Godkväll på er!

Min start på veckan och denna måndag har mestadels varit bra. I förmiddags höll jag en intervju inför ett fältarbete vilket gick strålande. Därefter väntades en nap och plugg innan jag begav mig ner till Nordic Wellness. Jag och Erica körde ett rygg-och bicepspass följt av Sprint. Säger det återigen, jag älskar Sprint. För er som inte vet är det högintensivt intervallträning under 30 minuter på cykel aka blod, svett och tårar ;-’) Var helt slut när jag kom hem, duschade och åt middag innan kvällsplugg.

Krigade på bra med studierna tills kvällen tog en känslosam vändning. Har minst sagt fått gråta ut ordentligt, inte bara en utan förmodligen tre floder. Skönt efteråt.

Nu har jag precis avslutat måndagen med något gladare miner och Bonusfamiljen. Verkligen världens bästa serie och äntligen är säsong 3 här.

Vi hörs mer imorgon vänner!

Hej på er!

Hur mår ni? Jag mår sådär idag om jag ska vara ärlig. Hade tid hos min psykolog i förmiddags. Eftersom jag själv väljer att dela med mig här och tidigare skrivit om att senaste månaderna varit ångestfyllda känns det naturligt att berätta om dagens mående. Jag tror verkligen att ett avslutande återbesök var precis vad jag behövde, att få höra psykologens kloka ord och prata av mig om livet. Påväg dit brast det dock och jag fick en ångestattack (= tårar, svårt och andas och illamående). Därav var det ännu skönare att få lätta på hjärtat.

Nu känns huvudet bokstavligen mos och gråten sitter i halsen. Å andra sidan vet jag att det är precis den här känslan jag alltid får efter att ha varit hos psykologen. Jag tror att alla tankar och känslor kommer över en på riktigt när man öppnar upp sig inför någon.

Även om jag accepterar att livet inte allt är en dans på rosor är det samtidigt fruktansvärt jobbigt och trots hur modig jag än känner mig över ta hjälp av psykolog, kan jag inte undgå att känna mig totalt misslyckad också. Jag skäms absolut inte utan känner mig svag och liten.

Vill dela med mig av måndagens mående på ett ofiltrerat vis. Ska strax ta mig till gymmet och få tankarna på annat. Skönt skönt.

Att prata om psykisk ohälsa känns tabubelagt i flera sammanhang, vilket jag anser är fel. Jag tycker det är viktigt att dela med sig, både för min egen skull men även för andras. En av anledningarna till att bloggen ekat tomt senaste månaderna är för att jag varit inne i en bubbla av stress, övertänkande och framförallt överanalyserande.

Mitt bästa tips när ångesten skriker inom en är att skriva av sig. I anteckningarna på telefonen, i en dagbok, på ett papper, ni förstår. För när man väl skrivit av sina tankar och känslor, avlastas tyngden i hjärtat och trycket på bröstet. Tänkte dela med mig av några rader ur mitt anteckningsarkiv och hur årets start kändes.

''Skriver, raderar, skriver igen. 2019. Mindre harmonisk start. Livet är stressigt, för stressigt. Försöker andas men det känns som att jag ska kvävas.

Ni vet när det trycker från alla håll? Och man inte kan hålla ihop sig själv längre? Typ så. Är man pessimistisk när man är ärlig eller är det accepterat att skriva om ’’den andra sidan’’ av livet också? För jag orkar inte låtsas att allt är trevligt och härligt när det inte är det. ’’Hur mår du?’’ - Bra. Svar man ger oavsett om det stämmer eller inte. Vill svara nej. Livet utsätter mig för prövning på prövning, det känns inte bra. Varken fysiskt eller psykiskt. Det gör ont. I hela mig. Ångestattack. Tårar. Sömnlösa nätter. Oönskad flytt. Tenta-plugg. Jobb. Vänner och familj man vill vara till lags. Respektlöst behandlad.

Och det är väl en del av livets bergochdalbana, att ibland känns det såhär men majoriteten av tiden är livet ganska fint.''