DyslexiJuristen
DyslexiJuristen
Jennie Kaisdotter

Ett eller två ord..?

DyslexiJuristen

Ett eller två ord?

Ingen aning, kör på de jag tycker ser bäst ut!

Ibland är det kämpigt, till och med riktigt kämpigt.

Då vill jag bara skrika åt allt och alla att ingen förstår. Alla peppande ord är helt utan betydelse, kunde lika gärna varit tysta istället. Frustrerad och ledsen över varför just jag skulle ha en funktionsnedsättning. Alla föds vi med olika förutsättningar, å jag vet att alla kämpar med sitt. Men det är just frustrationen över att man kan och har kunskapen men att dyslexin ska sätta gränser.

Det är väl därför jag kanske valde att bli jurist, för att visa att det går. För det gör det. Trots alla motgångar jag haft från skolans sida och min problematik med att vara dyslektiker, så går det.

När jag började skolan för ungefär 100 år sen så hade jag en underbar lärare i en montisierskola i Stenkullen, några mil utanför Göteborg. Barbro hade en dotter som var dyslektiker, så hon upptäckte mig tidigt.. Hon pratade med min mamma och sen la vi upp en plan med mitt läsande. Jag, mamma och Barbro träffades en gång i veckan och övade på högläsning. Barbro hade många bra tips och jag har henne att tacka för mycket.

Tyvärr flyttade vi, så jag hann bara stanna med Barbro i klass 1 och 2, sen kom jag till en skola i Högbohöjd, vilket var det hemskaste året av alla mina skolår. Jag var nio och kom från en skola där vi inte hade några bänkar och lekte till oss kunskap, till en skola där man fick sitta i en skolbänk, och om man vågade säga något så skulle man ställa sig bredvid sin bänk, och svara bara på tilltal. Välkommen till 30-talet. Tack och lov så flyttade vi igen på sommarlovet mellan 3:an och 4:an.

Mellanstadiet hade jag lärt mig att läsa, inte fort och inte bra, men fick jag tid på mig så kunde jag. Dock hade vi högläsning. Kan än idag inte förstå varför man ska utsätta barn för detta. Oerhört kränkande och det lilla självförtroende jag hade byggt upp försvann varje gång jag var tvingades stamma fram några meningar.

Kan än idag få samma känsla i kroppen som jag hade då. Kom ihåg att jag alltid försökte lista ut vilket stycke jag skulle få läsa. Ibland lyckades jag, ibland inte. Kan inte tänka mig ett mer opedagogiskt sätt till att lära ut. Mina klasskompisar fick oftast läsa flera sidor medan jag bara några få meningar, om ens det. Usch vilken ångest, man kände sig helt värdelös och när mina klasskompisar som bara ville hjälpa försökte hjälpa mig förminskade det mig bara ännu mer.

I högstadiet förnekade min svenskalärare överhuvudtaget att jag var dyslektiker. Vilket gjorde mig arg, och som den trotsiga tonåring jag var, bestämde jag mig där och då, att jag aldrig mer skulle berätta om de för någon. Vilket jag inte heller gjorde, tills jag blev ombedd att stanna kvar i klassrummet en dag efter svenska-lektionen. En mycket nervös lärare stod och såg ut genom fönstret och visste inte alls hur han skulle börja detta samtal. Han stammade fram och undrade om det kanske var så att jag eventuellt hade skriv- och läs problematik. Jag sattes i en sal med en dator och skulle trycka i det ord meningen saknades. Gav mig absolut ingenting och trots att jag sa var mitt problem var, fick jag fortsätta fylla i ord i meningar. Då gick jag andra året på gymnasiet.

Förutom mina två första år i skolan har jag inte fått någon större hjälp. Den som har hjälpt mig är min mamma, utan henne hade jag aldrig varit här jag är idag. Hon har pushat mej, hållit om mig när jag gråtit och framför allt varit stolt över mig när jag lyckats. Hon har aldrig fått mig att känna mig mindre utan hela tiden lyft mina framgångar. Utan henne hade jag aldrig haft orken att hantera frustrationen.

Nu är jag vuxen så har jag slutat att skämmas.

Innan var det väldigt jobbigt när någon bad mig att skriva upp något och bokstäverna bara försvann och personen i fråga började ljuda istället, som om man vore helt... Fonetisk ljuda har jag aldrig lärt mig och kommer antagligen aldrig att kunna. När man inte kan hitta hur ett P ser ut eller om det ska vara ett G eller kanske ett K, så är det jobbigt. Hjärnan letar och letar men vill inte. Idag har jag knep, men det händer fortfarande att bokstäver försvinner, men dum känner jag mig inte längre. Snarare tvärtom så förstår jag att personer som inte har denna problematik kommer aldrig någonsin kunna sätta sig in i min situation. Inte hur mycket jag än förklarar.

Detta är min resa till juridiken, trots min dyslexi.


#juridik #dyslexi #dyslektiker #dyslexijuristen #min #resa #min #berättelse #särskrivning

Gillar

Kommentarer