8 mars.

8 mars. Internationella kvinnodagen och i almanackan står ditt namn. Saga. Du är tre år och jag önskar så innerligt att när du växer upp är det enda som står på den 8:e mars ditt namn. Men det kommer nog inte vara så.

Fingrarna fastnar på tangenterna idag. Orden kommer inte alls lika naturligt som annars. Kanske är det för att på den dagen när jag inget hellre vill än att skriva texter om starka kvinnor känner mig så fruktansvärt svag. Och matt. Någonstans där under ligger både irritation, frustration och ilska men det når inte fram. Inte idag.

Irritation. Över att det ska behövas en Internationell Kvinnodag. Att vi inte har kommit längre och att det går alldeles för långsamt. Otålig. Kommer du också behöva gå hem, konstant titta dig över axeln och hålla ett hårt tag om nycklarna som ligger i jackfickan?

Frustration. Att uppfostra en dotter är att lära henne att vara modig, ta plats och stå upp för sig själv. Men hur gör man det i ett samhälle som ännu inte tillåter det? På samma sätt som att en pojke lär sig att vara mjukare, sträva efter en jämställd relation och ge av sin plats till kvinnor i sin omgivning. Men hur ska våra barn kunna göra det när vi föräldrar visar dem en helt annat verklighet? Ibland känner jag att om vi la lite mindre kraft och energi på att lära våra barn allt det och istället fokuserade på oss själva skulle resultatet kanske se ut på ett annat sätt. Pappor. Era pojkar blir inte mjukare män för att ni målar naglarna tillsammans och köper en klänning åt dem på tjejavdelningen på KappAhl. Det är att ta en lat, ganska bekväm genväg. Era söner blir mer jämställda om ni blir det. Kommer ge av sin självklara plats i samhället om ni gör det.

Ilska. Ni får ursäkta mig men det är skrattretande hur oviktiga kvinnors rättigheter kanske var i era liv tills det kom andra män och inskränkte på den. Att påstå att Sverige var ett tryggare land innan andra kulturer ökade är kanske i viss mån en sanning men i andra sammanhang ett hån. Ett hån mot era mor- och farmödrar, mammor och systrar. Det är att skylla sin kassa kvinnosyn på andra kulturer och det är en brist på självinsikt. Ja, det har blivit mer otryggt att gå hem en kväll efter krogen. Nej, det innebär inte att det är tryggare för en kvinna i det egna hemmet. I takt med att vi lär oss att det finns mer plats att ta av inser ni också hur svårt det är att göra avkall på utrymme ni alltid tagit för självklart. För det är så vi är uppfostrade.

Så hur. Hur ska jag lära min dotter att ta för sig när jag inte gjort annat än att backa undan? Hur ska jag lära henne att hela världen är hennes om hon vill när det inte stämmer? Hur ska jag visa henne styrka när jag känner mig så otroligt matt?

Jag vet inte. Men jag vet att jag tanken på att Saga ska gå hem från krogen med ett par glas vin i kroppen och möta en ensam man eller en grupp män får det att knyta sig totalt i magen på mig. Att då kommer det inte spela någon roll. Inte spela någon roll hur jag har uppfostrat henne. Hur mycket plats hon har tagit, hur modig hon är eller hur mycket hon står upp för sig själv. Just då är det enda som spelar någon roll vad det är för typ av man hon möter. Och det. Det är den mest skrämmande tanken av alla.

  • 827 visningar

Gillar

Kommentarer