När lillan kom till världen (förlossningsberättelse)

Tänkte ta tillfället i akt och berätta om när lilla Lovis kom till världen.

Under hela graviditeten har jag önskat ett visst datum. Den 3 maj. Detta för att min pappa fyller år då, hade liksom varit en kul grej ;) SM sa att bebis beräknades till 20 maj, RUL sa 18 maj. Den sistnämnda dagen, 18 maj, var totalt otänkbar - eftersom Linus skulle konfirmeras då.
Därför har jag dessutom under en längre tid varit bestämd med att om hon inte hade kommit innan 16 maj så skulle de få sätta igång det oavsett - för att utesluta risken att hon skulle komma just på konfirmationsdagen. Igångsättningar är ju inget jag tidigare har nån värstingupplevelse av - även om jag personligen föredrar spontana förlossningar framför allt annat.


Näväl. Vecka 38 (37+) inleddes på söndagen den 28 april. Nu räknades hon som fullgången och på måndagen (29/4) hade jag barnmorskebesök inplanerat. Jag hade tidigare ringt till Spec-mvc för att få bekräftat att en iu (inre undersökning) skulle vara okej.
Jag kom till min barnmorska, och hennes första fråga var "hinnsvepning idag?" - då förstod jag att läkaren gjort rätt anteckningar ;)

Det blev en hinnsvepning efter en iu. Ca 2-3 cm öppet och i stort sett utplånat. Hände inte mycket efter hinnsvepnigen faktiskt, men det har sällan gett mig mer än pinvärkar. Men nånting gör att jag gärna gör hinnsvepningar "bara för att" liksom.
På torsdagen (2 maj) hade jag besök å spec-mvc inplanerat. Man gjorde ett ultraljud och beräknade att lillan vägde minst 4000g då, i 37+4, så det pratades direkt om igångsättning för att undvika en jättebebis igen. Ninja (5370g) var iofs inte så jobbig att få ut - men större än så undvikar jag gärna om jag kan haha. Man gjorde en ny iu, 3 cm öppet och mer hade iallafall hänt. En liten, liten bit kvar av tappen men inget att diskutera så sett. Ny svepning gjordes - och jag kände inte mycket därefter heller.
På kvällen, efter att jag gjort iodning botten till pappas smörgåstårta, så tog jag en promenad, men det hjälpte inte heller såklart.

Fredagen kom, jag garnerade smörgåstårta, kände ingenting direkt. Ringde mvc framåt lunchtid bara för att tigga åt mig en extra hinnsvepning,. och blev inbokad 15.30 till en för mig helt ny barnmorska (min ordinarie var ledig för dagen).
Vi stack upp till mina föräldrar för att uppvakta pappa, och jag drog därifrån in till mvc för den nya hinnsvepningen.
Hon utförde den enligt önskan, jag bad om att ta i lite extra för jag ville ju helst att bebis skulle komma samma dag. Hon tyckte, av anteckningar att döma, att det var väldigt moget. Hon kom åt att svepa runt om liksom, och ja - hon hoppades att hon gjort underverk ;)

Jag åkte hem och hade under kvällen lite små mensvärksliknande känslor. Inget märkvärdigt och tänkte att det ger sig.
Men vartefter kvällen gick så blev jag väldigt knepig. Jag kände inte riktigt igen mig själv, och Conny vart också lite frustrerad på mitt sätt att vara. Orolig, svårt att vara stilla, plockade med allt, och hittade fel i allt han sa eller gjorde. Skitkonstig rent ut sagt.
Han åkte till jobbet, (med en extra påminnelse att ha koll på telefonen!)
Under natten låg jag sen med fortsatta mensvärksliknande känslor, men inte plågsamt direkt. Jag tog min gravidkudde och kramades med den, och sov gott.

Vaknade när Conny kom hem, runt 7-tiden. Där och då påmindes man om den där omtalade färdknäppen, som ju aldrig funkat förut - men väl värt ett försök va? ;)

Jag gick upp, började städa huset... flickornas rum stod på schemat. Grundstädade rätt bra, och när jag sen skulle till att ta ena pojkrummet så nej. Där tog det stopp. Nånting sa mig att det här kommer inte funka. Jag kommer inte kunna slutföra det.
Mensvärken hade tilltagit, och jag fick ta en alvedon runt 11-tiden tror jag det var. Efter en stund gick jag in för att förvarna Conny (han sov ju), och dubbelkolla med honom så hans mamma verkligen var hemma. Mina föräldrar och min syster skulle nämligen till Jönköping över dagen, så enda förhoppning där och då var ju faktiskt svärmor.
Conny var nog aningen trött för det tog ett tag att förstå varför det var så viktigt att få veta om hans mamma var hemma :) Han dillade mest om att han var tvungen att köpa hem grädde till dagens stroganoff. Komiskt.. men ja, det var viktigt för honom.

Vid 12 insåg jag iallafall än mer att det inte hjälpte med den där alvedonen. Vi skulle nog in. liksom Mensvärken, eller ja - värkarna, som jag inte ens tolkade som värkar - fanns kvar hela tiden. Det var inte regelbundet någonstans, men det fanns där konstant.
Vi packade ihop, han ringde sin mamma, och vi drog in. Barnen var eld och lågor, för någonstans fattade jag ändå att bebis var på G. Conny var nog mer ifrågasättande, haha, och nämnde i bilen på vägen in "tänk om du misstolkat det nu, och det inte alls är på G". Ehm, nej...


INSKRIVNING:

Kl 13.13 öppnades dörren på förlossningen och vi fick komma in. Det var mig en väldigt tafatt barnmorska vi fick först, men skönt nog så slutade hon sitt skift ganska snart och in kom en annan. "Å" kan vi kalla henne. Så himla bra. Lugn och sansad, och väldigt mån om att jag skulle få det som jag ville, vilket jag ganska snart märkte.

Det första jag sa till henne var typ "jag har inte många önskemål, men de jag har är ganska starka. 1. Jag vill ha fri tillgång till lustgas. 2. Pappan ska ta emot bebisen när hon kommer. 3. Ber jag om att kolla status så ska ni göra det direkt." Hon köpte det rakt av. Tack, liksom <3

Lustgasen slogs på rätt omgående och de kollade status som efterfrågat. 7 cm öppet. NICE! Barnmorskan och sköterska försvann och där stod vi. Jahopp. Vi skojade lite om en live - på instagram. Äsch, slog på det, och på den vägen var det. Vi körde igenom en stund på liven, och ganska många fick följa oss lite där och då. Men han filmade typ bara mig när jag andades lustgas. Svarade på lite frågor, och ja... men det var ett kul sätt att få tiden att gå.

När vi stängde ner liven så kom barnmorskan in igen och jag bad om ny kontroll. 9 cm, buktande hinnor och en liten kant kvar.
Conny klargjorde att han förmodligen inte ville ta emot henne om hon kom i intakt hinnblåsa. Så där och då fattade jag ett ganska snabbt beslut: ta hinnorna!

De frågade om jag var säker, men ja! Aldrig varit så säker. Vill han inte ta emot enbart för att hon ligger i intakt blåsa - då får de spräcka hinnorna.

14.38 tog barnmorskestudenten som var med hål påt. Vattnet gick och jag kunde direkt känna hur värkarna helt ändrade karaktär. Ett stadigt tryck neråt liksom, en starkade intensitet och först nu ändrade de lustgasen till 50/50 från tidigare 30/70 (för att klargöra så kör jag med lustgas hela vägen, jag älskar att ha den under krystvärkarna!) Jag frågade vad klockan var och fick svaret "tjugo i tre", blundande och intalade mig själv att "innan 15.00 är hon ute. Nu kööör vi!"
Barnmorskestudenten försökte nu hålla ett "perinealskydd med ett finskt tvåhandsgrepp", vilket vi pratat om innan och jag hade godkänt.

Först tio minuter senare, 14.48 noterades första tendensen till krystvärk. En sån befriande känsla, för nu var hon på G!
Nästa grej som står i journalen är kort och gott "Flicka föds kl 14.58 i en värk", och det säger väl en del ;) Conny hann knappt fram innan hon var ute, men hon landade i hans famn, precis som vi önskat.

Lilla Lovis föddes alltså i vecka 37+6 med en födelsevikt på 4570g och en längd på 54 cm. En perfekt liten tjej <3


EFTERÅT:

Efter kontroller så landade vi rätt snart på BB, då jag tyckte att vi lika gott kunde stanna en natt istället för att få åka hem kl 21 på kvällen ;) Vi mådde fint båda två och tog allt som det kom.
Sköterskorna på BB var kalasbra, de pressade ingenting gällande amning (tack och lov!) utan sa bara att jag skulle ringa på klockan om jag ville att de skulle komma med ersättning. Tummen upp för det - hatar amningshysterin!

Vi får hem dagen efter, den 5 maj, och sen har allt bara gått framåt. Idag är hon tre veckor gammal och gårdagens bvcbesök visade 57,5 cm och 5080g (efter en shysst viktnedgång i början hade hon förra veckan en vikt på 4518g, vilket innebär att hon nu på en vecka ökat över ett halvkilo, riktigt bra!).

Varken jag eller Conny kan påstå att man blir avskräckt iallafall, vilket vi pratat om i efterhand. Graviditeterna flyter liksom på, även om mitt blodvärde dalar bra. Men förhoppningsvis kan vården inse nu att de borde göra nånting även om jag inte är gravid. Mina förlossningar går snabbt och smidigt, jag får ju knappt ont i den bemärkelsen, när förlossningarna får starta spontant.

Jag ska inte sitta och säga att det inte gör ont alls, för visst känns det, men det är fullt hanterbart. Och skulle jag inte hinna in till förlossningen, nej då fixar jag det utan lustgasen också - även om det är skönt att ha den nära tillhands ;)

Med det sagt så får vi väl se när nästa kommer till världen. Kanske 2020, eller 2021. Det visar sig <3

  • 29 739 visningar

Gillar

Kommentarer

artibus
artibus,
Vilken fantastiskt upplevelse och berättelse. glad midsommar! <3
nouw.com/artibus
Josefin
Josefin,
Har ni 10 barn nu tillsammans?
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229