SKÖLDKÖRTELINFLAMMATION

​Inflammation i sköldkörteln är väldigt vanligt bland unga kvinnor och jag är då en utav de unga kvinnor som fått diagnosen. För min del vet jag inte riktigt när det började men på ett ungefär, någon gång i våras. Jo tidig vår 2015. Det började med att jag kände mig mycket tröttare, jag kände mig inte lika glad och det kändes svårt att hänga med i skolan de sista två månaderna. Jag trodde väl bara att det betydde att jag var skoltrött och inte sov ordentligt om nätterna men jag hade också symptomen svårt att andas. Jag har sedan tidigare astma så jag trodde till en början att det bara var den som spökade men när medicinerna slutade fungera började jag undra vad det kunde vara och berättade för mina föräldrar. Dom förstod inte heller vad det var och blev oroliga och försökte få tid med min astma läkare. I denna veva la jag också av med fotbollen eftersom att jag inte hade den orken som krävdes och jag va helt enkelt för trött för att fortsätta med sporten. Sen kom sommarlovet. Jag behövde inte oroa mig för skolan längre och jag kände att jag äntligen kunde återhämta mig. Jag gick på många läkarbesök och tog massvis med olika prover, mestadels blodprover men även öra näsa hals prover för att mina allergiläkare inte hittade något fel på mig. Sommaren gick och jag blev sakta men säkert tröttare och tröttare. Under ett läkarbesök berättade jag om hur jobbigt jag ofta hade det att andas (oftast direkt på morgonen) och när jag sa det reagerade läkaren. Eftersom att det inte är vanligt att få det direkt när man vaknar och även att jag hade berättat att jag kände som ett tryck mot halsen så bokade hon ett ultraljud utav sköldkörteln. Jag hade ingen aning om vad det var eller dens funktion men det var tydligen så att sköldkörteln producerar hormon i kroppen och om den är inflammerad så har man antingen över eller underproduktion av hormon.

När det äntligen var dags för ultraljudet mådde jag inte bra alls. Jag var väldigt nedstämd. Nästan ingenting gjorde mig glad längre. Men jag visste ju inte vad som var fel så jag berättade inget för mina vänner för jag visste bara inte vad jag skulle säga. Jag trodde också att dom skulle tro att jag överdrev och bara tyckte synd om mig själv. Innan ultraljudet hade jag under en längre tid varit väldigt nedstämd och detta ultraljudet var verkligen vändpunkten för min del. Efter detta blev allt värre. Tjejen som gjorde ultraljudet konstaterade att min sköldkörtel var inflammerad men vad hon också hävde ur sig var att det var en kronisk sjukdom jag hade. Vilket innebär att jag skulle ha den livet ut. Jag såg då framför mig att jag aldrig skulle bli bättre för det var inget som läkarna kunde göra nånting åt. Detta drev mig in i mörkret. Inget blev bättre och tiden bara gick. Jag klarade längre inte av att hänga med i skolan med klassens tempo. Jag var hemma under en vecka för att jag inte orkade annat. När jag väl kom tillbaka till skolan hade pappa fixat så att jag skulle gå hos en speciallärare och ha mitt eget schema. Jag behövde bara gå halva dagar men jag var ändå i skolan. Jag blev mer och mer nedstämd men jag gjorde mitt bästa för att kompisarna inte skulle märka någon skillnad vilket tog ännu mer på krafterna.

Medans jag kämpade på i skolan och gick och pratade med kurator minst en gång i veckan var jag också tvungen att gå på olika läkarbesök hit och dit för att dom var tvungna att få reda på vilken typ av medicinering dom skulle ge mig. Läkarna hade svårt att hitta om jag hade över eller underproduktion men efter mycket om och men och ännu fler tester så kom dom fram till att jag hade en underproduktion i sköldkörteln. Symptomen för underproduktion är att man känner sig frusen, man går upp i vikt, körteln känns större och att man känner sig deprimerad. Jag kände igen mig på alla symptomer förutom viktuppgång. Vilket inte var jätte konstigt då jag kände mig såpass deprimerad att jag inte åt lika mycket som jag brukade, vilket ledde till att jag istället gick ner i vikt. Mina läkare skickade iväg mig till BUP för att prata med psykolog.

Höstlovet passerade och allting vände igen. Jag hade innan höstlovet fått medicinering men kände inte att den hjälpte så som den skulle. Veckan efter lovet var väldigt mörk och deprimerande och jag stannade helt hemma ifrån skolan. Jag stängde av telefonen helt vilket i slutändan hade sina konsekvenser. Jag märkte också när denna veckan passerat vilka som mina riktiga vänner jag egentligen hade när jag mådde som sämst. Under denna veckan fick jag också beskedet att jag hade låg hjärtfrekvens och om detta stämde till 100% så skulle jag behöva opereras. Det var bland annat detta besked som ännu en gång vände allting och livet blev bara mörkare. Jag kände längre ingen livslust och jag mådde som sämst. Läkarna ändrade min medicinering och jag fick en hög dos av kortison. Efter ett tag kom jag tillbaka till skolan men gick bara halva dagar. Jag klarade mig ända fram till jullovet och jag drog iväg på semester. När jag var borta var allting bra. Jag lämnade allt jobbigt hemma förutom alla tabletter. När jag kom hem från resan hade jag redan påbörjat nedtrappningen av kortison tabletterna. Jag gick en halv dag i skolan sen funkade det inte mer. Jag klarade inte av att gå tillbaka och jag vet själv inte varför. Det bara går inte. Så sedan några veckor tillbaka jobbar jag hemifrån och hoppas att jag så småningom känner mig stark nog att komma tillbaka efter allt jobbigt som hänt de senaste månaderna. Och jag hoppas att detta inlägget kan hjälpa andra och att få andra runt om mig att ha en större förståelse om hur jag har mått de senaste halvåret. 


​Xx

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229