Endometrios - Ett år sedan operation

Endometrios

Igår var det ett år sedan min resa med endometrios började. På söndag är det ett år sedan operation.

Den 4 september 2018. En tisdag, som vilken annan tisdag som helst. Jag var på jobb när det mitt i allt hugger till i buken. Det kändes ungefär som att någon skulle kommit rakt emot mig och stuckit in en kniv i magen på mig. Jag gick in på en toalett och det bara rinner blod ur mig, jag fick lite småpanik och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Med min vanliga ordning hade jag inte ombyte på jobbet heller... Jag fick vackert åka hem och byta kläder, samtidigt ringde jag hälsocentralen och frågade vad jag skulle göra. Kvinnan jag pratade med sa att hon skulle kolla upp om jag skulle vända mig direkt till gyn-avdelningen eller om jag behövde komma via hälsocentralen. Hon skulle sedan ringa upp mig igen. Under den tiden hann jag tillbaka på jobb för att äta lunch, och då var allting egentligen helt återställt. När hon sedan ringde tillbaka från hälsocentralen bad hon mig komma där via, för att komma till gyn behövdes det en remiss. Men jag skulle säga till i receptionen så skulle jag få komma in med en gång.
Sagt och gjort, jag åkte till hälsocentralen, sa till i receptionen och blev tillsagd att ta en kölapp precis som alla andra. Så jag satte mig i det fullproppade väntrummet, och under tiden kände jag hur smärtan i buken sakta kom tillbaka. Läkaren kom ut i väntrummet och sa att det bara var en av dem idag så det var lite extra väntetid... Efter en timmes väntan frågade jag i receptionen hur jag låg till i kön. “Det är 16 personer före dig så du kan få vänta ungefär 1,5 timme till.” fick jag till svar. Jag tackade för mig och åkte tillbaka på jobb, tålamodet räckte inte längre en så. Motvilligt jobbade jag klart och åkte sedan raka vägen till akuten. Jag blev undersökt och inlagd på BB/gyn-avdelningen över natten, för att göra vidare undersökningar morgonen efter. Mitt livs första natt på sjukhus.

På morgonen låg jag kvar i sängen tills läkarronden. Det kom in fem personer, varav två jag kände igen, och en av dem såg ut som jultomten, tänkte jag då... De frågade hur jag kände mig, om jag hade ont. Där och då kände jag inte särskilt mycket smärta, så jag blev hemskickad, utan vidare undersökningar. Dock hade jag som sagt inte varit uppe och rört mig, knappt varit på toaletten. Så när det var dags att gå därifrån kändes det återigen en smärta i buken. Men den var inte lika jobbig som innan, så dagen efter åkte jag på jobb som vanligt.

Torsdag kväll åkte jag in till akuten igen på grund av återkommande smärtor. Jag blev inlagd på avdelningen ganska snabbt den här gången och fick en hel del smärtstillande för att klara natten. På fredagen gjordes diverse undersökningar igen, blodprov med mera. Det diskuterades operation och jag låg där med hjärtat i halsgropen. Den enda operation jag gjort tidigare var att klippa tungbandet, med lokalbedövning. Nu handlade det om ett större ingrepp.

Lördag morgon var olidlig. Jag fick inte äta, inte dricka, inte någonting. Jag var trött, jag hade ont och jag var så nervös inför operationen. Mest för att sövas. Lite innan klockan 12 rullades jag iväg i min säng. Med fantastiska sköterskor blev sängfärden in till kirurgiska en rätt rolig upplevelse, men när de sedan lämnade över mig till kirurgen var det slut på det roliga! Jag rullades vidare in till operationssalen och kände paniken komma över mig. Jag minns egentligen bara att jag fick på mig ett par uppvärma jättestrumpor på benen, som jag tänkte att jag gärna skulle ha hemma också. Sedan fick jag narkosmasken över ansiktet och bara grät, jag visste ju inte var jag skulle hamna, jag tänkte att jag säkert kommer att vakna mitt under operationen, att jag inte vaknar alls efter operationen, allt möjligt. Sedan blev det svart.

Nästa stund låg jag på uppvaket och såg min mamma, då blev jag arg. Inte för det faktum att mamma var där (kanske lite), utan för att jag innan operationen sa att om någon söker mig, så ringer jag upp när jag kan. Så var mamma borta. Jag hörde hur någon låg och gormade på andra sidan draperiet och undrade vad de riktigt höll på med där. Men så slog paniken till igen. Jag fick sådan fruktansvärd klåda över hela kroppen, helt från ingenstans, och jag vände och vred på mig för att det skulle sluta. Som tur var fanns det ett mirakelpiller även för det, så mitt i allt var även klådan borta.

Efter det minns jag bara att jag vaknade upp i mitt rum och hade otroligt ont i både axlarna och halsen. Jag tänkte att jag nog fått drag av det öppna fönstret och blivit förkyld...
Jag kände mig smutsig, äcklig, såg mina plåster på magen och allt snurrade. Det enda jag ville i nuläget var att duscha! Jag hade inte fått tvätta mitt hår på flera dagar, legat i samma sunkiga kläder sen jag kom in.

Under den tiden jag var inlagd på sjukhuset löste jag mer korsord än jag någonsin gjort förut. Jag kände mig ensam och ynklig och saknade min hund.

Egentligen minns jag inte särskilt mycket från dagarna efter operationen. Jag längtade ut i naturen, jag ville ha frisk luft! Så en sköterska gav mig en ställning så att jag skulle kunna börja gå, men jag kom bara utanför mitt rum så behövde jag sätta mig ner. Jag mådde så otroligt illa, hela tiden. Jag lyckades inte ta mig till badrummet på egen hand utan att behöva kasta upp. Jag blev skjutsad i rullstol till balkongen, men jag kunde inte alls njuta av den friska luften, jag ville bara spy. Lika fort var jag tillbaka i min säng...

Läkaren kom och berättade vad de hade sett under operationen. Det var en helt vanlig titthålsoperation, och jag var införstådd med att de även skulle ta papa-prov när de ändå höll på. Jag hade extra öron med mig när läkaren berättade, och tur var det för jag minns knappt att hon var in till mig. Hon berättade att de hittat endometrios, och jag skulle absolut inte få googla på det.

Jag blev utskriven på måndagen, två dagar efter operationen. Jag kunde inte gå utan krycka, för yrseln satt i ännu. Dock lyckades jag köra över kryckan hemma på gården, klumpig som jag är.

Jag fick tid för återbesök fyra veckor senare. Jag skulle få en hormonspiral, som skulle lindra endometriosen. Och under dessa fyra veckor gick jag och väntade på om de skulle sett något på papa-provet.
Den 8 oktober var det dags för återbesök och insättning av spiralen. Jag kom till en läkare som jag inte alls haft att göra med tidigare och hon pratade racklig svenska. Bara det gjorde mig lite extra nervös. Hon undersökte mig och frågade sedan om jag fått något smärtstillande idag. Jag hade tagit olika smärtstillande innan, ja, men inget tycktes lindra. Bara undersökningen kändes ordentligt, men vid det här laget var jag ganska van med det. Tack och lov hade jag en vän med mig som jag kunde hålla i under hela processen.
När det var dags att sätta i spiralen lovade läkaren att berätta allt hon gjorde. Hon sa ingenting. Hon satte in alla verktyg som behövdes och det var en olidlig smärta! Jag hörde bara hur hon mumlade till sköterskan (som jag heller aldrig haft att göra med innan) att det misslyckades. Då skrek jag högt av smärta! Jag tänkte för mig själv att det måste vara såhär det känns att föda barn... Jag har aldrig varit med om en smärta lik denna! Jag skrek och grät och bad henne att ta ut allting. Hon kunde försöka en gång till men jag klarade inte alls av det. Jag ville bara få ut allt så fort som möjligt!
Det slutade med att jag fick en ny tid. En ny tid till en ny narkos, så att de kunde göra det när jag var sövd istället. Fine! Det kan jag gå med på... Men jag lägger mig aldrig i den där stolen igen!

Jag frågade även om papa-provet. Men tydligen blev det aldrig något sådant gjort heller. Så även det skulle nu behöva göras under narkos. Min ständiga oro förlängdes nu med ytterligare veckor...

---

Det ovan skrev jag hösten -18. Idag minns jag inte mycket från upplevelsen. Men året som gått har varit upp och ner. I december blev jag inlagd igen då smärtorna som kom inte gick att lindra med något jag hade hemma.
Hormonspiralen blev aldrig av, jag läste på och frågade runt och majoriteten av allas erfarenheter var hemska, så jag lät bli och gick till slut med på att äta minipiller istället. Jag började med de i mars i år, det var ingen större skillnad, så vi dubblerade dosen och sedan gick det mycket bättre. I slutet på sommaren har jag dock börjat känna av det mera igen. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, jag är så van att leva med smärta så vad skulle det vara med lite till... Jag orkar verkligen inte strida med sjukvården längre. Det går att ta sig igenom dagarna, även om vissa dagar är åt helvete så överlever jag, för det mesta klarar jag mig igenom dagarna. Och så länge det funkar så är det väl ingen idé att göra något åt det, känner jag.

Det som hjälpt mig bäst under de värsta dagarna, när jag är riktigt skulle och har riktigt ont, är TENS-apparaten. Det är skönt att lägga på den när smärtan blir som värst!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229