Ville bara ge upp, ville inte leva.

Det här inlägget om min axeloperation är egentligen för min egna del för att jag ska kunna lämna det bakom mig, då jag har mått så pass dåligt psykiskt. Så långt som inlägget är, är väl ungefär vad jag hade skrivit om jag skrivit det i en dagbok istället. Så istället för dagboken, blir det här. Så om du orkar läsa igenom det, Applåd till dig!


12 Oktober. Det var dagen då första sprickan i axeln skulle komma lagas.

Och helt ärligt så var jag inte ett dugg nervös, gick och väntade på att jag skulle bli livrädd för det i månader, men det kom aldrig. Kan också vart så att jag aldrig blev nervös för att jag hade sökt på allt man kunde söka på, vilket är en standard för en som mig. Men veckorna innan slutade jag tänka på operationen och så var det plötligt operationsdagen. Jag var den första på listan för operation den fredagen så var inne vid 8-tiden. Har lite minnesluckor från den dagen. Men ska försöka skriva de jag kommer ihåg.

Vet att både en sköterska, narkosläkare och min läkare som skulle utföra operationen var inne hos mig, snackade lite inför operationen, pratade om vi skulle ta narkos eller någon slags djup sömn? Förstod inte riktigt det alternativet men var redan fast besluten om att jag skulle sövas. Hade ingen skräck inför det utan kände mest att det skulle bli skönt att få sova lite. Kommer ihåg att dom sa att jag hade feber, vilket egentligen gör att man inte får operera sig och dom var tveksamma till om jag skulle bli opererad eller inte. Men det blev av. Det jag nog mest var rädd för var sprutorna där jag skulle få dropp och liknande, då jag har en skräck för just sprutor. Men det var faktiskt inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Ligger där i sängen väntandes på att jag ska få komma in i operationssalen. Minnet från att ligga där och vänta är bara en fet jävla spindel som kryper på golvet ( en med spindelfobi) och som börjar gå mot min säng. Haha att man har det minnet från en operation istället för all smärta är ju lite småkul för ens egna del.

Fick gå in till operationssalen där jag låg mitt i rummet och hade riktigt fin utsikt över Kalmar, samtidigt som det var massa människor runt omkring mig som satte dit en massa saker från huvudet ner till benen. Kommer ihåg att jag säger att jag börjar bli yr, trodde jag skulle spy och kändes som min värsta fylla typ. Där och då började jag gråta för att jag blev så chockad, för då hade dom bara lagt i någon droppe narkosmedel för att se hur jag reagerade. Och så minns jag inget mer från innan det. Vaknar upp i operationssalen vid 12 tiden och då har jag sovit 2 timmar extra än vad jag borde ha gjort, för operationen var klar strax innan 10. Så var riktigt trött. Och det sa dom själva att dom tyckte det tog lång tid för mig att vakna, vilket gjorde att dom blev försenade, hehe..

Mådde faktiskt hyfsat bra efter operationen, hade väl mest panik över att jag inte kunde röra mina fingrar i höger arm och trodde väl att dom kapat någon nerv, hehe. Torr i halsen var man ju också, så dricka var väl det ända jag kände att jag ville göra och gå på toa. Kände mig hyfsat pigg efter 20 minuter och ville väl mest bara hem då, men fick ligga på uppvaket till halv 3 tiden, vilket var riktigt segt. Kände mig som en 5åring som ville hem till mamsen och bara inte ha några människor runt omkring mig. Hade ju fått extra bedövning vilket gjorde att alla mina nerver från axeln och ner till fingrarna i höger arm var helt bortdomnat. Kände absolut ingenting.

Det enda jag kunde tänka på var att se till så jag hade en tröja under mitellan och inte ha mitellan mot huden. Vilket dom också rekommenderade att byta så jag hade en tröja under mitellan. Vilket jag bestämde mig för att göra när jag väl kom hem. Gick hyfsat bra att få av min mitella, kommer ihåg att jag står upp och håller min helt bortdomnade arm som jag inte känner någonting av, det var som att jag inte ens hade en arm vid det tillfället.

Och kommer ihåg att helt plötsligt så hänger min arm ner, vilket det inte får göra så tätt inpå en operation. Kändes som att armen var 3m lång, och då skojar jag inte ens, har alltså inte känt att min arm glidit ur min hand och bara släppt. Tänk er själva tyngden på en förlamad arm som bara släpps. Jag hade sååååån panik, fick värsta chocktillståndet, och där står jag utan tröja i mammas butik och skriker medans hon har en kund. Det var verkligen det värsta jag sett och förstår om det är svårt att tro att det skulle var det värsta jag vart med om. Men att inte känna att man tappat armen i tung kraft och känna hur den bara dinglar fram och tillbaka och inte känna någonting, det var fan inte kul. Och att ha den rädslan att något gått sönder. Att behöva ha den här bilden i huvudet föralltid, är helt ärrad efter det.

Vet att jag knappt tog ut min arm ur mitellan efter det på flera dagar. Nära på att åka in till akuten för att vi inte visste om det kan ha hänt nåt efter det i axeln. Ville bara ligga i sängen, åt knappt någon mat utan bara mina morfintabletter som förövrigt inte hjälpte ett skit, så fick känna den smärta som egentligen morfinet skulle ta bort. Och det enda dom sa var att jag kunde ta dubbel dos. Gick knappt på toa, utan sparade mig för att jag inte ville röra mig, kunde inte flytta mig själv i sängen ens 1cm, mamma fick hjälpa mig upp när jag väl var tvungen att gå på toa, var livrädd för att duscha för ville inte vara utan min mitella. Den var som min bästavän då. Gick verkligen inte upp ur i sängen förutom när jag skulle på toa eller var tvungen pga återbesök på sjukhuset. Ville bara ligga och gråta i min säng för den smärtan jag hade. Kunde knappt gå och när jag väl gjorde det så gick jag som om jag var 96 år typ.

Mådde så psykiskt och fysiskt dåligt, jag var så långt nere i mitt liv efter den operationen. Vet att vissa dagar orkade jag inte mer, ville bara ge upp, ville inte leva. Var helt tom i blicken, reagerade inte på nåt, såg bara svart. Var dryg mot alla och orkade inte prata. Kunde inte gråta för att då var det som att någon högg av mig armen med en yxa, inte hosta eller nysa för den delen heller. Och när jag väl grät och fick höra ''varför gråter du'' då såg jag svart, för att ingen förstod hur jävla ont jag hade. Det var ingen vanlig värk, det här var som att någon på riktigt sågade i mina ben. Och du kan ju själv tänka dig den känslan.

Kände bara hur smärtan blev värre och värre efter dag 4 och då ska den egentligen mer eller mindre fadea bort. Och då stå där med tabletter som inte ger någon effekt på mig.. När jag skulle till sjukgymnasten en vecka efter operationen så gick jag upp för att hitta någon som kunde ge mig nya tabletter, och tur nog hittade jag en som jag kände igen som hittade en som kollade till mig. Då hade jag tydligen också feber, var lite väl svullen vid axelområdet och dom tog tester för att se att jag inte hade någon infektion, och jag som är nålrädd, där och då gjorde jag allt för att slippa den smärtan jag genomgick. Brydde mig noll om sprutorna. Grät så mycket för att det gjorde så ont i axeln så dom hämtade andra tabletter som jag fick ta direkt, trodde jag skulle svimma efter 15 min för den effekten dom gav.

Kan säga att när jag kom hem och hade hämtat ut min nya medicin, wow. All smärta försvann direkt, kände mig som en ny människa, kunde gå utanför dörren, jag log för första gången på länge, insåg hur dåligt jag mått. Då har jag ändå haft de morfin som är starkast innan och nu fick jag några andra som jag skulle ta med några andra tabletter och det var det bästa som kunde hända mig. Kände mig ganska nerdrogad då dom sa att jag skulle ta maxdos oavsett hur jag mådde. Tabletterna gjorde dock inte så att all smärta försvann, men den absolut värsta försvann. Kunde dock och kan fortfarande inte gå mer än 15-20 minuter innan det gör så ont som första/andra veckan. Om den smärtan skulle försvinna var jag tvungen att ligga ner i sängen minst 45 minuter innan jag kunde röra mig igen.

Nu har det gått 4,5 vecka sedan operationen och känner att jag börjar må bättre. Även om det inte är 100% bra så är jag en bit på vägen, och det hjälper verkligen mig genom att få skriva av mig om det här. För har mått så psykiskt dåligt dessa veckor och att hålla allt inom sig har bara gjort det värre. Nu känns det som att en liten del av mig har lättat på sig.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229