Header

Psykisk ohälsa

Är så himla less på den här panikångesten, den har mig verkligen i ett järngrepp- ännu en gång har den vunnit över mig och för varje gång den vinner blir det ju värre till nästa gång. Igår var tanken att jag skulle åka och hälsa på min familj, de bor dessvärre ca 10 mil härifrån vilket då självklart försvårar möjligheterna att träffas. Om jag hade fått välja hade jag träffat familjen dagligen men nu blir det oerhört sällan eftersom jag varken har råd eller möjlighet att åka till dem. Sist jag var där var på julafton och då satt jag och grät hela vägen dit, stannade bilen två gånger på vägen för att jag fick så kraftiga panikångestattacker och när jag väl kom dit hann jag inte ens äta upp maten innan jag bröt ihop och åkte hem. Denna gång hade jag tänkt åka till dem i en veckas tid och så passade gårdagen bäst. Jag hade precis som på julafton panik i bilen men lyckades hålla tårarna tillbaka iallafall, när jag väl kom dit så släppte paniken faktiskt och vi alla hjälptes åt att laga mat. Det var supermysigt och jag var så glad över att det gick bra, men så fort maten var klar och vi skulle börja äta så kom panikångestattacken- försökte vänta ut den men orkade inte så jag åkte hem. Och nu ligger jag här dagen efter och är så ledsen, varför blir det såhär? Varför varför varför? Jag vill bara ha ett fungerande liv tillbaka och jag vill kunna umgås med min familj utan panik.

Något annat som verkligen har hänt VARJE gång jag har varit hos min familj sedan jag flyttade hemifrån 2013 är att jag får halsbränna från helvetet. Har försökt se samband men många gånger, som tex igår då så har jag ju inte ens ätit någonting men trots det kommer halsbrännan som ett brev på posten. Igår kom den vid matbordet och det triggar i sin tur igång panikångesten liksom. Jag blir jätteillamående, bubblar i halsen och rapig. Någon som kan förklara detta? Så märkligt, känns som att om jag kan komma underfund med halsbrännan kanske jag kan minska riskerna för en panikångestattack också, för då blir det ett mindre illamående att oroa sig över. Hur som helst så är jag så less på att må såhär så jag vet inte vad jag ska ta mig till.. en del av mig vill bara säga upp lägenheten här och flytta till byhålan där mina föräldrar bor för att kunna träffa dem, men samtidigt förstår jag att jag inte skulle ha en enda vän då vilket hade lett till att jag hade mått dåligt iallafall. What to do?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Jag gråter, gråter och gråter. Ni säger att det är hälsosamt att gråta ut allting men om det aldrig tar slut då? Jag får hulka över toaletten och kippa efter luft. Det känns fruktansvärt att det känns såhär. Jag vet att ni alla påstår att det blir enklare med tiden men jag vet att så är inte läget. Tro mig. Varje liten del av mig vill skrika smärta och allting är bara svart.

Texten ni precis läste var ett utdrag ur min dagbok från 2013, en tid där jag mådde fruktansvärt dåligt och allt jag ville var att dö. Jag kämpade varje dag mot demoner i mitt huvud och allt jag såg var mörker. Jag var oerhört destruktiv och skadade mig själv nästan varje dag. Där och då hade jag önskat att jag hade hittat den hemsida och förening jag idag ska prata om: SHEDO


SHEDO är en förening som riktar sig till människor med olika typer av självskadebeteenden eller ätstörningar, samt till anhöriga. Självklart går det också bra att vända sig till dem med andra problem inom psykisk ohälsa men fokus ligger alltså på självskadebeteenden och ätstörningsproblematik. Föreningen drivs helt och hållet ideellt och jag har nu fått den stora äran att få vara en del av dem och på så vis hjälpa andra som mår dåligt. Jag hjälper dem med deras jourmejl, vilket innebär att jag får besvara mejl och på så vis hjälpa folk som mår dåligt. När jag själv mådde som sämst hade jag önskat att jag hade kunnat mejla någon, få stöd och hjälp i allt mörker liksom, så det känns oerhört fint att få möjligheten att hjälpa någon som är där jag var då. Idag har jag varit självskadefri i ett par år och det känns otroligt bra. Jag mår fortfarande dåligt men det är inget mörker omkring mig längre, jag tror och hoppas att jag kommer fortsätta se ett ljus i tillvaron och att jag kan hjälpa andra att komma dit också.

Så till alla er som känner er ensamma i ert mående och bara behöver någon som lyssnar, kontakta oss på shedo


Jour-mejl: jour@shedo.se

Självskadechatt (öppet tis,tor,sön 20-21.30 och lördag 13-14.30)
https://sjalvskadechatten.shedo.se/

Forum: http://www.shedo.se/stod/forum/

Hemsida: http://www.shedo.se/





Likes

Comments

30e oktober fick jag symptom för urinvägsinfektion för första gången och 1:a november fick jag min första antibiotika kur. Därefter har jag hunnit med fyra kurer till varav den fjärde är den jag är på nu, en kur på hela hundra dagar som jag är klar med i mars någon gång. Jag läser ofta om folk som åker på återkommande urinvägsinfektioner men i mitt fall har det aldrig försvunnit utan så fort jag har avslutat en kur så har symptomen varit kvar, likaså bakterierna. Oändligt med odlingar har gjorts och remisser för utredning skickades. 

Först ut var cystoskopin som skulle utesluta ev tumörer, missbildningar eller falska gångar från tarmen men som tur var visade det absolut ingenting konstigt. Därefter gjordes en datatomografi för att utesluta eventuella stenar i njurarna och idag kom resultatet: njursten. Läkaren menar dock på att den sten som upptäcktes för en vecka sedan var så pass liten att den kommer att passera ut av sig själv, men frågan återstår fortfarande: Varför har jag haft flera månader av konstant urinvägsinfektion trots fem kurer antibiotika? Har stenen varit stor men minskat (är det ens möjligt?) eller varför försvinner det inte? Läkarens tanke är dock att jag ska fortsätta äta kuren ut och sedan se om symptomen är kvar, vilket jag tycker känns helkonstigt. För trots att jag äter antibiotika har jag trängningar och sveda i perioder, även om symptomen är så pass små att det går att leva med. Och uppenbarligen har inte det försvunnit tidigare så varför skulle det försvinna nu?  Jaja, får väl bara hålla tummarna och lägga till ännu en sjukdom i listan av alla saker jag har haft/har- det enda positiva är väl att jag nu har svar på varför jag har haft sån kraftig smärta i mage/rygg. 

Likes

Comments

Jag kommer alltså hem tidigt på lördag morgon och allt jag vill är att få sova, men tyvärr så får en inte ligga ner efter näsblod då det ökar trycket och därmed ökar risken för att det börjar igen. Tack vare världens bästa pojkvän (som förövrigt rusade hem från jobbet) hade han dock bäddat sängen med mina soffkuddar, lakan och värmefilt så jag kunde iallafall sitta skönt. Förutom detta hade han skurat bort allt blod överallt så att jag slapp se allt det också. Hur som helst, tänker att jag med mina sömntabletter (som jag tagit innan näsblodet började) och stesoliden kanske skulle kunna sova sittandes, men icke. Så där sitter jag alltså på lördag morgon och har då varit vaken i ett dygn. Vid 16 tiden är det dags för mig att ta bort den tuss jag har i näsan, läkaren sa att det är vanligt att det börjar blöda igen då och att jag då ska vänta i 20 min, har blödningen inte stannat då måste jag ringa 112 igen. Livrädd så tar jag ut tussen som jag preppat med massa rapsolja och det går bra. TACK GODE GUD! Därefter fortsätter jag sitta i sängen och bara stirra fram till klockan blir 20 och jag tänker att nu äntligen kommer jag väl kunna sova. Tar sömntabletter och kryper ner. Denna gång lite mer liggandes men fortfarande inte helt och hållet men vet ni? Inte ens efter att ha varit vaken sen fredag kl 08 så kan jag somna. Framåt 04 tiden kollar jag på klockan sista gången och somnar, vaknar efter 8h men mår piss. Inser att jag knappt ätit eller druckit något på evigheter, samtidigt har jag ju förlorat massa blod så försöker äta och dricka men det är svårt när en mår illa. Jaja, timmarna går och tillslut är det kväll igen, tar sömntabletter och SOMNAR! Vaknar hela 12 timmar senare och tänker att nu jävlar kan livet återgå till det vanliga men icke, på lappen så står det att jag i en hel jävla vecka inte får göra ett piss?!

Jag får inte äta mat eller dryck som är varm, jag får heller inte duscha mer än i kall vatten och huvudet får jag inte böja varken fram eller bak. Jag får heller inte göra några hastiga rörelser, städa eller diska. Självfallet heller inga pulshöjande aktiviteter eller tunga luft. Att andas genom näsan eller hosta/nysa/skratta blir svårt det med. Med andra ord så kan jag bara sitta här och stirra? En person som inte hade varit rädd för sånt här hade ju säkert försökt leva som vanligt men jag är totalt jävla livrädd för att det ska börja igen, inte för att jag är rädd för näsblodet i sig utan för att jag är så rädd för att kräkas. Så här sitter jag med flottigt hår som är helt slickat och en äcklig lägenhet. Det är disk överallt, mina sängkläder är äckliga och jag likaså. Jag mår så himla illa och är på helspänn hela tiden. Är så rädd för att det ska börja om och att jag ska kräkas, usch alltså. Dessutom blir jag ledsen för jag hade precis börjat träna igen, trots min panikångest och urinvägsinfektion men nu får jag inte träna på evigheter.

Kan alla bara snälla hålla tummarna för att det inte börjar blöda igen? Jag orkar verkligen inte med denna resa en gång till, please låt det vara över nu!!

Likes

Comments

För exakt en vecka sedan började jag blöda näsblod när jag precis höll på att somna, jag försökte få det att sluta och det gick hyfsat. Problemet var bara att efter ett tag så började det igen, och sådär höll det på i fem långa timmar. Tillslut somnade jag och dagen efter kunde jag leva som vanligt. Men i fredags så började det blödde igen vid ungefär samma tid. Denna gång gick det dock inte att stoppa, det forsade blod trots att jag höll för. Försökte iallafall med alla tips jag tidigare fått från 1177 men ingenting fungerade. Efter tre timmar så försökte jag ringa 1177 men linjen var överbelastad, försökte flera gånger utan resultat. Blodet slutade inte rinna och vid det här läget så hängde jag över toaletten och då började jag bli nervös. Jag ringde därför 112 och killen som tog emot samtalet sa att alla ambulanser var upptagna men jag sattes i "kö". Tillslut kom ambulansen och skötarna var övertygade om att de skulle kunna stoppa blödningen på plats.

Först satte dem en tampong(?) i näsan men den blödde igenom på ca en minut, då skulle dem försöka igen men med en tampong som preparerades med adrenalin. Denna gång började blodet istället spruta ur den andra näsborren samt att det började rinna ut genom munnen. Ni vet i filmer där folk dör så slutar det alltid med att blodet börjar sippra ut ur mungipan, exakt så var det för mig och det gjorde ju mig livrädd. Hann tänka flera gånger att jag nog var döende även om jag vet att näsblod inte är farligt. Men ja, de försökte verkligen att hjälpa mig men blodet bara ökade. Vid det här laget var det blod i hela badrummet, på golvet i köket, sovrummet och i min säng. Det såg mer eller mindre ut som en brottsplats och de insåg att jag var tvungen att åka med till sjukhuset.

Tyvärr har Norrköping sjukhus inte utrustningen som krävs för att kunna stoppa blödningen av någon konstig anledning så jag fick köras till Linköping i snökaoset. I ambulansen försökte jag förklara för sjukvårdarna att jag lider av grov spyfobi och panikångest och tillslut gav dem mig stesolid intravenöst för att lugna ner mig, det hjälpte dock inte ett skit. Kom till avdelningen på US och två sköterskor tog emot mig. De började med att förklara att de skulle undersöka vart blödningen kom från, de drog därmed ut tampongen ur min näsa och det började spruta blod åt alla håll o kanter.. de insåg snabbt att de inte skulle kunna hjälpa mig utan att de skulle behöva ringa på läkaren. Så medan jag sitter där med panik, blodbrist o all annan skit så hör jag sköterskan prata med läkaren som vägrar komma och lägger på i örat!? Den andra sköterskan blir jättearg och ringer upp varpå jag hör henne säga "du måste komma hit nu, det är fruktansvärt mycket blod". Som att jag inte redan hade panik!? Även om dem direkt efter samtalet bad om ursäkt till mig för att de pratade över mitt huvud så hjälpte ju inte det mig, försökte be om mer lugnande men de sa att jag måste vänta på läkaren, som då befann sig hemma eftersom han hade jour. Medan jag sitter där så använder dem en sug för att suga bort allt blod, eftersom det inte går att stoppa blödningen var väl det alternativet antar jag men fyfan, förlorade så himla mycket blod och svalde dessutom sjukt mycket. Vet att sköterskorna sa åt mig att jag kommer må mycket bättre om jag får kräkas men jag kämpar emot för kung och fosterland, vägrar och vill inte.

När läkaren sedan kommer dit får jag äntligen mer stesolid och blir därefter rätt lugn. Minnena därefter är rätt suddiga men läkaren grejar med min näsa iallafall och utför någon kemisk bränning som gör att blödningen avtar. Jag får ett rum på avdelningen och sedan är det bara att vänta. Efter ett tag begär jag en sjuktaxi hem då jag bara mår dåligt av att ligga i ett sjukhusrum och herregud, som att det inte kunde bli värre så var det verkligen världens snökaos och vi fick köra i 60-70 på motorvägen men jag kom hem i tryggt förvar iallafall. Här hade en kunnat tro att det var över men icke. Varför har ingen sagt till mig hur mycket krångel det är med näsblod efteråt och hur begränsad en blir? - fortsättning följer

Likes

Comments

Vegetariskt

1 röd paprika
2 körsbärstomater
0.5dl keso
1 ägg
Salt, peppar, paprikapulver , vitlökspulver
Olivolja

• Pensla paprikan med olivolja
• Grädda paprikan i 200 grader ca 5 min
• Blanda keso med skurna tomater, äggen och kryddorna
• Fyll paprikan med blandningen
• Grädda ytterligare 15 min

Likes

Comments

Proteinpulver, Sockerfritt

50 gram färska dadlar (ta bort kärnan)
3 msk kokosmjöl
2 msk GAAM nutrition 100% whey chocolate dream
1 msk kakao
1 äggvita
(måtten är ungefärliga då jag har hittat på receptet själv)

* Kärna ur dadlarna och skär i bitar
* Blanda resten av ingredienserna till en deg
* Grädda i 125 grader ca 40 min eller tills de fått fin färg & konsistens

Likes

Comments

Sockerfritt, Proteinpulver

50g dadlar
1/2 dl kokosmjöl
1/2 skopa GAAM nutrition 100% whey chocolate dream
1 ägg
2 msk kakao
2 msk stevia

• Kärna ur och skär dadlarna
• Blanda alla ingredienser (måtten är ungefärliga, du märker själv om det behövs lite mer/mindre mjöl!
• Smörj en form med kokosolja
• Grädda ca 15min, 175 grader

Likes

Comments

Emetofobi

Vi börjar med de tråkiga nyheterna först: Min farmor begravdes i onsdags och jag klarade inte av att vara med. Min panikångest är alldeles för extrem för att jag ska kunna åka 1.5h med bil, vara med på en så pass jobbig grej som en begravning och sedan klara av att köra hem igen. Jag har visserligen lugnande men det är ingenting jag kan ta för att sedan köra bil så pass långt, och kommunalt är inget alternativ. Istället tände jag ljuset här hemma och var med i tankarna. Dagen efter var min mage helt åt helvete och allt kändes piss men sedan har det hänt en hel del framsteg i mitt mående och positiva saker är alltid bra.

Förra veckan kom Maria hit, det var första gången jag umgicks med någon annan än David på evigheter. Jag hade visserligen ångest och oroade mig en massa men jag visste ju att Maria inte skulle bli arg om jag slängde ut henne ifall paniken blev för stor så det underlättade. Efter det storhandlade jag och David, och det tog utan att överdriva över en timme - även det gick bra.


Så blev det fredag och jag skulle genomgå en datortomografi på grund utav min ihärdiga urinvägsinfektionen. Jag är ju under utredning kring varför jag har det och varför antibiotikan inte fungerar så´ den undersökningen är en del av utredningen. Som ni vet så är ju min panikångest inför sjukhus och liknande extrem så i det läget är stesolid min enda utväg. Undersökningen gick dock väldigt snabbt och nu väntar jag på provsvaren som tar 7-10 dagar.

På kvällen skulle Angelica ha lite chillfest och jag ville verkligen klara av att gå. Har ju ett så stort behov av socialt umgänge att jag är nedstämd om dagarna för att jag aldrig klarar av att träffa vännerna. Jag stod med världens ångest, helt skakig och sminkade mig men jag kom iallafall iväg tillslut(!) Sedan stannade jag inte längre än två timmar men jag kände att hellre att jag åker hem innan jag får panik så att jag kanske vågar en annan gång för att det gick bra sist liksom. Hellre det än att jag pressar mig för hårt..

Förutom att jag då har utsatt mig genom att träffa folk så tvingade jag mig själv att äta popcorn hos Angelica med otvättade händer tillsammans med andra, dessutom köpte jag lösviktsgodis för första gången på många månader. Det har jag dock väldigt mycket ångest för nu i efterhand, usch alltså. Men ja, jag vet ju att en måste göra jobbiga saker för att bli bättre i fobin i längden. Jaja, inget mer godis nu iallafall eftersom jag inte ska äta något med socker pga urinvägsinfektionen. Hade varit sockerfri i två månader när jag åt godiset nu häromdagen och nu ska jag återuppta det i två månader till. Ville bara dela med mig av mina framsteg, även om det innebär att det kommer bakslag. Jag kämpar på helt enkelt!

Likes

Comments