Som många vet så tampas jag lite med postcovidsymptom sedan i somras, och den senaste tiden har symptomen faktiskt förvärrats lite snarare än förbättrats. Jag är väldigt trött, har mer eller mindre konstant huvudvärk och svajar mycket i ork/lust/humör. Är väldigt tacksam att Conny jobbar helg så att jag har honom hemmavid hela veckorna.
Min puls spelar mig ett spratt kan man säga. Vanligtvis pendlar den mellan 39-150 under dygnets timmar, men sedan finns det tydliga skillnader från dag till dag. För några dagar sedan tex, då jag låg i soffan och kikade på film. Kände ett tryck över bröstet och upptäckte att pulsen låg på 175. Helt sjukt högt för att vara jag, och för att inte göra någonting!
I helgen upptäckte jag framåt kvällen att jag haft otroligt låg puls vid två tillfällen under dagtid. 37 respektive 43 i puls, och vid närmare undersökning av tidpunkterna så vet jag att jag satt vid köksbordet vid båda tillfällena. Högst vaken med andra ord.

Nåväl. Jag står ju på benen iallafall. Får vara glad att jag är en envis kärring som inte ger mig direkt ;) Vardagen måste funka, även om jag många gånger ramlar ihop som en pöl i soffan/sängen framåt kvällen, och kvällarna numera är mycket tidigare för mig jämfört med innan sommaren.

Jag känner dock en väldigt stor tacksamhet för att jag fått träffa en sjukt bra läkare på vårdcentralen efter allt detta. En läkare som tagit sig tiden, som lyssnar och försöker förstå. En läkare som vill hjälpa, underlätta och utreda. En läkare som direkt skickade remiss till klinfys för holterregistrering (långtidsekg) och som med engagemang förklarar för mig när det är något jag undrar.

Idag ringde hon upp, och vi pratade ganska länge. Det känns bra att prata med henne. Hon lyssnar, känns ärligt intresserad och faktiskt brydd. Hon förklarade angående hur hjärtat arbetar och att de extraslag med mitt hjärta slår kan räknas som normala. Jag betraktas som hjärtfrisk och man känner ingen oro över att mitt hjärta ska börja strejka. Däremot menade hon att mina låga värden avseende järn kan vara kopplade till mitt förvärrade mående. De senaste månaderna har jag dalat rätt ordentligt.
Depåerna töms ut mer och mer, och mitt hb är enligt gårdagens provtagning nere på blott 96. Inte så käckt. Så nu skulle hon undersöka saken och försöka driva detta framåt, jag måste få hjälp med infusioner - kanske både med järn och b12. Ingen är mer tacksam än jag! <3 Nu skulle hon prata ihop sig med resterande personal och se till att jag kontinuerligt får uppföljning och påfyllning av ovan nämnda förnödenheter.

Min stora sorg i detta, som givetvis måste finnas där - det är att hon inte är kvar länge till!! När man äntligen träffar en läkare man trivs med, så försvinner hon förstås. Hon är "bara" AT-läkare och slutar alltså här om fyra veckor, vilket innebär att jag måste lotsas vidare till annan läkare. Suck. Jag hoppas att hennes "handledare" tar över, för honom känner jag viss tillit till. Men det beror på hur besluten nu fattas.

Kort sagt. Håll gärna en tumme för mig, jag får besked i slutet av veckan. Önskar inget hellre än omgående påfyllning av både järn och b12, men framförallt det förstnämnda. Och att de kollar upp det fortsättningsvis. Tidigare har jag liksom bara fått hjälp med detta under graviditeter, men denna läkare menar att de måste hjälpa mig oavsett gravid eller ej, att jag har rätt till hjälp oavsett. För jag måste ju få optimerade chanser att må bra oavsett om det bor en bebis i magen eller inte!

Igår när jag börjat med söndagsmiddagen (köttgryta med potatis) så fick jag snabbt hjälp av två små hjälpredor. Lovis och Ninja, de ville ihärdigt hjälpa till med såväl potatisskalande som att lägga ner kött i grytan. Allt vill de göra!

Vad jag än tog mig för, så ville de hjälpa till. När grytan puttrade så började jag plocka i skåp och lådor, de var med hela tiden, när skrattretande hur kul det plötsligt kan vara att rensa, plocka och städa!? Det slutade med ett ganska städat kök och vips så satt två små tjejer i varsin diskho för ett bad!?
Rätt gulligt när man ser det på bild såhär, men jag ska erkänna att köket var ganska blött efteråt haha! Nöjda och belåtna var de iallafall, och jag kunde med ro göra iordning maten vid spisen.

Två nydiskade barn ropade sen på syskonen för söndagsmiddag, och förklarade glatt för de andra vad de gjort på köksbänken <3

Tänkte titta in och bjuda på en liten kavalkad av bilder från pulkabacken, platsen som barnen älskar att vara på. Önskvärt när det finns mycket snö, skulle vara fler pulkabackar. För i tider som dessa, med Corona framförallt, vore det skönt att ha en lite mer avskild, egen pulkabacke att tillgå ;)