SORGLIGT, MEN SANT.

Ett år har gått sedan jag kom hem från Los Angeles och mitt liv som aupair tog slut. Idag är dagen jag äntligen vågar berätta hela sanningen om hur min upplevelse såg ut på riktigt.

1 Juli 2019 åkte jag iväg på mitt livsäventyr. Jag skulle äntligen få uppfylla min dröm med att vara en aupair i min favorit stad, Los Angeles. Det flög iväg en förväntansfull tjej som var motiverad till livet som aldrig förr. Hon var alltid glad, positiv, skrattade jämt, var hälsosam, nyfiken på att umgås med nya människor och framförallt att få se sig omkring i dom amerikanska staterna.

Första veckan i New York var fantastisk. Jag lärde känna otroligt fina tjejer, vissa av dom kommer jag nog ha kontakt med resten av livet. Vi alla var så olika men samtidigt också så lika då vi alla satt i samma båt. Vi hade lämnat våran tryggaste punkt hemma och begett oss av till andra sidan jordklotet. Vi visste inte riktigt vad man kunde förvänta sig då detta var något ingen av oss tidigare gjort. Men efter en mysig vecka tillsammans i New York kramades vi farväl och vi alla delades upp och åkte till våra framtida familjer. Jag minns när jag satte mig på flyget från New York till Los Angeles jag var överlycklig samtidigt som jag ville kräkas då jag var så himla nervös. Men positiva jag ställde mig in på att detta kommer bli jättebra.

Jag kom in i LA livet ganska snabbt, träffade Nathalie vilket blev en vän för livet. Vi levde verkligen loppan. Även fast det var ett jobb och att vi jobbade när vi var där så kändes det enda aldrig som det. För vi hängde så ofta det bara gick, var på stranden så fort vi fick tid över, testade all god mat, gick hikes, shoppade, ja vi var som turister precis som om vi var där på semester. Men det som blev krångligt var att Nathalie inte trivdes med sin familj och därav gick in i en så kallad rematch (man byter till en annan familj). Detta var verkligen så sorgligt och jag kunde inte förstå att min bästa vän skulle flytta ifrån mig till en helt annan stad... Men vi gjorde det bästa utav situationen. Besökte alla platser vi ville se, åt alla acaibowls vi ville smaka, gick ut och festa på alla klubbar vi ville testa och solade på alla stränder en sista gång.. 1 September flyttade Nathalie till Boston. Jag var helt tom, men samtidigt så himla glad för hennes skull att det blev bra och att hon fick en fin familj.

Redan i Augusti kom det besök från Sverige. Wilma min tjejkompis köpte sig en biljett och kom till LA. Jag var så lycklig, vi hade verkligen en så himla rolig vecka ihop. Jag kände mig så stor på något sätt som fick visa runt "hemma hos mig". Jag tog henne till alla mina favorit platser runt om i LA. Åt underbara bruncher, hade verkligen lyxshopping deluxe, såg solnedgångar och cyklade runt som två turister i Venice. Hur underbart? Så himla tacksam att Wilma kom på besök och gav mig lite kraft och minskade min hemlängtan<3

Det gick inte många veckor innan min familj kom på besök efter att Wilma lämnade. Jag var så himla nervös när jag skulle möta upp dom på flygplatsen. På något sätt kändes det overkligt att jag skulle få krama om min underbara familj igen. Jag minns att så fort jag såg Albert försvann min nervositet på direkten. Varför var jag nervös undrar jag nu i efterhand. Min fina familj kommer ju alltid att vara min fina familj. Veckan ihop var oslagbar. Vädret var underbart och bara att få umgås med familjen gjorde mig helt varm om hjärtat. Även att få visa min familj "mitt hem" gjorde jag mig själv så stolt. Att behöva säga farväl till familjen var jättejobbigt men eftersom att vi hade en resa inbokad ihop bara några veckor senare var det enda lite lättare och inte så smärtsamt.

Nu är vi inne i mitten utav September och jag träffar underbara Ebba. Om inte Ebba hade kommit till LA vet jag på fullaste allvar inte vad jag hade gjort. När man är aupair och svensk så hör man oftast av sig till svenska aupairer. Jag gjorde dock aldrig det då jag inte riktigt kände mig bekväm. Men till Ebba skrev jag? Jag kände väl att detta var en tjej i min smak och att vi kunde ha hur kul som helst ihop, vilket vi hade. Jag och Ebba klickade redan från dom första sekunderna jag hoppade in i hennes bil och sen dess umgicks vi varenda jag. Då på något sätt började liksom allt om igen. Vi gjorde alla saker man vill göra när man är i LA. Jag visade henne allt jag kunde och jag fick en bästavän för livet. Min fina fina Ebba.

Lyxshopping, poolpartys, strandhäng, bruncher är få saker som beskrev mitt liv. Fy fan vad jag levde loppan och gud vilket enkelt liv jag hade. Att vakna upp till ett soligt LA varje dag, ligga på stranden och dricka iskaffe på mandelmjölk är ju precis hur min vardag fungerade. Sedan gick jag och shoppade lite på dior, kollade in en ny väska från Chanel och betalade 1000kr för en brunch som bestod av en halv avokado-macka och en kaffe. Jag förstår verkligen att varenda en därute ville byta plats med mig om den möjligheten fanns. Det hade jag också velat...

Nu hade jag varit borta i tre månader och jag önskade att jag kunde beskriva dom tre månaderna som dom bästa i mitt liv. Tyvärr kan jag inte det. Jag hade från min första vecka i LA gått med en tung klump i magen som aldrig ville släppa. Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes förutom att de gjorde ont. Innan jag flyttade var jag som jag skrev en glad, positiv och motiverad tjej som bara såg en sak framför sig, framgång. Jag ville bli något, eller i alla fall utveckla den jag var till något ännu bättre. Jag tog det stora steget och lämnade min småstad för att flytta till Los Angeles. Jag ville lyckas, jag ville ta mig själv till en ny nivå. Jag önskar jag kunde skriva att jag lyckades. Men jag tror ni kan förstå att de gjorde jag inte.

Tre månader gick av mitt år i USA det var en fjärdedel. Det som hände under dessa månader var att jag tappade mig själv. Jag visste inte vem tjejen i spegeln är längre. Mitt liv såg så himla glamoröst ut på Instagram och jag kämpade som ett bi för att det skulle se perfekt ut. Men sanningen var att jag inte alls mådde bra. Jag mådde illa på kvällarna innan jag somnade, fick ångest när jag såg mig själv i spegeln, jag tappade alla matrutiner, såg allting negativt och jag slutade att tacka ja till saker (vilket jag aldrig tidigare gjort). Den som jag beskriver var inte jag. Men vem var jag är frågan? Om inte ens jag själv kunde svara på det.

När det blev slutet av Oktober mötte jag upp min familj på Caymanöarna. Vanliga Ebba hade fotat allt hon såg, gjorde och sig själv tusen gånger om. Men jag var helt off, jag hade inte motivation till något alls och satt och grät varje frukost vi åt tillsammans pågrund utav att jag mådde så dåligt. Jag hade aldrig känt mig svag innan och heller inte visat det för min familj. Det bara brast ut i tårar och jag ville inget annat än att åka med dom hem till Sverige när semesterveckan var slut. Men samtidigt ville jag inte ge upp och heller inte lämna min bästavän Ebba. Så jag satte ett mål, vilket löd. Om jag inte mår bättre innan nyår får jag åka hem.

Jag kom hem från min semester och tillbaka till familjen i LA. Där efter förändrades allt. Mina arbetsuppgifter blev fler än någonsin, jag jobbade varje helg, jag hade ingen bil att ta mig runt i och det ledde till att min fritid blev ännu mindre. Jag och Ebba träffades varje sekund vi fick över och tillslut började vi båda två känna samma känslor hos våra familjer. Man kände sig alltid i vägen, man tippade på tå så fort ens värdföräldrar var hemma, man vågade inte äta när någon såg och tillslut fick jag ett schema över hur ofta jag fick använda duschen(???) för att sparar in pengar på vattenräkningen... Det var inte hälsosamt, för fem öre.

Det blev November och sedan December och dagarna gick ihop med varandra, jag visste knappt om det var Tisdag eller Lördag längre. Men det som började närma sig var nyårsafton. Jag hade mentalt ställt in mig på att åka hem redan i Oktober men det som var jobbigast var att berätta det för min värdfamilj. Jag hade en fantastisk relation med mina värdbarn, jag älskade dom verkligen och kommer göra det hela mitt liv. A och R kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Men mitt mående behövde helt enkelt gå före. När jag berättade för familj att jag ville åka hem dagen innan nyår så kändes det som att dom förstod mig. Vi kom överens att jag skulle jobba kvar mina två veckor (uppsägningstiden) och sedan skulle familjen köra mig till flygplatsen.

Kvällen efter mötet fick jag en dålig magkänsla och jag ringde Ebba, då sa hon till mig att packa väskorna för man vet aldrig vad en amerikanskfamilj kan göra. Även denna gången hade min magkänsla rätt. På nyårsafton kastade min familj ut mig. De ringde ett samtal till min telefon där min organisation sa "du har en timme på dig att lämna huset". Jag blev så chockad att jag började kräkas. Jag hade inget hem, kontoret till organisationen som hjälper till att skaffa ett hem hade såklart stängt under nyårsafton, jag var maktlös och livrädd. Grädden på moset var att min svenska familj var på semester på Mauritius så vi hade en tidsskillnad på 12 timmar och det var en cyklon på ön vilket gjorde att deras internet inte existerade.

Men även detta slutade hur bra som helst. Det var en svenskfamilj som bodde i LA som tog hand om mig tills kontoret öppnade igen. Det veckorna jag bodde ensam var bland det bästa veckorna under hela min vistelse. Så mycket saker, sevärdheter och ställen jag besökte hade jag inte gjort på flera månader. Även Ebbas familj var på besök från Sverige och vi hade så mysiga dagar tillsammans med dem. Kan inte med ord beskriva min tacksamhet till alla fina människor som tog hand om mig det sista dagarna när jag hade det som allra jobbigast. Sedan flyttade jag in på hotell de sista dagarna och den 10 Januari flög jag och Ebba hem till Sverige igen.

Avslutningsvis vill jag bara skriva att jag ångrar verkligen inte att jag åkte. Jag har verkligen vuxit så mycket som person under tiden jag var iväg. Min upplevelse blev kanske inte som jag hade byggt upp i mitt lilla huvud. Men jag fick vänner för livet, två fantastiska värdbarn och jag bodde faktiskt sex månader i Los Angeles vilket var min högsta önskan. Om jag hade fått göra om mitt val idag hade jag kanske gått mer på familj och inte stadsdel. Jag var väldigt fokuserad på att hamna i LA och var inte särskilt noga med hur familjen såg ut. Men det är ju faktiskt hos familjen man ska trivas och sedan vart familjen bor är bara en bonus om det är på ett ställe man vill till.

Nu ett år senare lägger jag äntligen min aupair resa bakom mig. Tack för allt och LA jag kommer snart tillbaka<3

Love, ebba!

Gillar

Kommentarer

agnesmathilda
agnesmathilda,

Fina du ❤️ Så fint att du delar med dig. Stor kram! ❤️

nouw.com/agnesmathilda
Emiliaapetterssons
Emiliaapetterssons,

Starkt av dig att berätta! 💛 Jag var i en liknande situation i Italien, min värdfamilj kastade ut mig på juldagen. Då jag inte hade åkt med en organisation så hade jag ingen ”trygghet” utan fick bo hos kompisar/hotell tills jag hade hittat en ny familj. Skönt att du har ett så bra sätt att se på tiden utomlands trots allt. Jag minns hur min ex värdfamilj verkligen rubbade hela min självkänsla och fick mitt gamla ätstörda beteende att återkomma... massa kramar

nouw.com/emiliaapetterssons
elinaandrea,

Så starkt och modigt av dig att berätta! Kramar till dig! <3

Louise
,

Åhh tårarna rinner, känner igen mig så mycket!! Gick igenom en liknande upplevelse för 2 år sen som jag än idag kan bryta ihop av att tänka på. Är fortfarande dagar jag ifrågasätter om mitt beslut var själviskt då jag inte fått ha någon kontakt med barnen som jag älskade och där jag var deras trygghet❤️ Men även om jag inte kan se tillbaka enbart med glädje så precis som för dig så ångrar jag inte en sekund på att jag åkte. Kram

juliafalten
juliafalten,

Stor kram fina du, starkt av dig att dela med dig av din upplevelse🤍

nouw.com/juliafalten
moasiim
moasiim,

Finns inga ord. ❤️

nouw.com/moasiim