LIVET SOM MAMMA
HEJ <3
Hur länge sen var det inte jag skrev av mig här då? Om jag ska vara ärlig så påbörjade jag ett inlägg i april där jag ville berätta för er om våra två första månader med Loui men jag kom aldrig i mål med det inlägget. Jag har inte prioriterat bloggen då det tar ganska lång tid göra inläggen och när jag haft en stund över så har jag prioriterat annat helt enkelt. Men nu kände jag att det var dags att titta in här.
Jag kan börja med att säga att jag älskar att vara mamma, herrejävlar vad jag älskar det. Jag har drömt om att bli mamma i så många år och i februari gick livets högsta önskan igenom. Många frågar om det är en jobbig omställning att få barn men det tycker varken jag eller Marcus att det har varit. Loui har varit så självklar sedan dag 1 och samtidigt som det känns som att tiden har gått fruktansvärt snabbt sen Loui föddes, så känns det som att han alltid varit med oss. Den största omställningen sen vi fick barn har varit tiden, allt tar så mycket längre tid än vad man tror. Det går inte längre att bara svira om till träningskläder och träffa en kompis nere vid Växjösjön omgående. Man ska göra i ordning sig själv och sedan ska man byta blöja, mata, sätta på Loui kläder och sen kanske man behöver byta blöja igen innan man tagit sig ut. Sen kan det ha varit lite gråt när Loui ska ner i vagnen och då ska man vagga honom och få honom lugn och känna sig trygg innan man kan testa lägga honom i vagnen igen, så allt tar verkligen tid. Jag har alltid varit en tidsoptimist och kommit prick det klockslaget som jag sagt att jag ska träffa någon, nu känns det alltid som att man är några minuter sen men så får det vara helt enkelt, livet med barn säger jag bara.
Första veckorna med Loui var inte heller vad jag tänkt mig, dom var så mycket bättre. Så mycket kärlek i den omtalade bebisbubblan, jag grät så många lyckotårar varje dag. Det ingen förbereder en på är dock just den känslostormen som jag upplevde de första dagarna/veckorna. Jag kände så mycket kärlek för den här lilla människan, så jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera dom känslorna. Kunde sitta i timmar och bara stirra på honom, vår lilla kille som äntligen hade gjort entré i vårt liv. Kommer alltid minnas dom veckorna som dom finaste i mitt liv, men också dom mest känslofyllda. Det kändes som att det bara var jag, Marcus och Loui. Som att livet utanför lägenheten stod på paus och att livet innanför väggarna på lägenheten var det enda som spelade någon roll. Vi kunde ligga i soffan alla 3, ihopkrupna under en filt och sen myste vi från morgon till kväll. Blir tårögd när jag tänker på det, fy vilka fina veckor det var.
Sedan pratar alla om hur snabbt den första tiden med bebis går, att man måste njuta av varje sekund, och det är verkligen så. Jag kan inte för mitt liv förstå vart dom här 5 månaderna har tagit vägen? Att tiden går så fruktansvärt snabbt har gett mig en del ångest. Jag försöker njuta av varje sekund, men hur vet man att man njuter tillräckligt mycket? Tänker man såhär så kommer man ju bli knäpp, så jag har försökt lägga den tanken åt sidan. Men minst en gång varje dag när jag bara ligger bredvid honom i sängen, eller har honom i min famn, så tänker jag "herregud vad jag njuter nu, jag vill minnas den här stunden förevigt". Men jag kan också erkänna att jag fortfarande gråter och att känslorna väller över, senast för några dagar sedan hade jag Loui i min famn innan han skulle sova och jag tittade på Marcus medan ögonen fylldes med tårar och jag sa "jag vill att han ska vara såhär liten föralltid, jag vill aldrig att han ska bli stor, jag vill att han ska vara min lilla lilla lilla bebis jämt".
Självklart vill jag att han ska bli stor och självklart ser jag fram emot alla åldrar, att se Loui lära sig att cykla, gå med honom på tivoli, se lyckan i hans ögon när han fyller år och vi kommer in till hans säng med presenter och tårta på morgonen. Men jag älskar bebis-tiden så himla mycket och den går alldeles för snabbt. Jag vill bara stanna tiden här och nu, jag vill inte missa en sekund med Loui. Jag har redan nu ångest över att jag ska behöva lämna bort honom till förskolan där någon annan ska ta hand om honom. Men fram till dess ska jag njuta av min föräldraledighet, dom här dagarna kommer aldrig tillbaka. I höst ska vi gå på babysim tillsammans, vi ska gå i en mammagrupp och träna styrketräning och sedan ska vi FLYTTA! Vi har nämligen sålt vår lägenhet och köpt ett fantastiskt hus på 209 kvm. Det känns helt fantastiskt att veta att Loui kommer få växa upp i ett stort hus med en stor gräsmatta där han kan leka och att vi förhoppningsvis kommer växa som familj där och skapa massa fina barndomsminnen.
Jag är bara så genuint lycklig ska ni veta - herregud vad jag älskar mina grabbar. Jag trodde inte att jag kunde älska Marcus mer än vad jag gjorde tidigare, men att se honom med Loui, det får mitt hjärta att slå volter. Och Loui, vårt allt. Hur kan det ens finnas så mycket personlighet och kärlek i en så liten kropp? Älskar honom så mycket att det gör ont. Det låter klyschigt att säga, men jag har vunnit den högsta vinsten i livet. Jag har allt jag någonsin önskat mig.































Kommentarer