Idag är det alltså 10 år sedan min morfar gick bort. Kan inte fatta att han varit borta så länge. jag saknar honom så det gör ont i hela mig. Jag är så enormt tacksam över alla minnen jag fick skapa tillsammans med min fina morfar och att jag hann bli så pass gammal att minnena stannade kvar i mitt huvud. Det största minnet jag har som verkligen får mig att spricka av både tårar och glädje är när han tog upp mig i hans famn och dansade och tillslut sa "nu blir jag snurrig i kolan" så sa han alltid och det tyckte jag var jätte kul haha. Jag kommer också ihåg när jag och min familj skulle utomlands med mormor och morfar och jag ville sätta mig hos dom istället för hos mamma och pappa. Medans mormor lästa en bok för mig så hade morfar gått iväg utan att vi märkt något, när vi sedan såg att han var borta så kom han tillbaka efter en stund och var helt borta. Jag kommer ihåg det som om det var igår, jag grät och skrek på morfar utan någon reaktion. Så rädd har jag aldrig varit för att förlora honom men allt gick bra som tur var och han vart bättre efter ett tag. det här är mitt favorit minne verkligen! jag var i Leksand där mormor och morfar hade husvagn och jag kastade pil tillsammans med morfar och hans vän kent. Då satte sig morfar på en plast stol i gräset där det lutade lite neråt så han ramlade baklänges. oj herregud vad vi skrattade!!! När jag fick diabetes och vart inlagd så var morfar inlagd samtidigt för sin cancer så vi hade varandra och kunde gå och hälsa på varann på sjukhuset. Min morfar fanns alltid där och han tog min diabetes först trots att han hade cancer och mådde så mycket sämre än mig, Ändå var mitt välmående viktigare enligt honom. Jag kommer ihåg att han tjatade så mycket på mig att jag skulle skaffa pump (en pump är ett hjälpmedel som hade underlättat min diabetes men som konstant sitter fast med en sladd på min mage) Jag vägrade sätta i pump och valde då sprutor , sprutor gjorde ondare men det syntes mindre att jag hade diabetes än om jag skulle haft pump och det ville jag verkligen inte att den skulle göra. så jag sa nej till det trots morfars tjat för att han ville att ja skulle må bra "jag ska köra dig till sjukhuset och sätta i den där pumpen" sa han alltid. sen försvann min älskade morfar och jag valde att sätta i pump för hans skull. för att göra honom glad. Jag hade det i några år innan jag började med sprutor igen då mitt självförtroende sjönk något otroligt när jag hade en sladd på magen. Men jag provade iallafall för morfars skull. Han sa alltid till mig "är du glad så är jag glad men är du ledsen så blir jag också ledsen" , gud morfar vad jag saknar dig, tårarna bara forsar när jag skriver det här, skulle ge allt för att få spendera en enda dag till med dig, att bara få chansen att säga hejdå till dig för det hann jag inte. Jag kommer alltid älska dig och du kommer alltid vara världens bästa morfar! Men jag vet att du finns med mig , speciellt varje gång jag spelar upp lasse stefanz i bilen, då sitter du bredvid mig och sjunger med <3




Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Firat svärfar som fyllt 50 i kläppen, underbart!

Likes

Comments

Likes

Comments

Äntligen är älskling hemma efter borta jobb. En dag men längtar till varje vecka :) och jag åkte direkt till Ellen och Robin efter jobb och det var så himla mysigt. Lyckan jag känner när jag håller i bebis är obeskrivlig. Livet är bra fantastiskt just nu. Det här har verkligen Ellen och Robin gjort bra!!! Han kommer få fantastiska föräldrar ❣️

Likes

Comments

Imorse kom lilla Leo till världen. Världens finaste kille. Nu är jag äntligen faster!!!

Likes

Comments