Lo♡ 26/10 Förlossningsberättelse

Så var hon här, vår lilla mini som vi är helt kära i 😍😍 Allt känns underbart och vi kan inte vara lyckligare över att äntligen få träffa vår efterlängtade lilla Lo♡ Och Melina är just nu världens stoltaste storasyster! 💕


Jag vet att några är nyfikna på att höra om förlossningen då den kanske ser lite annorlunda ut jämfört med många andras. För oss var det inga tvivel om att föda helt naturligt utan en massa undersökningar, prover eller medicineringar. Efter att ha läst och pratat med många andra som haft liknande förlossning så kände vi oss väldigt trygga i våra val och 100% säkra på att det var precis såhär vi ville ha det. I mina ögon är en förlossning det mest naturliga som finns, varför krångla till det?🍀

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Lo föddes fredagen den 26/10, v.39 (38+6)

Ungefär 1 vecka innan förlossningen började jag känna mig ännu mer trött och tung än innan, kunde knappt sova alls och jag hade smärtor överallt. När Melina inte var på förskolan så hade vi barnvakt för jag orkade verkligen ingenting. Jag bara låg ner och tog det lugnt hela dagarna.

På onsdagskvällen blev trycket ner mot bäckenet tyngre, som att bebisen och min överkropp gått upp 20kg till och det var obehagligt att sitta upp. På torsdagen blev det ännu jobbigare.

På fredagen skjutsade jag iväg Melina till barnvakt vid 11-tiden och hela morgonen funderade jag på att ta med hennes övernattningsväska som vi packat i förväg. Jag hade liten känsla av att bebis var påväg, men jag vågade inte hoppas och struntade i den.

Jag for hem, satte mig i soffan för att ta det lugnt och kika lite på tv/youtube. Exakt 14.00 hade jag första känningen, magen ville tömmas 😏 (Anledningen till att jag kollade på klockan är för att förlossningen med Melina började på precis samma sätt. Kollade därför alltid på klockan de sista veckorna när jag behövde göra nr 2 😂). Jag vågade såklart ändå inte tro på att det hade satt igång, men 25 minuter senare behövde jag gå igen och denna gång fanns en molande värk i magen. 20 minuter senare, samma sak. Vid det här laget förstod jag att förlossningen hade startat och som lovat så ringde jag Magnus så fort jag trodde att det var dags. Vid 15.30, när värkarna kom var 15e minut ringde jag förlossningen som sa till mig att jag var välkommen in. Eftersom första förlossningen gick fort för att vara förstförderska så fick jag komma redan då om jag ville.

Strax efter 16.00 var Magnus hemma. Vi packade ihop det sista och jag tog en dusch. Jag kände mig helt lugn och avslappnad, ville gärna bara stanna hemma och njuta. En hemmafödsel var för mig en önskan men tyvärr inget alternativ av olika anledningar. Istället ringde vi in igen vid 17.30 och for strax därefter. Då kom värkarna ungefär var 10 minut.. Eftersom jag förberett mig väldigt mycket på hur man på naturlig väg kan lindra smärta genom andning, avslappning, lugn och trygghet, så var jag fortfarande väldigt lugn och kände mig självsäker. Jag "dök in" i mig själv, andades och välkomnade varenda värk.

Väl framme vid 19.00 fick vi ett rum på en gång. Värkarna kom då med ca4-5 minuters mellanrum. Vi träffade personalen som skulle vara med oss fram till 21.00, supertrevliga båda två! Vi gav dom vårat förlossningsbrev och som väntat blev det några frågetecken då vi valt att gå ifrån många av deras rutiner. Barnmorskan tog dit en gynläkare (om jag minns rätt) som ville diskutera med oss vilket ändå kändes ok för mig. Det som dock inte var ok var hennes attityd, vilket gjorde att mitt lugn försvann och värkarna avtog för en stund. Även barnmorskan såg smått chockad ut över läkarens sätt att prata och började säga emot henne för att få mig att känna mig trygg och lugn igen. Så fort läkaren var ute ur rummet satte värkarna igång igen.

Efter det så väntade vi bara in tätare värkar. Vi satte på lite musik, drog fram allt gotte och tände de batteridrivna ljusen vi packat med oss för att få en mysigare känsla i rummet🔥 Jag hade jättesvårt att hitta en bekväm ställning då jag var så himla öm i bäckenet. Förlossningssängen är ju ett skämt och det gjorde ont både när jag satt och stog upp. Det funkade ett tag att sitta på en boll och luta mig mot sängkanten men fick tillslut lägga mig på sidan i sängen. Värkarna hade blivit betydligt starkare vid det här laget men det funkade fortfarande alldeles utmärkt med att bara andas, samtidigt som jag kramade om Magnus. Jag upplevde aldrig värkarna som onda utan mer bara riktigt spända och "ihopdragande".

Vid 21.00 var det dags för byte av personal och in kommer samma barnmorska som när Melina föddes! Både jag och Magnus kände oss väldigt trygga på en gång. Vi märkte snabbt att hon läst brevet noga då hon arbetade precis som vi önskat. Det kallar jag en bra barnmorska! ♡ Efter att hon och uskan kollat läget med oss och lyssnat med trätratten lämnade dom oss själva.

Ca 21.40 fick jag helt plötsligt en jättelång och stark värk och ett ännu större tryck neråt, poff så gick vattnet! Och direkt kom krystvärkarna. Jag låg fortfarande på sidan i sängen och hade Magnus sittandes i fåtöljen framför mig. Lugn, trygghet, avslappning och andning var fortfarande den smärtlindring jag hade och tack vare den så kunde jag känna varenda steg mot att få träffa bebisen ♡ Jag lyssnade hela tiden på kroppen och visste precis hur jag skulle göra. Personalen var som önskat helt tysta, förutom någon gång då barnmorskan frågade mig om jag ville ställa mig på knä då jag gärna hade velat föda upprätt för att få hjälp av tyngdkraften, minska risken för bristningar och skador på svanskota. Hade bett dom i brevet att stötta mig till att föda på de sätt jag önskat men det gick verkligen inte, så jag låg på sidan istället.

Vid varje krystvärk kramade vi om varandra. Magnus påminde mig om att andas och jag fokuserade på att hålla lugnet.

5-6 krystvärkar senare så var hon ute, klockan 21.52.


Vår älskade lilla Lo 😭😍 2914g och 48cm♡ Som vi längtat efter henne! Ett av de finaste ögonblicken i mitt liv. Det kändes som att det bara var vi där, helt nykära. Personalen var helt tysta.



Efter att ha klämt ut moderkakan själv (i upprätt läge denna gång) utan en massa tryckande på magen eller dragande i navelsträngen så blev vi lämnade själva. Moderkakan lades i en skål, navelsträngen klampades och klipptes först efter drygt 2 timmar när vi sa till. Efter det så vägde och mätte vi henne, jag tog en dusch och sen gick vi in till bb och vi sov hud mot hud resten av natten ♡


Även om jag önskat att föda hemma så är jag ändå väldigt nöjd med förlossningen. Förutom läkarens besök så var allt precis som vi ville. Jag födde kanske inte i den ställningen jag ville och jag tog inte emot henne själv som jag hade önskat, men det var ändå perfekt ♡ Det viktigaste för mig var att hålla lugnet och känna tryggheten då jag tror att det är det viktigaste för att en förlossning ska gå så bra som möjligt utan komplikationer, därav önskan att föda hemma. Men med Magnus vid min sida blev det så bra som det kunde bli ändå♡ Jag är glad att de andra i personalen lyssnade och förstod. Då jag aldrig har fått en bra bild av vården så var jag beredd på att det skulle bli värre på olika sätt men det blev över förväntan. Vi ville ha känslan av att det bara var vi där och den fick vi. De pushade mig inte, de pratade med låg samtalston och var helt tysta när hon kom ut. Det var ingen stress med vikt och längd, inga jobbiga sladdar, ingen medicinering på något sätt och inga stick på mig eller bebis. Allt var helt naturligt♡

Magnus var världens bästa stöd under hela förlossningen! Han hade verkligen lyssnat och förstått hur jag ville ha det. Som jag ser det så födde vi ut Lo tillsammans ♡


Jag är väldigt glad att vi var väl förberedd. Att vi skrev ihop ett brev där det stod precis hur vi ville ha det, att jag tackade nej till de rutiner som görs och den medicinska smärtlindringen som erbjuds. Jag skulle råda ALLA till att läsa på om att föda naturligt, föda utan rädsla, dyktekniken, osv. Det är så värt det! ♡


Skulle det bli fler barn i framtiden, och allt ser bra ut, så kommer vi nog satsa på en hemmafödsel. ♡

  • 771 visningar

Gillar

Kommentarer