Något mina barn har börjat uppskatta mer och mer är sällskapsspel. Isabella och Noah är på direkt om man frågar om någon vill spela, och de andra är inte särskilt sena på att haka på!

Idag var det "Spökungarnas färgspel" som spelades, ett spel som är både enkelt, lättförstått och väldigt snabbt avklarat! Lagom för små barn som inte har tålamod att sitta med min favorit; monopol! ;)

Utgivare: Egmont Kärnan
​Antal spelare: 2-4
Tidsåtgång: 15-20 minuter
Ålder: Från 3 år

Spelet börjar man att man får pussla ihop sin egen spelplan, och sen får man åtta spökungar med olikfärgade (rosa, grön, blå och röd) kedja. Dessa passar in på spelplanens markerade fönster (ramarna är i samma färger).
Genom att slå färgtärningen får du veta vilket spöke som får flytta in i ditt hus. Du kan dessutom få svart (två spöken får flytta in) eller vitt (ett spöke får flytta ut). Den som först har fyllt sitt hus med åtta spöken har vunnit!
För yngre barn går det att spela en lättare variant, och för äldre barn finns en "svårare" variant. Super!

Vi lät även Isabella, 2 år, vara med i spelet. Det gick kanonbra - och hon var med både på att pussla ihop planen, slå tärningen och para ihop spökkedjor med fönsterramar!

Tummen upp från både oss och barnen! Ett solklart spelval när man känner för ett break mitt på dagen. Lätt att plocka fram, snabbt spelat (även om man spelar flera gånger) och smidigt att lägga undan.

​Jag måste samla mig lite innan jag skriver om dagens samtal (och möte) med vården. Jag hade hoppats på en lösning - men istället slits jag mellan förtvivlan och likgiltighet typ. En läkare som inte lyssnar alls, och man känner sig nästan skrattad åt. När jag hävdar att han måste se till den hypo jag har när han tittar på provsvar så gormar han bara om att värden är bra, punkt slut.

Är ledsen, arg och förtvivlad. Orkeslös och matt. Orkar inte bråka. Men måste. För allas skull.

Ikväll behövde jag verkligen en lugn stund, så jag köpte hem ett pepparkakshus a´la "Mor Anna" och slängde ihop till ungarna, där fick de sitta och pyssla. Och ja, det blev väl helt okej, finaste pepparkakshuset i Tidan faktiskt. För det har mina barn dekorerat! 

Massor av minimarschmallows runt om - och så står det på köksbordet. Vi får väl se hur länge det finns några godbitar runt det där stackars huset. Men jag vill ju inte ställa upp det någon annanstans heller, då ser man det inte lika bra. Det får stå så länge det står helt enkelt.

Varför göra det avancerat och krånligt när man inte behöver? Om orken inte finns där så funkar faktiskt Mor Annas precis lika bra som att baka eget... och barnen uppskattade det till max. Jag också, för jag fick en trekvart med lugn och relativt bra tystnad i huset ;) 

​Jag vet inte om jag är knäpp eller konstig, men jag tillhör den skaran av människor som tycker det känns konstigt varje gång jag hör om de som lämnar barnen hemma när de ska handla. Barnvakt eller äldre syskon som tar hand om ungarna när det ska handlas...

Är det jobbigt att ta med kidsen?
Alltså - jag vill höra allas åsikter här. Varför lämnar man hemma?
För att det är smidigare för föräldrarna själva? För att skona ungarna från det tråkiga i att gå i butiker? För att det blir lägre volym på handlingen? För att slippa köpa massa godsaker som barnen skriker till sig? 

Här tar vi med barnen. Alltid.
Det kan bli lite livat i affären, men det hör liksom till känner vi. Det är så det är med barn.
Folk tittar över axeln en extra gång när man kommer, men förhoppningsvis inte med negativa tankar ;)

Vi glömmer väl både en och två saker då och då, och får komplettera på lokala butiken för det vi glömt, men å andra sidan så har vi visat ungarna att om man stimmar för mycket så glömmer man saker - och kan därför inte alltid åka hem direkt efter. 
Jag säger inte att det är fel att inte ta med barnen, men jag funderar lite till och från. Är det för egen vinnings skull man inte tar med dom, eller för barnens skull? 

På bilden ovan är fredagshandlingen igång, och ungarna väljer snacks till kvällens film; minionerna.