”Bil voltade i olycka i halt väglag”



Så löd rubriken i tidningen igår kväll. Aldrig trodde jag att det var om mig en sådan rubrik skulle handla om. Men igår var det jag som tappade greppet om vägen och bilen. Det var jag som körde av och hamnade i diket med en sönderkvaddad bil och en chock utan dess like.
Det var fredag och jag skulle äntligen åka till Adrian. Älskar helgerna för då får jag träffa honom. Satte mig i bilen som vanligt, åkte och tankade och sedan rullade mot Mjölby. Jag hade hört att det skulle vara halt men sneglade till på kontrollpanelen och såg att det var fyra plusgrader och tänkte för mig själv att det då inte alls var halt. Upplevde inte vägen som hal förrän jag kom till den andra rondellen utanför Skänninge.
Jag velade på motortrafikleden om jag skulle ta den lilla vägen som jag brukade eller åka genom stan. Bestämde mig för att åka där jag alltid gjorde. Det skulle jag inte gjort. När jag svängt av från den stora vägen och kommit till rondellen märkte jag hur halt det var då jag i ett kort ögonblick tappade fäste om vägen. Så jag släppte på gasen och gled försiktigt ur rondellen och ut på den lilla vägen. Visste att det var några skarpa kurvor så jag höll hastigheten nere. När jag passerat de och kommit ut på raksträckan kändes det bra. Nu var jag snart framme.
Tanken hann precis slå mig innan jag helt från ingenstans, mitt på den raka vägen fick sladd åt vänster. Jag varken gasade, bromsade eller svängde. Jag fick bara helt plötsligt sladd på bilen och försökte att parera den genom att svänga åt höger, lite för mycket. Jag fick då genast sladd åt höger och kände då att det var kört. Som på ett ögonblick for bilen av vägen och vad jag kände där och då voltade jag, for i luften och rullade ett eller två varv. Jag visste inte riktigt. Senare har jag fått förklarat att jag glidit av vägen och kört på en ledning. Bilen har då flugit upp i luften, smällt i med bakdelen och landat hårt på väster sida.
För det var så bilen tillslut stannade. Liggandes på väster sida med mig där i med full panik. Jag har sett mycket filmer och jag var så otroligt rädd att bilen skulle explodera. Hade ingen aning om det bara var något man ser på film eller om det faktiskt kunde hända, men jag ville ut så fort jag bara kunde. Famlade runt för att hitta min telefon. Jag måste kunna ringa till mamma. Såg den bland allt annat som flugit runt, även bilens stereo som ramlat ut och hängde där. Tog mobilen i handen och klättrade så fort jag kunde ut genom passagerardörren i full panik. Jag måste bara ta mig ut.
Ringde till mamma direkt i panik. ”Mamma jag har krockat, jag har kört av vägen.”
Folk stannade och kollade läget. Var aldrig ensam där vilket jag verkligen uppskattade. Så tacksam att folk bryr sig och ställer upp för varandra. Så tacksam för den tjej som kom med sin pappa och gav mig en kram, den behövde jag.
Mange och Adrian kom. Jag grät och försökte förklara vad som hänt för polis, brandkår och ambulansförare när de rullade in en efter en. Blev otroligt bra bemött och alla var väldigt snälla. Alla konstaterade även att det var sjukt halt och att saltbilen stod i bilkön som hade bildats bakom olycksplatsen kändes lite som ett hån.
Bilen var helt mosad i bakänden och flera rutor sönderslagna. Den åkte direkt till skroten. Och med lilla mig, tjejen som aldrig trodde hon skulle behöva vara med om detta, med mig gick det bra. Ambulanspersonalen konstaterade att jag inte hade några allvarliga skador men rekommenderade att jag ändå skulle uppsöka akuten. Där kom de fram till samma sak.
Nu, efter en natts sömn mår jag bra. Jag fick en rejäl lårkaka då jag förmodligen slagit i växelspaken. Annars är det okej. Har lite ont i nacken, på grund av anspänning. Men chocken har lagt sig. Jag ska försöka att kört bil imorgon då läkaren rekommenderade att göra det så snart som möjligt för att inte bli rädd för det i framtiden.
Snälla ni, kör försiktigt!!! Jag mår bra och jag är så otroligt tacksam över att det gick så bra för mig. För alla går det inte lika bra... Och ett väldigt stort tack till alla som stannade på vägen och kollade läget, till all vårdpersonal som lugnade mig, till min familj, till Adrians familj, till mina vänner och nära som gav så otroligt mycket kärlek. Det behövde jag. Tack!!
Kram Ebba