Tiden stannade upp

De här dagarna, de står still samtidigt som de rusar fram i all sin hast.
Jag lyckades jobba ett tag, sen sade kroppen ifrån igen. Kändes som att jag hade världens flunsa en morgon, men tänkte att det vanligtvis brukar gå över när jag väl kommer igång. Den här gången satt det i halsen men under morgonen steg det upp i huvudet, jag började känna mig sådär äckligt snurrig igen och visste inte hur jag skulle våga röra mig utan att trilla omkull. Bestämde mig för att åka hem (det var som att köra på fyllan!!) och ringde hälsocentralen direkt. Fick en akuttid kl 13 och åkte in till det.
Medan jag satt och väntade var jag tvungen att hålla i mig hårt i stolen för att inte trilla ner. Jag måste lägga mig ner!! Jag övervägde en stund om jag skulle våga ställa mig upp för att gå till receptionen och be om hjälp, jag gjorde det i sista stund och fick ett rum direkt.
En massa undersökningar och mest fokus på hjärtat. Jag blir livrädd så fort det handlar om hjärtat! Det är ju det som håller oss vid liv, tänk om något är fel på min ”livsmotor”... Efter ett tag på hc blev jag remitterad till akuten där de ville lägga in mig på medicinska avdelningen över natten för att hålla koll på hjärtat. Jag var så rädd, och har bara hört skräckhistorier därifrån.
Jag låg uppkopplad ett tag på akuten och till slut var vi alla överens om att det nog inte var hjärtat, så jag fick åka hem med en sjukskrivning veckan ut.
Jag försöker hålla igång så mycket som möjligt, trots halsen och yrseln. Men jag måste sitta ner, mycket.
Huvudet bultar så fort jag rör mig och jag börjar själv misstänka att det är något o huvudet som gör att det snurrar.
Jag har ingen direkt uppföljning på detta, men har fått order att själv höra av mig till min läkare för vidare kontakt...

Jag har så ont, i hela min kropp. Jag försöker att inte tänka på det, men smärtan är ett faktum som tyvärr inte går att se förbi. Ingen annan kan se min smärta, inte jag heller, jag kan bara känna den.
Det räcker med att någon ger mig en kram, petar på mig, lägger en arm runt mig. Allt gör ont!
17 år har smärtan varit med mig, ingen vet varför. Men jag börjar ledsna helt och hållet.

Finns det NÅGON där ute i den stora vida världen som känner igen sig? Någon att prata med som förstår? För jag känner mig så ensam i detta.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229