​Fick frågan från en förälder idag varför vi inte har satt A i fler aktiviteter? Lite frågande och paff över frågan så frågade jag vad hon menade?

Ja han som har diabetes måste ju ha en högre aktivitetsnivå än andra barn för att må bra. 

Nja, ja han mår bra av rörelse. Det gör vi alla! Men han är 4 år, inte stilla en sekund och röjer för fullt. Och tyvärr är inte diabetes bara mat och rörelse som jag nämnt tidigare, isåfall hade detta varit betydligt enklare. 


Men hon fick mig att fundera hur vi själva förmedlar rörelse och aktivitet till våra barn? Hur många sitter inte framför TV´n när man kommer hem? Jag tycker själv att vi är en väldigt aktiv familj och jag själv tycker om att träna, och det mycket. Så jag hoppas att jag någonstans förmedlar rörelseglädje. För jag tror att det är det som kommer vara viktigt, att man tycker om att röra på sig och då kommer så mycket gratis på köpet.

Och efter att jag läst "Hjärnstark" så är jag ännu mera övertygad om att så som vardagarna ser ut för de flesta i dagens samhälle så kommer rörelse vara A & O framöver.

Hur förmedlar ni andra till era barn/vänner osv vikten av att röra sig?​


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Något jag har börjat reagera på sedan A debuterade i maj är alla korkade uttryck som personer säger om diabetes (och andra sjukdomar som personer kan ha)


Här kommer några:

- "Får diabetes av alla bilder på instagram" Nja, mig veterligen så får man inte diabetes av att se bilder. 

- "Det smittar" Nej, det gör det inte och det borde vem som helst veta.

- "Ät alltid ordentligt med fett innan kolhydraterna så behöver man inte insulin" Nope, du behöver det även om du bara skulle äta lingon livet ut.


Jag intalar mig att det är okunskap, men jag tror snarare att vissa personer helt enkelt har väldigt otur när de tänker, konstant.

#öppendiabetes #barnmeddiabetes #diabetesteam #diabetesförbundet #diabetestyp1 #diabeteslivet #diabeteslife #diabetic

Likes

Comments

Jag har alltid tränat, och det mycket. Mest lagidrotter och då framförallt innebandy. Och med det så har det automatiskt blivit att man varit tvungen att köra en hel del fys.
Men jag har tidigare aldrig varit någon speciell fantast av att lyfta vikter.

Men oj vilket terapi det är för mig nu. Men det är också väldigt lätt att prioritera bort i kalendern eller när något dyker upp, om man har haft en natt utan speciellt mycket sömn. Men ju mer jag fuskar med träningen, desto sämre tålamod och humör får jag. Och om det är något mina barn och den ”nya” vardagen behöver så är det en glad och pigg mamma.

Så numera är det inbokade minst 3 pass i veckan på gymmet där hörlurarna åker på och vikter ska lyftas.

Gymmet/Träningen har blivit min frizon, mitt ställe där jag bränner en massa energi me får tillbaka en massa ny och fräsch energi. Jag tycker att jag tömmer hjärnan på allt surt och tråkigt.

Vad är din frizon?
#öppendiabetes #barnmeddiabetes #teamdiabetes #träning

Likes

Comments

​Något jag tänker mer och mer på ju mer "vana" vi blir med detta är hur lite man visste innan man blev inkastad i detta själv. Hade jag vetat hur man skulle ha gjort om någon med diabetes blivit dålig framför mig? Hade jag sett tecken? Jag tror tyvärr inte det, och jag tror att det är många runt omkring i vårt land som inte vet.

Här är en liten lathund på hur man kan reagera om man har lågt blodsocker.
Sen är det självklart så att vissa personer visar mer än andra. A som exempel har vid två tillfällen (ENBART) visat någora som helst tecken, och det är lite darrningar och blek hy.
Det lägsta som vi vet att han har varit nere på är 1,6 i blodsocker och då syntes det ingenting på honom och han körde på precis som vanligt.

Bild lånad från diabetes.fi

Likes

Comments

Diabetes eller ej, men jag tror att har man småbarn så har vardagen inslag av kaos hur som helst. Igår så fick vår vardag vara lite mot det kaosiga hållet men med så mycket GLÄDJE!

Ungefär såhär...

- Vi vaknade, jag kommer på att jag måste hämta ut en hyrbil inom 1 timme. Skynda i med frukosten. A är en riktigt långsam frukostätare så det vara bara att se till att han fick i sig ordentligt för att möta insulinet som jag gett.

- Storebror skulle ha matcher vid 11.30 och mormor och morfar skulle passa lillebror under tiden då jag skulle iväg till Falun på match. Pappa skulle komma hem från skidresa på eftermiddagen.

- Vi kommer till biluthyrningen, flyttar över allt från min bil till hyrbilen och sen åker vi till hallen. Kommer till hallen, kommer på att jag missat diabetesväskan med blodsockermätaren bland annat i min bil. In med barnen i minibussen igen och iväg för att hämta denna. Hämtat, åka tillbaka till arenan.

- In i hallen och A passar på att direkt springa av sig och göra det han gillar allra mest just nu, spela Innebandy. Han springer,s springer och springer. Och vips så tjuter larmet, lågt blodsocker. Ner och "tvinga" honom av planen i några minuter för att få i sig dextrosol. Han blir jättearg för att han måste vila lite. Men efter ett tag, blodsockret på väg upp och han ut på planen igen.

- Mormor och morfar kommer och vi hinner prata ihop oss och han ska få mellanmål när storebrors match börjar.

- Jag hoppar in i minibussen igen och beger mig mot Falun. När vi är i Gävle ungefär så slår tanken mig, vad gör vi om pumpen slutar fungera när jags spelar, om pappans plan blir försenat? (Mormor & Morfar vet inte än hur man byter infusuinssättet på pumpen men vi har spruta med oss hela tiden)

- Vi kommer fram, spelar matchen och åker hem.

- A och mormor hade åkt hem till moster och deras lillkusin efter matchen och A ville absolut stanna där och leka så det fick han göra.

Trots att det varit en förmiddag med kaos som jag inte tror att jag upplevt om A inte haft diabetes så känns just denna dag inte så annorlunda än vad som hade kunnat vara utan diabetes.

Det jag vill säga med detta är att vår vardag är precis som alla andras, men den kräver enormt mycket mer planerande och om det blir kaos kan det bli ordentligt kaos om det är något man glömmer eller inte. Det är lätt att hela tiden vilja vara med för att OM något skulle hända.
Men leendet och glädjen som A beskrev igår när jag kom hem att han hade varit hela dagen med mormor, morfar och moster utan oss var helt fantastisk!!

Likes

Comments

Man har som målbild den här fina, relativt jämna kurvan/linjen som visar blodsockret..
Tror ni den är så över en 24 timmars period? Nja inte riktigt!
Kollar jag på en kurva som går 24 timmar bakåt så liknar det faktiskt en berg och dalbana mer än en jämn kurva...
Men målbilder ska man ha, men om jag/vi skulle jaga den där perfekta kurvan. Då skulle vi inte göra annat än att konstant kontrollera A, vara där och pilla och trixa och hur skulle han uppleva det? Jag misstänker att känslan skulle vara i liknelse som att sitta inspärrad i en bur. Nej usch!

Vet ni vad som mer kan liknas med berg och dalbana? Mina känslor nu förtiden. Jag skulle säga att jag tidigare, före diabetesen var en ganska åtminstone utåt sett jämn person i humöret. Oftast glad.
Jag är fortfarande oftast glad, men jag kan också bli väldigt ledsen väldigt snabbt, irriterad över att personer gnäller över småsaker osv. Jag har också märkt att jag har betydligt mindre tålamod för personer som jag känner bara snor energi, där man får noll energi tillbaka. På ett sätt ganska skönt att ha kommit till den punkten att jag ärligt kan säga till en person att det ute är någon idé att vi fortsätter prata för jag hör bara skitsnack och kommer ändå sluta lyssna. Låter hårt kanske, men sanning..

Så tack gode gud för att vi ha fantastiska vänner och familj som ger oss konstant energi

Likes

Comments

Första tiden efter debut så fick vi använda oss av pennor. Första sticken på sjukhuset kommer alltid finnas med i minnet, paniken i A´s ögon när han ser den, han förstod inte alls varför han skulle ta den, han gallskrek, jag klarade inte av det. Tur att pappan var betydligt starkare än mig där. Vi kände att vi var tvungna att förklara för A varför, och det måste berättas på ett sätt så han förstår. Och vi fick på sjukhuset Bamse tidningen där de beskriver diabetes. Och då slog det oss. Vi beskriver insulinet som A´s DUNDERHONUNG. För att kunna vara en stark kille som klarar det mesta så måste man ha sin dunderhonung, precis som Bamse. Och då blev det hela lättare, att bli stucken var fortfarande långt ifrån kul, men "jag måste ha min dunderhonung för att bli stor och stark". Och det finns faktiskt kvar fortfarande när han ska berätta för kompisar, detta är min dunderhonung.

När vi sedan varit uppe på rutinbesök på barnsjukhuset så brukar han alltid fråga andra barn vad de tar för dunderhonung, vissa förstår direkt och berättar glatt medan andra undrar vad han pratar om, haha.

Men vi har valt att vi i allt vi gör och det vi förmedlar till A, insulinet är hans vän och det kommer göra att han mår bra om vi sköter det rätt. Diabetes ska inte vara vår familjs ovän, även fast det många gånger bildas tårar i ögonen och det är exakt så det känns.


Likes

Comments

Hade jag kunnat köpa mig 100% kunskap och förståelse för denna sjukdom så hade jag gjort det direkt. Men jag tror inte att man någonsin kommer kunna vara helt 100%, det är så mycket som man inte ser som påverkar blodsockret. Visst man kommer kunna se mönster och kurvor och kunna parera höjningar och sänkningar - lära sig hur kroppen reagerar på olika aktiviteter osv. Men jag tror inte att man någonsin kommer kunna skriva ett facit på exakta doser för samma aktivitet dag 1 och dag 2 osv. Min upplevelse är hittills iallafall att man får ta en bedömning vid varje ny situation, sen ger det erfarenhet om man varit med om det tidigare absolut. Men en bedömning vid varje situation.

Hur känner ni det?

Att räkna ut insulindos utifrån kolhydrater är för oss grunden, sen kommer det i aspekt om man han ska röra på sig mycket, eller ska han sitta still mycket? (Ex en bilresa). Har han precis ätit något annat? När fick han insulin senast?

Det som vi också märkt mycket är att hur han faktiskt mår påverkar en hel del. Är han på väg att bli sjuk? Är han väldigt glad? Nervös? Arg? Adrenalin i kroppen?

Som sagt, det finns inget facit och det som fungerar för oss kommer antagligen inte fungera lika bra för någon annan, och vice versa. Tänk vad detta hade varit enkelt om det bara hade handlat om mat in i kroppen och fysisk aktivitet som många verkar tro. Men det är först när man är i skarpt läge, när man måste ha det i sin vardag som man förstår tror jag. Och vad ska man göra åt saken? Man kan inte göra någonting. Vi har inte gjort något som gjort att A fått denna sjukdom, vi kommer inte just nu iaf kunna göra något för att han ska bli frisk. Han kommer ha denna sjukdom livet ut. Det enda vi kan göra är att sätta en så pass bra grund och behandla honom så bra vi bara kan tills han ska ta hand om det mer själv. Och den dagen så är vårt mål att vi ska ha "byggt" en så pass stark och självsäker kille så han själv förstår att det är såhär livet är, det är ingenting att skämmas över och att han själv ser diabetesen som sin vän, och inte ovän.

Likes

Comments

​3 maj 2017, en dag som alla andra, dagen efter skulle jag och barnen åka till Grekland med deras mormor. 1 veckas semester med all inclusive, sol och bad.


Men först skulle vi "bara" upp till vårdcentralen och ta ett blodsocker prov då vi under påsken tyckt att han drack lite mer än vad han brukade, långt ifrån några mängder men lite här och där. Jag frågade då min faster som arbetat inom sjukvården om det var något vi borde oroa sig för. Och hon sa att det var svårt att svara på men att vi borde kolla bara för att kunna sluta tänka på det sen. Sagt och gjort, första vardagen efter påsk så ringde jag och bad om en tid hos vårdcentralen. Jag fick frågan om han kissade mycket? Hur ska jag veta vad som är mycket och inte? Han kissade inte mer än vad hans storebror gjort i den åldern och enligt vårt tycke så var det inte några mängder. " Då behöver vi inte testa nått"​ var deras svar. Men av någon anledning så insisterade jag på ett prov, så jag fick tid 3 veckor senare.

Och där satt vi nu, i väntrummet på vårdcentralen för att "bara" ta det där provet och åka hem för att packa sen. Sköterskan ropar upp Arons namn och vi går in för att lämna prov, och det gjordes väldigt snabbt och sedan var det bara att sitta i väntrummet igen. 40 min senare hade vi fortfarande inte hört något och då fick jag någon obehaglig känsla i kroppen. 1 timme senare kallar läkaren på oss. Vi går in i hennes rum, Aron berättar glatt att han ska hem och packa för att åka till Lollo & Bernie i Grekland. ​"Ni måste åka upp till barnakuten på en gång, de vet att ni kommer"​ hon beskrev att Aron hade högre värden ön vad som är vanligt, han hade ett blodsocker på 9 mmol/l men eftersom han även hade lite feber och en infektion i kroppen så ville de undersöka honom vidare på sjukhuset. Resan upp dit kommer jag knappt ihåg hur jag körde, men jag ringde direkt till pappan och försökte på ett sansat sätt berätta, och vi ville fortfarande inte  tro att det var sant utan trodde att allt berodde på förkylningen som var i hans kropp. 
När vi går in genom dörren på Barnakuten så står det i princip en sköterska och väntar på oss, de tar nya prover och vi får ett rum. 40 min senare så kommer en läkare in ​"Aron har diabetes".​ Allt blir svart....

Jag ringer omedelbart till pappan som även han blir lika chockad och 30 min senare så är han och storebror uppe på sjukhuset. De har under denna tid tagit fler prover och berättat en massa, men jag hörde inget. Proverna hade stigit ytterligare under tiden från vårdcentralen och under tiden vi varit inne på rummet. Vi fick omedelbart ett rum inne på Barnsjukhuset där det kopplades in insulindropp. Helt ärligt så kommer jag ihåg att det kändes som att man stod utanför sin kropp och såg på. Aron, han förstod ingenting utan var lika glad som innan. Men när det gick upp för honom att vi inte skulle åka till Lollo & Bernie, då kom tårarna. Inte när de satte kanyler på honom, inte när de kopplade in insulindropp utan när han insåg att vi inte skulle åka iväg.

Jag försöker intala mig själv att man inte ska tänka "tänk om"... Men i detta fall kan jag inte låta bli... Tänk om vi inte hade åkt upp på vårdcentralen, tänk om vi hade kommit iväg till Grekland. Vad hade hänt där? Jo enligt läkarna så hade hans diabetes antagligen börjat synas och märkas ordentligt och definitivt om det var en vecka med fri tillgång på godsaker... 

Så jag kommer vara min faster evigt tacksam för att hon sa med en bestämd ton att vi borde kolla bara för att vara på den säkra sidan, annars hade jag nog inte insisterat på att få en provtagningstid 3 veckor senare och 1 dag innan vi skulle åka utomlands...​

Likes

Comments