HEJ <3

Hur länge sen var det inte jag skrev av mig här då? Om jag ska vara ärlig så påbörjade jag ett inlägg i april där jag ville berätta för er om våra två första månader med Loui men jag kom aldrig i mål med det inlägget. Jag har inte prioriterat bloggen då det tar ganska lång tid göra inläggen och när jag haft en stund över så har jag prioriterat annat helt enkelt. Men nu kände jag att det var dags att titta in här.

Jag kan börja med att säga att jag älskar att vara mamma, herrejävlar vad jag älskar det. Jag har drömt om att bli mamma i så många år och i februari gick livets högsta önskan igenom. Många frågar om det är en jobbig omställning att få barn men det tycker varken jag eller Marcus att det har varit. Loui har varit så självklar sedan dag 1 och samtidigt som det känns som att tiden har gått fruktansvärt snabbt sen Loui föddes, så känns det som att han alltid varit med oss. Den största omställningen sen vi fick barn har varit tiden, allt tar så mycket längre tid än vad man tror. Det går inte längre att bara svira om till träningskläder och träffa en kompis nere vid Växjösjön omgående. Man ska göra i ordning sig själv och sedan ska man byta blöja, mata, sätta på Loui kläder och sen kanske man behöver byta blöja igen innan man tagit sig ut. Sen kan det ha varit lite gråt när Loui ska ner i vagnen och då ska man vagga honom och få honom lugn och känna sig trygg innan man kan testa lägga honom i vagnen igen, så allt tar verkligen tid. Jag har alltid varit en tidsoptimist och kommit prick det klockslaget som jag sagt att jag ska träffa någon, nu känns det alltid som att man är några minuter sen men så får det vara helt enkelt, livet med barn säger jag bara.

Första veckorna med Loui var inte heller vad jag tänkt mig, dom var så mycket bättre. Så mycket kärlek i den omtalade bebisbubblan, jag grät så många lyckotårar varje dag. Det ingen förbereder en på är dock just den känslostormen som jag upplevde de första dagarna/veckorna. Jag kände så mycket kärlek för den här lilla människan, så jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera dom känslorna. Kunde sitta i timmar och bara stirra på honom, vår lilla kille som äntligen hade gjort entré i vårt liv. Kommer alltid minnas dom veckorna som dom finaste i mitt liv, men också dom mest känslofyllda. Det kändes som att det bara var jag, Marcus och Loui. Som att livet utanför lägenheten stod på paus och att livet innanför väggarna på lägenheten var det enda som spelade någon roll. Vi kunde ligga i soffan alla 3, ihopkrupna under en filt och sen myste vi från morgon till kväll. Blir tårögd när jag tänker på det, fy vilka fina veckor det var.

Sedan pratar alla om hur snabbt den första tiden med bebis går, att man måste njuta av varje sekund, och det är verkligen så. Jag kan inte för mitt liv förstå vart dom här 5 månaderna har tagit vägen? Att tiden går så fruktansvärt snabbt har gett mig en del ångest. Jag försöker njuta av varje sekund, men hur vet man att man njuter tillräckligt mycket? Tänker man såhär så kommer man ju bli knäpp, så jag har försökt lägga den tanken åt sidan. Men minst en gång varje dag när jag bara ligger bredvid honom i sängen, eller har honom i min famn, så tänker jag "herregud vad jag njuter nu, jag vill minnas den här stunden förevigt". Men jag kan också erkänna att jag fortfarande gråter och att känslorna väller över, senast för några dagar sedan hade jag Loui i min famn innan han skulle sova och jag tittade på Marcus medan ögonen fylldes med tårar och jag sa "jag vill att han ska vara såhär liten föralltid, jag vill aldrig att han ska bli stor, jag vill att han ska vara min lilla lilla lilla bebis jämt".

Självklart vill jag att han ska bli stor och självklart ser jag fram emot alla åldrar, att se Loui lära sig att cykla, gå med honom på tivoli, se lyckan i hans ögon när han fyller år och vi kommer in till hans säng med presenter och tårta på morgonen. Men jag älskar bebis-tiden så himla mycket och den går alldeles för snabbt. Jag vill bara stanna tiden här och nu, jag vill inte missa en sekund med Loui. Jag har redan nu ångest över att jag ska behöva lämna bort honom till förskolan där någon annan ska ta hand om honom. Men fram till dess ska jag njuta av min föräldraledighet, dom här dagarna kommer aldrig tillbaka. I höst ska vi gå på babysim tillsammans, vi ska gå i en mammagrupp och träna styrketräning och sedan ska vi FLYTTA! Vi har nämligen sålt vår lägenhet och köpt ett fantastiskt hus på 209 kvm. Det känns helt fantastiskt att veta att Loui kommer få växa upp i ett stort hus med en stor gräsmatta där han kan leka och att vi förhoppningsvis kommer växa som familj där och skapa massa fina barndomsminnen.

Jag är bara så genuint lycklig ska ni veta - herregud vad jag älskar mina grabbar. Jag trodde inte att jag kunde älska Marcus mer än vad jag gjorde tidigare, men att se honom med Loui, det får mitt hjärta att slå volter. Och Loui, vårt allt. Hur kan det ens finnas så mycket personlighet och kärlek i en så liten kropp? Älskar honom så mycket att det gör ont. Det låter klyschigt att säga, men jag har vunnit den högsta vinsten i livet. Jag har allt jag någonsin önskat mig.

Allt började morgonen den 16e februari, jag hade haft förvärkar hela natten och haft svårt att sova. När jag vaknade vid 09 på morgonen hade jag fortfarande väldigt ont, vilket jag inte haft de andra nätterna när jag haft värkar, då har smärtan avtagit innan morgonen. Så när jag stiger upp säger jag till Marcus att jag måste ta en varm dusch, inget konstigt med det. När jag duschat klart gör jag frukost och sätter mig och tittar på Wahlgrens Värld. Men under frukosten märker jag att jag måste pausa ibland för att det värker i magen och jag känner att jag måste luta mig tillbaka och andas. Samtidigt som jag äter min frukost googlar jag på "slempropp utseende", haha ni som är eller varit gravida vet att man inte är så brydd av sig i slutet. Jag ville bara veta hur den ser ut för att kunna konstatera om den lossnat eller inte, efter lite googlande säger jag till Marcus "okej, slemproppen gick igår, det kanske är bäst att ringa in till förlossningen ändå med tanke på att värkarna håller i sig". Så mitt på dagen ringer jag in till förlossningen och berättar att jag har förvärkar som jag måste andas igenom, jag får ungefär 4-5 värkar/30 min och slemproppen har gått. Då säger dom att jag kan vara lugn, jag är förstföderska och jag behöver ha ungefär 3 värkar/10 min innan det är dags att åka in. Skönt tänkte jag, då är det nog inte dags än på några dagar och jag måste baka semlor (eftersom det var fettisdagen) och tvätta då vi har tvättid. Timmarna gick och värkarna blev mer intensiva och ändå trodde varken jag eller Marcus att det var dags. Vid 15.00 åt vi nybakta semlor och vid 16.00 skulle jag gå ner till tvättstugan (4 våningar) och hämta tvätten. Marcus satt i möte och kunde inte följa med och jag lämnade telefonen i lägenheten och kånkade mig ner för alla trappor. Värt att nämna är att jag aldrig någonsin gått till tvättstugan UTAN min telefon, men självklart gjorde jag det när jag var höggravid OCH hade förvärkar. Jag hinner bara öppna dörren till tvättstugan så går mitt vatten, jag känner hur blött det blir i byxorna och jag var helt övertygad om att det var mitt vatten och ingenting annat. I samma sekund får jag världens värk så jag skriker till och tänker "fan det är nog dags ändå". Men jag hade köpt en ny filt som jag ville ta med mig till BB, så jag fick plocka ihop alla kläder som hängde på tork samtidigt som vattnet rann och samtidigt som jag försökte andas mig igenom min andra värk som kom nere i tvättstugan. Släpade med mig tvätten upp för 4 våningar, gick in på toaletten och tog av mig kläderna nertill och skrev till Marcus på messenger "kan du pausa mötet och komma lite snabbt? jag tror det är viktigt". Varav han kommer ut och frågar vad det är, "eh jo jag tror mitt vatten har gått nere i tvättstugan och mina värkar är både kraftigare och mer intensiva, vi måste ringa in till förlossningen igen". Här blev både jag och Marcus svettiga, när jag ringde in till förlossningen fick jag en till värk som jag var tvungen att andas igenom och sedan säger barnmorskan att vi ska stanna hemma så länge jag känner att det är hanterbart men att vi var välkomna in om det blir för mycket för mig. Då sa jag till Marcus att vi försöker avvakta lite till, men efter 10 min så ångrade jag mig för då klockade jag 1 värk var 3 minut och smärtan var olidlig. Marcus packade det sista medan jag satt och andades igenom mina värkar, sedan hjälpte han mig att få på mig ytterkläderna, sen sa jag "när den här värken är över måste jag springa ner för trappen för annars kommer inte jag ta mig ner". Så när värken var över sprang jag ner för trappen och hann till ytterdörren innan nästa gång. Efter kom Marcus med all packning och sprang och hämtade bilen för att kunna köra fram den till dörren. Bilresan som tog 5 min till sjukhuset var fruktansvärd, jag fick ondare och ondare för varje sekund som gick. Jag trodde att jag skulle kunna gå upp till förlossningen men en barnmorska fick hämta mig med rullstol och Marcus fick parkera bilen och springa genom sjukhuset med all packning.

Väl inne på förlossningen skulle en barnmorska undersöka mig, jag sa åt henne att hon måste ge mig smärtlindring för jag började få panik över hur ont jag hade. Värkarna kom så tätt att hon hade svårt att undersöka mig för att se hur öppen jag var, men när hon väl kunde göra undersökningen så sa hon "nämen, du är öppen 7 cm, du har gjort ett jädra arbete hemma under dagen". Sedan ropade hon in Marcus och vi fick ett rum på förlossningen med detsamma. Här var klockan ca 18.00. Jag hann bara in på rummet innan barnmorskan gav mig masken med lustgas och jag andades in lustgasen och kände "äntligen lite avlastning". Men redan här började jag att försvinna iväg på grund av att jag använde lustgasen så frekvent på grund av smärtan, jag hade svårt att koncentrera mig på något annat än att andas mig igenom mina värkar som varade väldigt länge och som kom väldigt tätt. Jag önskar såhär i efterhand att man hade vetat att förlossningen var på G och att jag och Marcus hade fått lite tid tillsammans för att prata ihop oss om att nu gäller det, nu kommer vi snart få träffa vår efterlängtade son. Men eftersom jag hade så ont och att den olidliga smärtan kom hastigt i samband med vattenavgången så var vi båda två ganska chockade tror jag, allt gick så himla fort.

Vid 19.00 kom läkaren som skulle ge mig epiduralbedövning, det kändes inte över huvudtaget. Jag ville bara bli av med den fruktansvärda smärtan. Det jag inte visste där och då var att epiduralbedövningen inte ens skulle hjälpa, jag hade kommit för långt i förlossningsprocessen så det var liksom försent. Mina barnmorskor frågade mig efter 30-40 min om jag kände någon förbättring men jag hade ännu ondare och vid 19.30 såg dom att jag var fullt öppen. Så det var bara att kämpa på med lustgasen och fortsätta andas igenom värkarna. Jag vet dock inte vad jag hade gjort utan Marcus, min klippa. Han pussade på mig, gav mig vatten, matade mig med yoghurt, höll min hand, hjälpte mig med lustgasen - han gjorde precis allt han skulle göra utan att jag behövde be honom om det. Jag hade aldrig klarat att föda barn utan han vid min sida!

Vid 21.15 fick vi nya barnmorskor och sköterskor, dom kom in och presenterade sig och berättade att det var dom som skulle hjälpa mig att förlösa vår pojke. Vid 22.30 fick jag byta position från liggande på rygg i sängen till pilatesbollen med Marcus som stöd bakom mig. Detta för att jag skulle kunna "gunga" ner Loui ytterligare i bäckenet. Det funkade för här nådde huvudet en punkt så jag började kräkas som en gris, fyllde 3 påsar och sen fanns inget mer och spy upp. Då hade jag alltså inte ätit sen lunch, mer än en semla vid 15.00 och sedan lite yoghurt tidigare på kvällen så jag hade absolut ingen näring kvar i kroppen, jag kände mig helt slut. Strax efter 23 fick jag ställa mig upp och hålla i mig i en ställning samtidigt som jag tog upp ena benet och ställde det på en stol. Här hände en läskig grej, jag andades in så mycket lustgas att mina ben bara vek sig. Det läskiga var också att jag visste att mina ben skulle vika sig, men jag var för borta i lustgasen för att säga till Marcus eller till min barnmorska att jag inte orkade stå upp så dom trodde ju att jag höll på att svimma. Men därefter vid 00.00 fick jag byta position igen och ställa mig på alla fyra i sängen istället och samtidigt gav dom mig dropp för att förstärka värkarna. Vid 01.00 började dom förbereda mig för att det var dags att börja krysta och vid 01.15 ungefär krystade jag första gången. Här fick jag inte andas in lika mycket lustgas så det här kommer jag verkligen ihåg. Jag höll en sköterska i handen samtidigt som hon baddade mig med vatten och sedan höll jag Marcus i den andra handen (han hade rivmärken på sin hand av mina naglar så jag undrar hur sköterskan såg ut, haha). Jag kände mig väldigt stark trots smärtan och trots att jag inte hade någon näring kvar i kroppen, så att krysta gick över förväntan bra men det gjorde så j-ä-v-l-a ont. När jag kände att huvudet var i öppningen brände det så mycket, det finns ju en anledning till varför dom kallar det för "ring of fire", JODE. Då sa dom åt mig att det inte var många krystvärkar kvar och att jag kunde känna hans huvud nu om jag ville, så jag kände efter och där var ett huvud med massa hår. Då kände jag att nu ska ongen ut, så några värkar till och sedan föddes den finaste och mest perfekta lilla killen klockan 02.12 den 17 februari. Måste även flika in och berätta att jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag gärna hade radio på i bakgrunden för att jag inte gillar när det är helt tyst, vi hade på en random radiokanal (star FM tror jag att det var) och när jag tog en av krystvärkarna spelades Robbie Williams - Angels och då kommer jag ihåg att jag tänkte att snart är vår kille här hos oss. När dom sedan la upp Loui på mitt bröst spelades Elton John - Can you feel the love tonight. Ni som känner mig vet att jag älskar lejonkunden, jag älskar den låten, jag har drömt om att ha den på mitt bröllop och av någon anledning spelade radion den här låten just när vår lilla kille kom till världen. (JAPP NU GRÅTER JAG IGEN!) Så den låten kommer föralltid vara Louis låt, den kommer förhoppningsvis även spelas när jag en vacker dag får gifta mig med Marcus. <3

Tillbaka till klockan 02.12, det finaste och mäktigaste ögonblicket i hela mitt liv. Dom la Loui på mitt bröst samtidigt som jag grät av lycka. Dock skrek han inte sådär högt som dom gärna vill att han ska göra, han var lite tagen av att hela förlossningen gått så pass fort men barnmorskorna sa åt oss att han är stabil och att han mår bra. Så han fick ligga på mitt bröst en minut ungefär, sen tog dom honom och Marcus och skulle gå till ett rum lite längre bort. Så fort dom kommit utanför vårt förlossningsrum så skrek han rejält precis som han skulle, sedan tittade barnläkaren på honom samtidigt som han fick en liten mask med extra syre. Läkaren konstaterade att allt var toppen och Marcus och Loui kom tillbaka till mig inom loppet av 3 minuter. Under dom 3 minuterna hade jag krystat ut min moderkaka, tacksamt att det gick så smärtfritt. Sedan fick jag upp Loui på bröstet och då brast jag ut i gråt igen, där låg jag med vår perfekta lilla kille som äntligen kommit till världen. Jag kände mig så jäkla tacksam över livet där och då. Känslan går verkligen inte att beskriva. Ofattbart att den här lilla personen som vi gått och längtat efter i 9 månader nu låg på mitt bröst och sög på tummen. Kärleken som bubblade i mitt hjärta, jag kunde inte titta på varken Loui eller på Marcus utan att brista ut i gråt. Jag blir så varm i kroppen av att tänka tillbaka på den stunden.

Ett dygn jag aldrig glömmer <3 Tack livet för det!

Om någon är nyfiken på Marcus syn på förlossningen så är han tacksam och imponerad över sjukvården, han blev väldigt bra informerad om allt som hände och fick den hjälp och stöttning han behövde för att förstå händelseförloppet under förlossningen. Det som han tyckte var jobbigast var att se att jag hade så fruktansvärt ont och att han inte kunde hjälpa mig. Han kände sig maktlös och det upplevde han som väldigt tufft under förlossningen. Men han precis som jag tycker såklart det är "värt" det när man vet vad man får ut av det hela. <3

Den 17e Februari kom den här perfekta lilla killen till världen - vår älskade Loui <3 Han hade bråttom ut för att träffa sina föräldrar, han kom 10 dagar innan BF. Han kom på natten kl 02.12, vägde 3366 g och var 50 cm lång. Jag tänker inte skriva så mycket om själva förlossningen för jag vill ge er hela förlossningshistorien i ett separat inlägg.

Idag blir vår älskade lilla prins en månad gammal, jag förstår inte hur tiden kan ha gått så fort. Men som vi har njutit, jag vet inte hur många gånger jag och Marcus kommit på oss själva med att vi bara stirrar på honom. Han är verkligen helt perfekt, vårt lilla hjärta. Samtidigt som jag vill stoppa tiden så njuter jag av varje sekund som går, Loui har verkligen en personlighet redan nu och som vi skrattar åt alla grimaser och ansiktsuttryck som han gör.

Men vilken känslostorm det varit, jisses. Jag har gråtit så mycket, lyckliga kärleksfulla tårar. Jag grät flera gånger per dag första veckan för jag kunde liksom inte hantera den kärleken jag kände för Loui, jag förstår verkligen vad alla föräldrar menar när dom har sagt att man aldrig kommer känna så stark kärlek som man gör för sina barn. Jag grät för att jag var så tacksam över att det var just han som låg i min mage, jag grät för att jag ville stanna tiden, jag grät för att jag älskade honom så det gjorde ont i hela kroppen, jag grät för att jag kände mig som världens lyckligaste och rikaste människa. Men hur häftigt är det inte att det här kärleken bara bubblar upp i kroppen i samma sekund som han lyftes upp på mitt bröst i förlossningssalen? Och att kärleken sedan bara bubblar och blir starkare för varje sekund som går. Obeskrivlig känsla!

Något annat som inte går att beskriva är den värmen och lyckan jag känner i min kropp när jag ser Loui och Marcus tillsammans, alltså NYP MIG. Min fina älskade lilla familj! Marcus blir jag bara kärare i för varje dag som går, han har varit helt otrolig den här första tiden. Som han tagit hand om mig och Loui, jag har inte bett han om en enda sak och ändå så har han bara löst allt som måste lösas samtidigt som han myst med oss varje ledig sekund. Tänk att jag numera inte har bara en kille i mitt liv utan två?! Dom bästa två dessutom <3

Summan av kardemumman, jag älskar att vara mamma. Det är den finaste gåvan i livet och jag har aldrig känt mig såhär lycklig!