isolerad i min lägenhet och kunde knappt ta mig igenom dagarna. Den 25e februari började jag med medicinen klomipramin/anafranil, en medicin som många varnade om och som knappt används längre på grund av att den är väldigt gammal och har en långa listan med biverkningar. Det gick ett par dagar och jag fick den 27e februari världens illamåendeattack och var så nära på att sp*, det utlöste en panikångestattack och jag trodde att mitt liv skulle bli (om möjligt) ännu värre men efter den dagen så vände allt.

Jag har fått tillbaka rutinerna med långa dagliga promenader, dessutom vågar jag gå i stan nu vilket tidigare kändes alldeles för läskigt. Dels på grund utav tarmsjukdomen men också för att jag var rädd för att spy bland folk. Jag gick tidigare alltid i skogen långt bort från civilisation men nu tänker jag "kräks jag så kräks jag, och behöver jag skita akut får jag gå in till någon butik eller liknande". Jag har också tagit mig tillbaka till gymmet och att storhandla är inte längre ett problem. Jag har gått på stan och i butiker, rört en massa saker, gått på offentliga toaletter, åkt på utflykt med David och träffat vänner. Dessutom har jag vid två tillfällen åkt hela vägen hem till min familj och varit där hela dagar. Jag har vågat äta där och gå på toa där och allt utan ens en liten ynka bit av ångest, förstår ni hur sjukt det är!? Allt jag har tagit mig för och vågat mig på har gått SÅ bra, jag har inte ens tänkt tanken på att jag kanske kommer få en panikångestattack och det är först när jag kommer hem som jag inser att jag inte har tänkt på det. Då som jag har insett att mitt liv är tillbaka och att jag kan leva igen?! Jag försöker dock påminna mig själv om att bara för att det hittills har gått bra utan panikångest innebär det inte att jag är frisk eller att jag aldrig mer kommer få attacker. Det kan hända att jag får det redan idag och det är högst troligt att jag igen kommer att hamna i en svacka men skillnaden kommer vara att jag nu VET att det inte är för alltid. Jag vet nu att det kan gå bra och att jag kan klara av att göra en massa saker utan panikångest, så nästa attack är inte oövervinnlig utan jag kan klara det också.

Det enda negativa i allt är att min fobi desvärre är precis lika illa som innan, den har inte förändrats trots medicinen. Jag har lika mycket ångest efter att ha varit på gymmet och rädslan för att jag ska bli magsjuk är precis lika stor. Igår var jag på fest och hela tiden fanns rädslan i tankarna. Jag var ständigt på helspänn ifall någon skulle spy rakt ut och ångesten idag är jobbig. Jag är övertygad om att jag kommer bli magsjuk och det är en jobbig känsla men nu slipper jag iallafall ha panikångestattacker medan jag gör saker och det hjälper SÅ mycket.

Jag är evigt tacksam över denna medicin och jag älskar den så otroligt mycket. Folk är alltid så anti medicin och jag har alltid varit en av dem men jag har fått tillbaka mitt liv tack vare medicin så jag tänker inte längre vara anti. Sedan förstår jag också att du inte kan medicinera bort problematiken så nu väntar terapi och en massa hårt arbete. Men det hade inte varit möjligt att ens ta mig till någon terapi utan så ja, evigt tacksam. Tack tack tack, låt det fortsätta såhär nu för jag är så otroligt glad

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229