Kommer du att minnas?

Jag undrar om lag guldet i hoppningen kommer vara ett sånt är tillfälle man kommer att komma ihåg vad man gjorde vid just det tillfället? Lite som att man minns stora händelser om vad man gjorde och hur man kände. Det kanske är en jätte dålig jämförelse men man minns ju 9/11 och tsunamin om hur nyheten nådde en. En bättre jämförelse är kanske straffarna på Fotbolls VM 1994 för oss som är så gamla. Då satt jag o AK hemma hos mig i vår källare o bet på våra naglar för det var så sjukt spännande. Ni kanske blir lite förvånad att just vi var så engagerade och som fjortisar dessutom. Men det var just det. Vi var tonåringar och hade varsin crush på varsina landslagsspelare. Jag på Joachim Björklund, backen medan AK tyckte Henke Larsson var en hunk. Vi t o m gick på en del landskamper på Råsunda när det begav sig och jag välkomnade hem bronsgänget på Rålis tillsammans med tusentals andra. Idag har försälskelsen lagt sig och intresset svalnat något. Men jag tycker fortfarande kul att följa landslaget i hockey o fotboll men det är verkligen inte speciellt slaviskt.
Så vad gjorde ni under de rafflande tiden när laghoppningen var?
Själv sprang jag mellan förberedelser inför festen, fixade tzatsiki, kollade de ryttare där de faktiskt gällde nåt och så höll jag på. Sprang fram o tillbaka från soffan o köket. Men sen kunde jag inte springa mer. Var tvungen att sitta där ihopkrupen i soffan med händerna framför ansiktet. Kul att nu har Lovisa brevid mig o dela allt det här med. När fransoskan rev o sen stannade ut sig så väcktes hoppet igen. Man kunde ju inte mer än att skutta lite i soffan.
När sen omhoppningen började så var nog naglarna nedbitna till nagelbandet... Det tjutet vi gav och de skutten som vi gjorde hördes över hela byn! Katten Morgan som låg stillsamt o sov brevid Lovisa hoppade som hans svans börjat brinna rakt upp från soffan och sprang livrädd upp på övervåningen och trodde nog vi blivit helt galna.
Wow, vilken mäktig känsla! Jag blev faktiskt lite tårögd under medaljcermonin. Att lilla Sverige kan slå de stora rika nationerna är väl helt amazing... Vilka ryttare, hästar och teamet runt dom vi har. Jag tackar o bugar för detta.

Det här är första ritkiga arbetsveckan och jag måste erkänna att det känns lite tungt. Jag har kommit igen backloggen så nu finns inga ursäkter o det kanske är det som gör det lite segt. Nu är det bara arbetstugg som gäller. Jaja, vi ska alla den vägen vandra o det är väl bara göra det bästa av situationen.
I helgen skulle Lovisa köra sin första tävling efter sommaren men utan någon info så blev tävlingen inställd pga för få starter. Så snabbt som attan anmälde jag mig till en tävling dagen efter min start som jag medvetet undvikit för att slippa två dagar tävling. Men så igår när jag gick in i TBD - den är också inställd av samma anledning!
Märkligt. Var är alla? Har alla tappat sugen att tävla efter corona? Eller vill folk inte betala för resterande året eller varför är det så klent med starter?
Det ser iaf ljusare ut för tävlingen första helgen i Sep att bli av trots att den är långt ifrån full.

I måndags hade jag ett lång o låg pass med DiC. Trots att jag vet att det är bra för honom så brottas jag lite med att det som oftast blir ett rätt kasst pass o vad är då meningen. Men denna dag så hade han rätt bra energi och var mjuk o utan att bli hängig i handen, så jag kunde rida runt utan stigbyglar med lång tygel i galopp och han bar sig själv i en trevlig låg form helt avspänt och det är ju så det ska vara.
I tisdags så var det träning för Emma och jag hade min lilla groom som fixade fötterna och valde vita benlindor, så DiC skulle vara fin. Vi red St George saxen, lite skolor, tränade halvpiruetter och avslutade med att rida genom B5an igen. DiC kändes fin, kanske inte smör i tygeln men ändå en beytdligare trevligare känsla än vad det kan vara.
Uppridningen o halten skulle jag själv ge mig en 8a. Så pass att jag skulle säga att det var en av de bästa halterna jag gjort (och då är jag vanligtvis rätt hård mot mig själv). Ökningarna trots ett par taktfel kändes också bättre än på länge.
Jag bommade serien först men jag var slarvig själv, så är piloten kass blir det ju oftast kasst. Sen behöver jag lägga på lite mer stuns i samlade galoppen o inte fega. Men overall, så fick jag en bra jäkla känsla och kände mig nu taggad att tävla. Jag hoppas det håller i sig ända fram till nästa helg.

Igår tog vi en långtur i skogen o galoppade på sandvägarna och mötte crossar som fick Morran att tappa besinningen men de var kloka o stängde av, rullade bort medan vi gick åt andra hållet så de kunde passera. Tack för såna åkare som har lite vett i huvudet. Morran har nämligen dåliga erfarenheter från förra stället där de passerade hagen i superfart, hon fick panik, slet sig ur hagen o på köpet slet itu en del av mulen :( Så att hon reagerar på ljudet kanske inte är så konstigt. Nu grejar hon ändå traktorer o MC som åker förbi runt gården, så det tar sig. Men dåliga händelser kan sitta djupt rotat i tyvärr. Lilla hjärtat...

Gillar