Annika svarar (ang dagis)

Till att börja med tycker jag det är lite komiskt att personen i fråga väljer att vara anonym. Men kanske är det för att jag ska känna igen denne annars? :) Ja, med ett ip-nummer är man sällan helt anonym även om man använder sig av ett anonymt alias...


Men nu till mitt svar.
Det känns lite som att du tagit illa vid dig av det jag skrivit i inlägget!? Jag har inte framhävt vad som är rätt och fel för dig och din livssituation - jag har snarare betonat hur vårt liv ser ut och vad jag vill utefter det. Mina tankar och åsikter kring våra barn och barnomsorg därefter. Men det kanske jag inte var tydlig med?
Jag kan mer än väl tänka mig att börja jobba igen. Men då på deltid,och sådana tider som passar mig och det liv jag lever. Ja, det ska vara på mina villkor. Jag vill inte att mina barn ska gå på dagis. Detta av flera anledningar. Dels pga att jag vill att det ärvi föräldrar som ska ta allt ansvar gällande våra barns uppfostran, dels att jag vill att vi föräldrar ska träffa våra barn mer än dagispersonalen men också för att mina erfarenheter säger mig att det bästa är att låta bli dagis. Är det viktigt att veta kan jag informera om att jag hade dagis till Linus då han var yngre.

Jag hade hellre sett att barnen fått gå hos en dagmamma. Men då kommer nästa problem. Jag vill ha alla tre hos samma dagmamma, och dagmammeverksamheten ska troligtvis läggas ner varför det känns dumt att ens fundera i de banorna.

Men till saken hör att om jag skulle få som jag ville skulle jag ha ett arbete mellan 7-16, då jag gärna arbetar på industri och då dagtid. Conny jobbar skift vilket innebär att barnen då skulle få gå på dagis mellan 6-17 varje dag, varannan vecka. Det är inte rättvist, för då blir det typ hämta dom, hem och äta kvällsmat och sen bums i säng för att orka gå upp dagen efter. Nej, jag vill ge barnen aningen mer kvalitetstid.

Men jag/vi känner kanske också att vi kan göra såhär. Jag kommer vara hemma tills Noah är tre år minst, såvida förutsättningarna går min/vår väg. Det passar oss utmärkt.

Förmodligen hade jag tänkte annorlunda om jag varit ensamstående eller om vi bott i lägenhet. Ensamstående behöver sin inkomst på ett annat sätt. Bor man i lägenhet har man heller inte samma förutsättningar kanske, jag vet inte hur andra kände - men jag känner en annan frihet nu när jag bor i hus jämfört med hur jag kände då jag bodde i lägenhet.

Det handlar inte om att jag prioriterar bort yrkesliv eller att jag "älskar livet som hemmafru". Nog för att jag lätt skulle kunna kalla mig hemmafru om det var så, men det är inte mitt jobb. Jag lider däremot inte brist på sysselsättning, det finns alltid något att göra här hemma - jag menar, hus och fem ungar - dagarna går rätt fort då.
  • ALLMÄNT
  • 3 visningar

Gillar

Kommentarer