Så löd rubriken i tidningen igår kväll. Aldrig trodde jag att det var om mig en sådan rubrik skulle handla om. Men igår var det jag som tappade greppet om vägen och bilen. Det var jag som körde av och hamnade i diket med en sönderkvaddad bil och en chock utan dess like.

Det var fredag och jag skulle äntligen åka till Adrian. Älskar helgerna för då får jag träffa honom. Satte mig i bilen som vanligt, åkte och tankade och sedan rullade mot Mjölby. Jag hade hört att det skulle vara halt men sneglade till på kontrollpanelen och såg att det var fyra plusgrader och tänkte för mig själv att det då inte alls var halt. Upplevde inte vägen som hal förrän jag kom till den andra rondellen utanför Skänninge.

Jag velade på motortrafikleden om jag skulle ta den lilla vägen som jag brukade eller åka genom stan. Bestämde mig för att åka där jag alltid gjorde. Det skulle jag inte gjort. När jag svängt av från den stora vägen och kommit till rondellen märkte jag hur halt det var då jag i ett kort ögonblick tappade fäste om vägen. Så jag släppte på gasen och gled försiktigt ur rondellen och ut på den lilla vägen. Visste att det var några skarpa kurvor så jag höll hastigheten nere. När jag passerat de och kommit ut på raksträckan kändes det bra. Nu var jag snart framme.

Tanken hann precis slå mig innan jag helt från ingenstans, mitt på den raka vägen fick sladd åt vänster. Jag varken gasade, bromsade eller svängde. Jag fick bara helt plötsligt sladd på bilen och försökte att parera den genom att svänga åt höger, lite för mycket. Jag fick då genast sladd åt höger och kände då att det var kört. Som på ett ögonblick for bilen av vägen och vad jag kände där och då voltade jag, for i luften och rullade ett eller två varv. Jag visste inte riktigt. Senare har jag fått förklarat att jag glidit av vägen och kört på en ledning. Bilen har då flugit upp i luften, smällt i med bakdelen och landat hårt på väster sida.

För det var så bilen tillslut stannade. Liggandes på väster sida med mig där i med full panik. Jag har sett mycket filmer och jag var så otroligt rädd att bilen skulle explodera. Hade ingen aning om det bara var något man ser på film eller om det faktiskt kunde hända, men jag ville ut så fort jag bara kunde. Famlade runt för att hitta min telefon. Jag måste kunna ringa till mamma. Såg den bland allt annat som flugit runt, även bilens stereo som ramlat ut och hängde där. Tog mobilen i handen och klättrade så fort jag kunde ut genom passagerardörren i full panik. Jag måste bara ta mig ut.

Ringde till mamma direkt i panik. ”Mamma jag har krockat, jag har kört av vägen.”

Folk stannade och kollade läget. Var aldrig ensam där vilket jag verkligen uppskattade. Så tacksam att folk bryr sig och ställer upp för varandra. Så tacksam för den tjej som kom med sin pappa och gav mig en kram, den behövde jag.

Mange och Adrian kom. Jag grät och försökte förklara vad som hänt för polis, brandkår och ambulansförare när de rullade in en efter en. Blev otroligt bra bemött och alla var väldigt snälla. Alla konstaterade även att det var sjukt halt och att saltbilen stod i bilkön som hade bildats bakom olycksplatsen kändes lite som ett hån.

Bilen var helt mosad i bakänden och flera rutor sönderslagna. Den åkte direkt till skroten. Och med lilla mig, tjejen som aldrig trodde hon skulle behöva vara med om detta, med mig gick det bra. Ambulanspersonalen konstaterade att jag inte hade några allvarliga skador men rekommenderade att jag ändå skulle uppsöka akuten. Där kom de fram till samma sak.

Nu, efter en natts sömn mår jag bra. Jag fick en rejäl lårkaka då jag förmodligen slagit i växelspaken. Annars är det okej. Har lite ont i nacken, på grund av anspänning. Men chocken har lagt sig. Jag ska försöka att kört bil imorgon då läkaren rekommenderade att göra det så snart som möjligt för att inte bli rädd för det i framtiden.

Snälla ni, kör försiktigt!!! Jag mår bra och jag är så otroligt tacksam över att det gick så bra för mig. För alla går det inte lika bra... Och ett väldigt stort tack till alla som stannade på vägen och kollade läget, till all vårdpersonal som lugnade mig, till min familj, till Adrians familj, till mina vänner och nära som gav så otroligt mycket kärlek. Det behövde jag. Tack!!

#bestofnouw #nouw30dayschallenge

Kram Ebba

Jag tror verkligen inte att jag är ensam om att ha levt i en dålig relation allt för länge. Och då menar jag inte bara relationer till en kärlekspartner, utan familj, släkt, bekant eller vän. Tror att vi är många som går allt för länge och dras med i det dåliga i stället för att bryta helt eller ändra relationen man har till varandra.

När jag gick till min psykolog för ett antal år sedan pratade vi mycket om mina relationer till människor i min närhet och det är tack vara de samtalen jag idag har kommit till insikt att jag faktiskt inte behöver fortsätta att må dåligt av relationerna utan istället förändra de och hur jag förhåller mig till de.

Men när vet jag att en relation är dålig? Ska jag bryta helt eller göra någonting annorlunda? Är det mitt eget eller någon annans fel? Det kanske blir bättre om jag står ut lite till. Det är nog såhär det kommer att vara nu. Mår de andra också dåligt efter vi sets? Ska jag vara nervös och orolig för att träffas?

Det finns många tankar och frågor kring detta och jag önskar att jag hade svaren. Men alla relationer vi har ser annorlunda ut och det är verkligen upp till var och en hur vi vill förhålla oss till de. Jag har dock kommit fram till att fokusera på de relationer jag mår bra av och får energi av och helt enkelt prioritera bort sånt som tar min energi.

Gick i väldigt många år med relationer till människor som mer och mer började att ta min energi. Inte för att de på något sätt varit elaka, utan för att vi kanske har växt ifrån varandra på ett sätt och förmodligen behövde hitta en ny relation att förhålla oss till. För det fungerade inte längre att umgås som vi alltid gjort eller göra samma saker. Jag kände mig mer och mer utanför då jag inte längre hade samma humor eller intressen och det var som sagt ingenting någon sa eller gjorde.

#bestofnouw #nouw30daychallange

Kram Ebba

Placera inte motivet i mitten

Om man vill ge fotot lite mer liv kan det vara ett tips att inte placera motivet i mitten. Vissa bilder kan det vara perfekt men många gånger gör sig motivet bättre på någon av sidorna. Ofta kan det hjälpa att tänka bilden som ett rutnät (och i vissa kameror och inställningar kan man få upp dessa rutnät).

Räta upp horisonten

En sned horisontlinje stjäl uppmärksamhet från det viktiga i bilden, nämligen motivet. Därför bör du alltid se till så att du står stadigt innan du trycker på utlösarknappen. Om du inte får till den perfekta horisonten se till att fixa det i redigeringen, för helt ärligt så ser det väldigt oprofessionellt ut.

Få med hela människor

Undvik att ta foton av folk där fotlederna eller handlederna inte kommer med och ser ut som att de har tappat kroppsdelar. Det är helt enkelt dåligt kompositionsarbete. Tänk också på detta när du beskär dina bilder. Det finns få saker som gör mig så irriterad som när jag ser bilder på mig själv och halva fötterna inte är med i bilden. Det ser väldigt konstigt ut.

Fånga ljuset

Det flesta motiv gör sig bäst i naturligt dagsljus. Men om du ändå behöver använda konstljus, se till att göra det på rätt sätt. Nu under vinterhalvåret är det svårt att få till det där perfekta ljuset man får till på somrarna. Men ljuset är väldigt viktigt i bilder så lägg ner lite extra tid på det så lovar jag att resultatet kommer att bli bättre.

Tänk till

I början är det lätt att fota allt och ingenting för att lära sig tekniken. Men med tiden bör du börja tänka på vad du vill säga med en bild och hur du vill säga det. Fokus och komposition, färger och ljus. Budskap, känslor och syfte. Det finns så mycket saker man kan lägga lite extra tankar på innan du ger dig ut och fotar.

#nouw30daychallange #bestofnouw #fototips

Kram Ebba