20170204

3 februari 2017
Ett par dagar över tiden. Så trött mitt på dagen att jag sover en lång stund, men är nästan tröttare när jag vaknar. Minns fortfarande vad vi åt till middag. Hemmagjorda hamburgare. Och att jag mitt under På Spåret blir så rastlös att vi måste gå ut på en promenad. Det är riktigt kyligt ute och otroligt mycket snö. Vi stannar på ICA och köper Haribo-nappar och apelsinjuice. Jag somnar vid midnatt medan Tobias ligger bredvid mig i sängen och spelar TV-spel.

Vaknar vid 02. Tobias har inte somnat än. Från början vet jag inte riktigt vad det är jag har vaknat av men inser snart att jag har rätt ont i magen. Tror först att jag ätit något dåligt men sen inser jag att det är ju nu det händer. Ringer till förlossningen vid 05 och de säger att vi ska avvakta lite så länge det känns bra att vara hemma. Jag tar värkarna i sängen medan vi klockar dem. Det är nervöst och otroligt spännande. Jag lämnar inte sängen på hela tiden medan vi är hemma. Så här i efterhand önskar jag verkligen att jag hade gjort det, för då hade jag kanske inte behövt krysta i tre timmar sen.

När klockan är runt åtta på morgonen kommer värkarna tätt, tätt och jag säger att nu är det dags att åka in. Stänger dörren och tänker att när vi kommer hem igen kommer allt vara annorlunda.

Jag får krystvärkar runt kl. 11 på förmiddagen. På mindre än en timme har jag öppnat mig från tre till tio centimeter men du ligger för högt upp. Från halv tolv till någonstans runt två krystar jag ner dig och det är det värsta jag någonsin gjort. Fast jag vet ju att det för mig närmre dig. Jag har ingen bedövning så allt känns. Men ändå känns det som att ingenting händer och jag är så fruktansvärt trött.

Du kommer till oss 14,35 och jag minns fortfarande hur otroligt märkligt det kändes i samma ögonblick som du kom ut. Att du var hos oss och att det faktiskt var du som hade växt i mig. Du är den absolut vackraste lilla bebisen jag någonsin sett.

Idag har jag varit din mamma i två år. Två år som har varit både de snabbaste och mest långsamma i mitt liv. För hur kan du bara ha varit här i två år när det känns som att det redan är ett helt liv, mitt liv med dig. Och allt jag känner och upplever med dig, hur har det fått plats på 24 månader? Det tog ett långt, jobbigt år innan du var plusset på stickan. Och jag tror på fullaste allvar att min kropp väntade in dig. Tack Saga för att jag får vara din mamma. För att jag i mitt liv med dig lär mig något nytt varje dag. Tack för att jag får uppleva världen med dig, för att jag får se en värld där det kan vara lika fantastiskt att kasta sten i gatubrunnar som det är att hjälpa till att vispa pannkakssmeten vid köksbänken. Ett liv där något som för mig är en småsak är ett äventyr för dig.

Grattis på födelsedagen, älskade, älskade unge. Och grattis till mig som får vara din mamma. Det är det största av allt.

Gillar

Kommentarer