En känslomänniska.

Jag är en känslomänniska. Det innebär att jag blir känslomässigt berörd av, i princip, allt. Jag har nära till alla mina känslor. Oftast är jag glad, min omgivning uppfattar mig som en glad person som skrattar mycket. Så långt är allt bra. Min glädje och positiva synsätt är till min fördel, i alla lägen.

Det "andra", sådant som kan uppfattas negativt, när jag är ledsen eller arg, blir också väldigt mycket. Det blir till och med för mycket för mig. Jag svämmar över och hamnar i paniktillstånd. Just ilska och ledsamhet har jag svårt att hantera. Jag vet inte hur jag ska göra. Kan jag lära mig att hantera dessa känslor?

Som det ser ut nu så flyr jag. Jag vill vara ensam tills kroppen lugnat sig. Det här är ingenting jag vill att någon ska se. När allt lugnat sig kommer det dåliga samvetet. Jag blir orolig och jag blir arg på mig själv för att jag inte kan agera mer vuxet. Mitt beteende liknar tonårstrots. Inget jag kan skryta om.

Nu är det så att jag måste reda ut sådant som blivit fel. Det kanske är ett tecken på mognad? Jag fixar inte att ha något outrett. Så, hur jobbigt det än är, behöver jag ventilera. Nu, i veckan som gått, hamnade jag i ett sådant läge som jag nyss beskrivit. Jag blev ledsen, flydde, lugnade mig och fick ångest. I min ångest åkte jag tillbaka till det jag flydde från och redde ut det som gjort mig ledsen.

Hur skönt? Jag tror att jag lättade ca 20 kilo. Det var det nog fler som gjorde. Någonstans måste man fundera på vad som är viktigt. De här människorna är viktiga för mig. Jag vill inte hamna där igen då jag inte vill äventyra vänskapen ytterligare en gång.

Hur ska jag göra?

Hur hanterar ni ilska och besvikelse?


Jag måste bara visa mina fina liljor som slagit ut. Jag fick dem för några dagar sen, helt underbara!

Gillade du inlägget? Klicka gärna på "gilla" !!! Kram Diana

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229