Varenda gång jag börjar känna att jag börjar må bättre så händer det något som gör att jag faller igen.
Det slår verkligen aldrig fel... Varför är det så??

Just nu så har jag den känslan inom mig...
JAG MÅR BRA!!
JAG TRIVS MED LIVET!!
Jag har 4 friska barn, jag har träffat en underbar man (även om situationen är komplicerad just nu), jag har 4 underbara katter som jag älskar som om dom vore mina bebisar, vi har VÄRLDENS FINASTE grannar som ställer upp i ur och skur, jag har en lägenhet som jag verkligen känner mig hemma och trivs i, jag har ett nytt jobb jag hittills älskar och kommer samtidigt få utbildningen som jag verkligen velat ha fast aldrig rett ut att läsa in, jag har en underbar mamma och bror.
Det finns säkert mycket mer men detta är det mest väsentliga.

Jag har allt jag behöver i livet och kräver inte mycket för att vara tillfreds med min situation.
Visst har ångesten kommit dom sista dagarna också, men den har varit kontrollerbar och gått snabbt över.
Det är en enorm skillnad på mig bara från tiden mellan månadsskiftet juli/augusti förra året tills nu, då jag från dess har varit mer sjukskriven än jobbat och stängt in mig mer och mer.
Den sista tiden satt jag bara inne i lägenheten och gick bara ut när det var absolut nödvändigt, det var knappt så jag tittade ut genom fönstret.
Jag mådde så fruktansvärt dåligt på alla sätt och vis och jag trodde aldrig att jag skulle komma upp igen.
Att vara sjukskriven var dessutom ett sånt enormt nederlag för mig då jag lovat mig själv att aldrig hamna i det läget igen.
Jag har hade knappt ingen frånvaro alls under det första året, sen vet jag inte vad som hände där på sommaren...
Det blev en ren plåga att gå till jobbet och jag hade ont i magen varje gång jag satte nyckeln i låset.
Så till slut såg jag ingen annan lösning än att ge upp och söka mig vidare.
Jag sökte och fick ett utbildningsvikariat inom kommunen och fick det, så nu jobbar jag 75% inom hemtjänsten och läser 25% till undersköterska, och efter avslutad utbildning så har jag fast tjänst i Tranås kommun.
Visserligen har jag bara jobbat i 2 veckor, men jag trivs sååååå bra och jag känner att jag gör en skillnad för dom gamla jag går till...

Jag hoppas inte att detta bara är nyhetens behag utan att jag kommer få må såhär bra nu, för jag orkar inte kämpa mer i mitt liv utan nu vill jag bara få känna någon form av inre lugn och slippa daglig panikångest.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

+++TILL MINA BARN: JAG ÄLSKAR ER MER ÄN LIVET!! NI ÄR MITT ALLT!!+++

Hur vet man om man tar rätt beslut i livet?
Hittills har ju inte beslutsfattande varit min starka sida om man uttrycker sig milt och vissa av mina beslut har fått ganska förödande, framförallt för barnen då det är dom som oftast har fått lida för dom.
Visst har även jag fått betala för mina briljanta påhitt, och kommer så få göra för resten av mitt liv, men det är inte mer än rätt då jag har satt barnen i denna skit...
Med skit menar jag:
-Att jag flyttat runt som en idiot och utsatt dom för risken att bli lika rotlösa som jag är
-Träffat karlar som den ene varit värre än den andre
-Satt mig i skulder över öronen som GIVETVIS påverkat/r mina barn
-Umgåtts med en massa skitfolk och ofta satt dom före barnen då jag varit en stor IDIOT och trott på tomma ord så som att dom varit min familj och "alltid finns/kommer finnas" för mig och barnen
-Aldrig sökt riktig hjälp för mitt psykiska mående, kanske pga okunskap eller brist på energi att vara ihärdig nog att få hjälpen

Detta är bara en liten bråkdel av vad som varit och jag vet inte hur jag ska kunna återgälda barnen för all skada jag åsamkat dom.
Hur jag ska kunna få dom att på riktigt känna att allt jag ställt till med inte har varit av illvilja utan dels pga mitt eget mående, vilket absolut inte är någon ursäkt men kan vara en förklaring, och dels pga att jag helt enkelt varit en idiot och inte tänkt innnan jag gjort saker utan alltid gjort saker i mer eller mindre affekt.
Detta har ju med facit i hand inte blivit särskilt lyckat utan det har bara gjort en massa skada.

Jag har skadat dom jag älskar mest, inte fysiskt, men psykiskt och det är minst lika illa!!!
Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan en hel massa år, och redigera fruktansvärt många val jag gjort!!

Men det går ju tyvärr inte så det är ju bara till att försöka SE FRAMÅT OCH FÖRSÖKA GOTTGÖRA OCH REPARERA DET SOM GÅR!!!!

Likes

Comments

Jag är inne i en period där jag känner mig som en vandrande vulkan...
När jag känner så här så känner jag en sån fruktansvärt avsky mot mig själv och samtidigt en skam över
att inte kunna kontrollera mig själv.
Jag kan vara helt ensam och utan att något händer så bara känns det som om jag tänder på alla cylindrar och jag vill
bara skrika och slå sönder allt i min närhet.
Det är sjukt jag vet det, men jag kan inte kontrollera mig...
Saker som inte bekommer mig speciellt mycket i vanliga fall, eller som jag i alla fall kan hantera på ett bra sätt, kan få mig att
bli totalt vansinnig...
Ett mycket bra exempel på det är när jag slängde ut bob och det som fick bägaren att fullständigt rinna över var att han tuggade tuggummi så frenetiskt och högt så jag hörde det från sovrummet och när han satt i vardagsrummet...
Visserligen var det ett av dom bästa besluten jag tagit i mitt liv men det var ändå ett tecken på mitt okontrollerade vrede!

Då är jag ändå MYCKET lugnare nu än vad jag varit tidigare i mitt liv, för då har jag fått totalt blackout och slagit sönder både porslin, inredning och väggar och annat för att inte tala om hur många telefoner jag slagit sönder genom åren.
Sedan jag fått mina mediciner har det blivit mycket längre mellan dom här "aggressiva" perioderna och jag blir inte fullt lika aggressiv och det är "bara" en gång jag slagit sönder något i ilska och då stannade det vid att svepa ner sakerna som låg på en byrå.
Nu stannar det vid att skrika och gapa och smälla igen någon dörr.
Det känns som ett enormt steg i rätt riktning...

Men det tar enormt på krafterna när dom här perioderna väl kommer för känslorna inom mig är ju lika intensiva, enda skillnaden är ju bara att jag kan kontrollera hur det kommer ut eller om det överhuvudtaget kommer ut.
Enda problemet är att jag fått mer självinsikt och har nog börjat inse att även jag har ett värde, så när jag väl ilsknar till så drar jag mig inte för att tala om detta för personen i fråga så då kan det bli väldigt dumt iom att jag agerar på ilskan och inte längre är rädd för att tala om vad jag tycker och tänker.

Det har varit en del incidenter den senaste tiden som gör att jag fått mer och mer svart på vitt att jag inte längre säger "ja, tack och amen"
till allt utan jag har sagt ifrån på ett sakligt sätt, vilket till och med fått mig själv att stanna upp och tänkt "sa jag det där"
Hade det varit mitt gamla jag så hade jag bara accepterat allt och varit tyst, men nu har jag bara tänkt att det får bära eller brista, jag tänker inte och kommer inte finna mig i skit som inte känns bra.
Alla säger ju att man ska lyssna på sin intutition men det har jag aldrig gjort utan jag har tänkt att det bara är skitsnack och att min magkänsla bara ljuger.
Men ju mer jag har börjat känna in den och faktiskt börjat försöka lyssna och läsa av vad den försöker säga mig så har det faktiskt stämt in rätt så bra.
Så jag ska nog fortsätta med att studera mig själv och försöka lära mig att förstå vad jag försöker säga mig själv så kanske jag kan lyckas vända mitt liv till att bli rätt så bra trots alla motgångar som jag mött genom åren.

Kanske beror dom på att jag ignorerat min magkänsla och bara kört på i 200 hela livet och aldrig någonsin stannat upp och tänkt över vad jag håller på med...




Likes

Comments

På riktigt så tror jag att jag inte är riktigt komplett, eller åtminstone ganska felbyggd!!
Ett par saker som jag verkligen saknar är en stoppknapp till hjärnan och ett bromssystem som förhindrar mig att göra saker som bara är halvt genomtänkta, om ens det...
När jag väl tänkt igenom saker och tagit beslut, så kan jag ändå inte förlika mig med mitt beslut utan jag fortsätter att vrida ut och in på mig själv för att se om jag kunde gjort saker och ting annorlunda...

Jag har verkligen noll kontroll på min hjärna och jag bygger upp scenarier som det inte ens finns indikationer på kommer inträffa.
Jag tänker så pass mycket på vissa saker att jag till och med tror att det händer...
Det är sjukt jobbigt.
Jag tänker och tänker och tänker 24/7, vrider och vänder på varenda liten detalj...
Varför kan jag inte bara slappna av och låta saker och ting bara hända, för saker händer ju ändå om det ska hända!
Enda skillnaden är att jag mår fruktansvärt dåligt hela tiden, ibland helt i onödan...
En annan sak är att jag aldrig någonsin kan lära mig att tänka innan jag gör saker, jag bara kör på i 200 och tänker inte på att det finns något som heter konsekvenser!

En kompis kille sa för några år sen i uppgivenhet: "Lin behöver ingen skönhetsoperation, hon behöver operera in ett helt jävla bromssystem"
Jag har tänkt på det mycket sedan dess och insett hur rätt han hade, förutom skönhetsoperationen då för den hade jag också behövt=/
Hur fan är det möjligt att ställa till det för sig så ini bomben hela tiden??
Det jag inte ställt till själv har jag fått bra hjälp av andra till att fixa.
För jag verkar fantastiska skills i att hitta människor som inte gör saker och ting bättre för mig för att uttrycka det milt...
Fast jag har kommit till slutsatsen att det måste vara mig det är fel på då det inte kan vara fel på "alla" andra, utan jag är en människa som ska vara för mig själv.
Då gör jag som minst skada, och den skadan jag åsamkar drabbar bara mig själv...

Jag orkar inte leva resten av mitt liv med en hjärna som går på högvarv praktiskt taget dygnet runt!


Likes

Comments

ALEA IACTA EST - tärningen är kastad som det heter...
Nu finns det ingen återvändo utan nu är det bara till att kavla upp ärmarna och möta nya utmaningar!!
Det är med motvillighet jag tog detta steget men som situationen sett ut dom senaste månaderna så är det dags att ta tag i saker och ting och göra en förändring.
Jag har varit sjukskriven mer eller mindre sedan månadsskiftet juli/augusti och så kan jag inte leva då det bland annat har lett till att jag har isolerat mer och mer.
Det kan gå dagar utan att jag enas tittar ut genom fönstret och till och med jag förstår att det inte är bra vare sig för kroppen eller knoppen...
Jag får panikångest bara jag tänker på att gå utanför dörren, än värre tanken av att behöva prata med någon och det är inte jag för jag har varit en social och utåtriktad person som älskat att omges av människor.
Det finns verkligen ingenting kvar av mitt forna jag.
Jag är som ett vandrande ihåligt skal som bara finns till, jag känner mig inte levande längre.
Bara ångest och en ständig känsla av att vilja fly.
Jag hatar att må så här, för det känns som om jag missar så mycket av livet framför allt så missar jag så mycket av barnens liv.
Jag älskar mina 4 barn över allt annat och dom är det enda som betyder något i mitt liv.
Jag är ingenting utan dessa underbara barn! INGENTING!!
Jag känner mig så FRUKTANSVÄRT ENSAM, men samtidigt så drar jag mig undan alla för jag skäms över hur värdelös jag är.
Jag skäms över att inte vara normal och klara av samma saker som andra människor/föräldrar klarar/orkar!

Nu hoppas jag att jag tagit rätt beslut och att jag kommer upp ur det här svarta hål som jag är inbyggd i!!

Likes

Comments

Klyschan -efter regn kommer solsken- har då inte infunnit sig i mitt liv.
Jag låg sömnlös i natt och kom att tänka på människor som får med sig osaliga andar från olika ställen vilka gör sig påminda i deras liv på olika sätt efteråt...
Jag fiskade mycket som ung, undrar om fiskare kan få med sig gungfly så som vissa kan få med sig andar?!?!
För mitt liv känns precis så som man känner sig när man går längs kanten på en liten sjö och man lite förvånat trampar ut i gungfly.
Det finns ingen del av min vardag som bara flyter på friktionsfritt utan allt måste jävlas på något sätt, vare sig det är stort eller litet så måste det vara något som krånglar.
Jag minns inte när något i mitt liv gått bra från början till slut, för med facit i hand så om något har gått smärtfritt från början så har det gått käpprätt åt skogen efter hand.
Jag har ju under hela mitt liv insett att det måste vara mig det är fel på då det exempelvis ALLTID är jag som sitter ensam kvar medan alla andra har varandra.
Jag förstår inte varför folk tvunget måste börja umgås med mig och låtsas att det är vänskap och komma med alla dessa tomma ord om familj och bla bla bla bla?!?!?!?
Eller ja antagligen är det väl att det är innan folk inser vilken usel människa jag är... Vad vet jag...
Sedan är det som om det går troll i allt jag tar mig för eller i allt jag försöker åstadkomma i mitt liv.
Om inte så måste jag vara totalt inkompetent och dum i huvudet som gör allt så totalt FEL FEL FEL...
Jag klarar inte ens av att uppfostra mina barn ensam utan dom ställer till det så fort jag lämnar dom ur synfältet i 3,8 minuter..
Missförstå mig rätt, JAG ÄLSKAR MINA BARN över allt annat, men tyvärr har jag inte psyke nog till att klara av när det blir saker utöver vanliga saker och ting som händer i en familj.
Visst kan deras tjafs och bråk och sånt också gå mig på nerverna men det är jobbigt just när det händer men det här andra som händer hela tiden börjar bli för mycket för mig...
Framförallt min lille junior som har hittat på både det ena och det andra under så lång tid vilket har tärt på mig då det verkligen inte spelar någon som helst roll vad jag säger till honom för så fort jag vänder mig om så kan han göra om samma sak utan att ens blinka!
Men det värsta är nog nu med Ivan när jag ser hur vissa barn behandlar honom i skolan och bara för att han blir arg och tar till knytnävarna (inte heller bra alls jag vet) men man kan ju tänka sig själv när någon retar en, puttar en och är allmänt jävliga mot en så nog tappar man tålamodet tillslut.
Men bara för att Ivan var den som slog "hårdast" så fick han hela straffet medan dom andra fick inget alls förutom en klapp i ryggen för dom ljuger så bra!!
Jag VET att Ivan ALDRIG skulle starta ett fysiskt bråk med någon men han måste ju få försvara sig det är min syn på det hela...

Förutom detta har vi ex hit, jobb dit, fuckad ekonomi hit, skrotbil dit................. You name it...

Som toppingen på glassen så har vi mitt totalt urspårade psyke...




Likes

Comments

Varför måste allt hända på en gång?
Kan jag inte bara få hinna andas ut innan nästa energikrävande uppdrag i livet MÅSTE genomföras?
Det är det enda jag begär.
Innan önskade jag att jag skulle slippa alla dessa motgångar men den önskan gick inte att uppfylla så nu är min enda önskan
att få hinna andas ut och ladda upp batterierna igen innan det är dags för nästa fight...
Men det verkar ju vara för mycket begärt det med.
JAG vet mycket väl att det finns massor av människor som har det värre än vi har det, MEN detta är vår verklighet och det hjälper
föga att påminna sig själv att det finns dom som har det värre när man tex sitter på möte i skolan och skulle vilja gå in och ruska om varenda en i personalen och fråga hur i H---E dom tänker!?!?!
Men jag är inte färdig än, det ska dom inte tro!!
DEN HÄR GÅNGEN GER JAG MIG INTE!!
Jag skulle reagerat på det här för länge sedan men jag har inte trott att det har varit på det här sättet utan jag ar trott att det barnen har berättat om enskilda händelser som liksom "bara hänt" så som saker och ting händer i livet...
Men nu när jag ser hur dom hanterar den situation som uppkommit nu så känner jag att det enda dom gör är att dom vill få bort det barn som "låter mest", dom små PARASITER som provocerat fram ilskan hos mitt barn får gå fria medan han ska straffas genom att inte få vara tillsammans med klassen vare sig i klassrummet eller på rasterna!
Det må så vara att han har problem att hantera sin ilska MEN dom kommer ALDRIG kunna få honom att lära sig att hantera sin ilska så länge dom andra barnen tillåts provocera honom och han ska sitta instängd tillsammans med personalen hela dagarna!!

Det är inte lätt att vara det svarta fåret bland alla barnen i skolan!
Då är man inte önskad...
Den ene av mina söner blir instängd med lärarna och den andra får inte komma för tidigt på morgonen utan "hellre att han kommer 5-10 minuter för sent på morgonen än att det blir bråk" (citat av rektor)

JAG H AR FÅTT NOG OCH KOMMER KÄMPA MED NÄBBAR OCH KLOR FÖR AT MINA SÖNER SKA FÅ SAMMA BEHANDLING SOM ALLA ANDRA UNGAR PÅ DEN DÄR FÖRBANNADE SKOLAN!!!

Likes

Comments

GNÄLLINLÄGG... MENAR INGET ILLA...

Herre jösses...
Denna morgon blev en bitter påminnelse på hurdana mina pojkar kan bli...
Från dom vaknade till dom gick så var det bråk, skrik och tjafs.
Jag begriper bara inte hur dom orkar hålla på.
Ivan var förståligt nog nervös för skolan skulle iväg till Asby och åka skidor och han har aldrig åkt innan och då var ju Nicko
tvungen att provocera och provocera.
När både jag och Ivan sagt sluta 27 gånger blir Ivan arg på riktigt och då sätter sig Nicko på tvären fullständigt och gapar och
skriker och ska inte till skolan och bla bla bla... Gaaaahhhhh...........................

Jag som hade sådana planer på vad jag skulle hinna idag medan dom var i skolan blev sittande i soffan med
jordens ångest och bara glor.
bla så MÅSTE jag läsa på om medicindelegeringen...
Är det verkligen så här mitt liv ska se ut?
Är detta vad jag är värd?
Jag gör verkligen mitt bästa för att ge mina barn det dom behöver och försöker ge dom vad vill ha.
Dom får inte precis vad dom pekar på men dom får ändå en hel del tycker jag, men det räcker ändå inte till.
Jag finns här 24/7 och gör egentligen INGENTING för bara min skull, jag har inga hobbies eller liknande utan
jag lägger all min tid och den lilla energi jag har på barnen.
Det enda intresse jag har är katterna men det är ju hela familjens gemensamma intresse.

När det blir så här så låser det sig för mig och jag får INGET gjort överhuvudtaget.
MINSTA LILLA ljud gör mig panikslagen och jag vill bara få vara i fred.
Jag försöker förklara för dom att detta är vad som händer men vad gör väl det, det är ju ändå jag som gör fel när det blir
såhär.

Min STÖRSTA ÖNSKAN i livet är att få bli frisk och kunna orka med mitt liv och inte behöva vara såhär störd i huvudet.
För vare sig jag vill eller inte så är jag ju sjuk på sätt och vis...
Det är inget direkt njutbart att bli sittande såhär en hel förmiddag pga att barnen beter sig på morgonen, bara en sån här grej kan
för mig trigga igång antingen en depression eller en hypomani/mani.
Det är inte alltid det behöver hända speciellt mycket för att det ska triggas igång utan rätt vad det är tar det snurr och det tar ju ett tag innan jag själv inser att det verkligen har satt igång vilket resulterar i att jag hinner med en hel del om det nu är en hypoman period jag kommit in i!




Likes

Comments

Inte så extravagant som det låter men har varit i väg nästan hela dagen med världens bästa Leila och Gunnar å handlat idag på bla dollarstore mm
Dom största vinnarna av dagens shopping var katterna🐈🐈😜
Plockade undan och dammsög av lite snabbt när jag kom hem så nu är det soffan å tv:n som hägrar resten av kvällen😌
Jag förstår inte folk som njuter av att handla hit och handla hit, jag är klippt slut och kommer inte vilja sätta min fot i en affär på flera dagar😩
Då har vi ändå inte varit i nån storstad eller liknande utan bara i varuhus utan spec mycket folk ens men det räcker för mig!
Tacka vet jag Willys kl 8 på morgonen, lugnt och skönt😌😉

Likes

Comments

Beslutsångest är väl det minsta man kan kalla det här.
Stanna eller gå vidare? Kommer det bli bättre om jag går vidare eller kommer det funka ett tag och sen bli likadant igen?
Jag har varit sjukskriven mer eller mindre hela tiden sedan slutet på juli och det verkar ju inte direkt gå åt rätt håll.
Arbetssituationen har varit ohållbar kan jag säga utan att gå in på detaljer.
Nu har jag ett nytt erbjudande som står öppet som innebär 75% jobb och 25% studier.
Kommer jobba inom hemtjänsten och studera till undersköterska, får sedan fast tjänst i Tranås kommun efter avslutad utbildning.
Jag vill ju jobba med äldre och det är ju tillbaka till äldreomsorgen jag drar mig varenda gång jag provat något annat.

Jag tycker inte om att behöva ta beslut, för det blir sällan eller aldrig bra när jag gör det😩🔨🤷🏼‍♀️

Likes

Comments