Vardag

... coffee!
Sitter just nu med min andra kopp kaffe i köket och försöker piggna till bara liiite till! Förkylningen sitter fortfarande kvar, men inte alls lika mycket så idag ska jag jobba. Det är ändå en skön tid, 12-19:15 liksom. När jag slutat ska jag träffa Mikkis, och som det ser ut just nu så ska vi bara vara hemma hos henne och ta det lugnt. Mysigt! Finns inget bättre än att ha catch up-time med folk man inte träffar eller pratar med ofta. Vi var supertighta när vi var mindre, så det är jättekul att ha fått kontakt igen.

Förresten! Har ni några bra låtar som ligger i era spellistor? Är så desperat efter ny musik, känns som mina öron blöder när jag lyssnar på min numera. Så trött på allt jag har, men lyckas verkligen inte hitta några nya. Brukar ni också ha perioder där ni hittar typ världens bästa musik, för att sen ha en period där allt är jättedåligt? Typ som när man inte har pengar, men då har butikerna allt man vill ha.

Jag har lyckats vänja mig vid mitt nya hår nu också, det kändes jättekonstigt i tisdags och onsdags. Men nu känns det bättre, det blev trots allt en liten change från mitt blonda. Var lika skevt när jag färgade från brunt till blont förut också, men man vänjer sig!
Har lyckats hamna i ett skriv-mode också. Och foto-mode, men min kamera är på skolan. Ska försöka finna tid ikväll till att sitta och skriva, annat än skolarbete. Stressens stress över det har jag också. Lovet blev inte alls som planerat, men jag märker också att jag skulle behövt vila mycket mer än jag gjort de senaste två dagarna. Positivt kontra negativt? Det löser vi sen.

Ska alldeles strax klunka det sista i kaffekoppen innan jag borstar tänderna och fixar det sista (som jag förövrigt inte vet vad det är?).

Ta hand om er idag, och hoppas ni i Stockholm njuter av eran sista skoldag innan sportlovet!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Allmänt

6 dagar kvar av februari och sist jag skrev här var 6e januari. Tiden har flugit iväg, bokstavligen.
Jag tänker börja med att sätta en punkt för hur jag bloggade under förra året. Nu när jag tittar tillbaka så känns det mesta fake, oärligt och inte genuint. Det är inte så jag vill vara, kanske var det också därför motivationen brast. Så nu, nu ska jag försöka mitt allra bästa för att få tiden gå ihop!

I skolan kämpar vi på med allt möjligt. Konflikter, arbeten, rastlöshet och en miniångest har börjat smyga sig på inför avslutningen som inte alls är långt ifrån. Jag och Dina pratade om det här med uppskattning, vi måste bli bättre på det. Det är så lätt att se det negativa och inte uppskatta det som faktiskt är bra, men när man tittar tillbaka överväger det alla gånger.

Sedan jag skrev sist har massvis med saker hänt! Jag har fyllt 18, och hade världens finaste födelsedag. Bortsett från att vi hade högskoleprovet i skolan, som en testgrej, så blev jag överraskad av min fina familj (<3) efteråt med middag i Trosa, och på kvällen blev jag överraskad av mina fina, fina, fiiina vänner med tårta, sång och presenter. Så underbara. Jag var så tacksam och lycklig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Finaste ni!

Mitt hår är numera superkort och mörkare, jag är sjuk (och har varit tvungen att vara hemma från jobbet två dagar...) och mitt sportlov känns bajs just nu. Supertråkigt! Fick liksom ångest igår av att sjukanmäla mig, men kämpade iväg till ett möte senare på kvällen. Imorgon är det tillbaka i alla fall, superskönt faktiskt. Känner mig så himla oproduktiv, trots att jag suttit med en asbra KBT-bok och matat in information i mitt huvud inför vårt fördjupningsarbete inom psykologi - något jag är svintaggad inför! Stressen har redan börjat komma, men jag har en plan och struktur för att minska den, så det blir nog superbra det här! Jag har valt KBT med inriktning på barn med ångestproblematik, det är så himla intressant och jag fastnar direkt.

Längtar tills skolan börjar på måndag igen, som vanligt, hehe. Det var lite segt att ha sportlov veckan innan alla i Stockholm, men jag har kunnat planera in två dejter i alla fall. En imorgon efter jobbet med Mikkis, och en middagsdejt med Ellie efter jobbet på lördag. Det behövs!
Jag har turen att få en PT-ish i 6 veckor framåt från och med måndag. Hälsocoacherna på skolan ska ha en varsin ''klient'' att coacha i sex veckor, så jag ska verkligen komma igång med träningen nu! Ser fram emot det, vet hur bra jag mår efter ett träningspass. Och vem kan klaga på att bli lite mer fit egentligen?

Och hörrni!! Det är inte alls lång tid kvar tills jag åker till Polen nu! 5 dagar ska vi vara där med skolan, och de som känner mig vet hur gärna jag vill dit. Kommer antagligen gå sönder i tusen miljarder bitar, men det är ingenting jämfört med den smärtan som de offren i Auschwitz gick igenom. Det om något kommer bli ett tufft, men minst lika värdefullt, inlägg att skriva.

Nu ska jag socialisera mig lite innan Jocke kommer med barnen, idag får vi middagsgäster. <3

Likes

Comments

Allmänt

Är det illa om jag inte är det minsta ledsen över att jullovet snart är över? Det känns som att alla tycker det ska bli så jobbigt med skola igen. Jag tycker det ska bli jätteskönt! Inte bara med tanke på att jag åker tillbaka till mitt favoritställe imorgon på eftermiddagen, och får träffa mina favoritmänniskor på måndag igen, men det är tillbaka till rutiner. Alla företag, affärer, skolor - allt, det är öppet igen. Inga mer röda dagar, inga mer lediga dagar, utan nu är det back to reality. Något jag verkligen ser fram emot, men också är lite ledsen över. Det är ju liksom januari. Det betyder att det bara är 5 månader kvar på Stensund. Ska verkligen ta vara på tiden och inte räkna ner, även om det blir svårt när man vet att man bara har en termin kvar.


Jag är så fruktansvärt taggad inför den här veckan faktiskt, vet inte riktigt vad jag fått för kick men har blivit så träningssugen. Jag fick en yogaboll (aka pilates-boll) som jag försöker använda varje dag, men blir alltid irriterad på att jag inte får någon balans så det brukar bli sådana där tråkiga övningar. Typ crunches och squats. Men nu i veckan ska jag gymma, ordentligt. Har skrivit upp i min kalender för tre veckor framåt vilka dagar jag ska gymma och vilka dagar jag ska promenera. Ska verkligen försöka få det att bli kul att gymma, jag avskyr det. Mår superbra efteråt, men vårt gym på skolan är nog det tråkigaste någonsin. Men är ändå sjukt nice att vi har ett! Nu ska jag sätta ihop en spellista på Spotify som vi kan ha i bilen imorgon på väg till skolan. Vi hörs!

Likes

Comments

Allmänt

Amigos!!! Hej! Hoppas ni mår bra och att 2018 börjat bra! Det har mitt. Kan egentligen inte tänka mig en bättre start! Sitter just nu i köket, nyduschad och fryser ihjäl. Funderar på att sätta på te, men mamma kommer snart och då ska vi antagligen dricka kaffe. Världsproblem, va?
Förresten, innan jag fortsätter; är det bara jag som verkligen älskar det faktum att första januari var en måndag? Liksom, första månaden, första datumet på ett nytt år är på en måndag. Måndagar är ju liksom kända för att klassas som nystart. Jag intalar mig själv att det är därför jag blev helt euforisk, men egentligen var det nog bara mitt inre kontrollfreak som blev glad.

Den här veckan har egentligen inte varit jättespeciell, träffat vänner och myst och lekt med Saga och Elliot. På söndag åker jag (äntligen!!) tillbaka till skolan också. Har Stensunds-abstinens.
När jag vaknade igår så låg jag och Saga i sängen och tittade på My Little Pony, hon sov här i tisdags: ''får jag sova hos dig idag, Denise? Snälla?''. Sedan lekte hon lite medan jag fixade mig, sen åt vi frukost. Fick lite panik när jag såg att tågen var inställda och försenade, jag hade planerat att träffa Empsan i Danderyd. Jag hann komma till Rotebro i alla fall, men där möttes jag av en tom tavla med tågtider. Och ett mail. ''Hej! **** vill prata med dig när du kommer till kliniken idag!'', hela min kropp la typ av. Skämtar inte ens. Vadå kliniken?

Ringde farfar som var en räddare i nöden, han och farmor skjutsade mig till Danderyds sjukhus, och den klumpen i magen jag hade var en blandning av ångest och oro. Träffade en behandlare på Mando och vet ni vad? Imorgon ska jag dit igen, för testfriskskrivning. Bäst av allt? Nästa fredag är det den riktiga. Hur sjukt är det inte egentligen? Det här skulle varit mitt sjätte år. Jag blev ju bara utskriven, fortfarande sjuk, och så extremt förvirrad, i augusti. Men nu är det liksom ett avslut på ett avslut. Tack och hej.
Det är inte bara det samtalet som är spännande imorgon...

Det är verkligen så mycket som händer nu. Ett jättespännande samtal imorgon på eftermiddagen, ansökan till skolan i England, sista terminen på Stensund (aj!), Polen i mars... det händer verkligen så fruktansvärt mycket! Och ingen är gladare än mig just nu.
Men... nackdelen med det här är att jag inte kommer kunna satsa så jättemycket på den här bloggen just nu. Jag kommer använda mig mest av min andra ( nouw.com/deniseleonoras ) där jag sprider kunskap, försöker motivera och inspirera andra, om psykisk ohälsa och hälsa. Det är mitt sätt att nå ut till folk. Jag håller på att bygger upp en struktur just nu. Den här bloggen kommer läggas lite åt sidan ett tag, skriver lite när jag känner för det. För bilderna och minnena av Stensund, mest. Men förhoppningsvis kommer den användas väldigt flitigt från och med september, om allt går som jag hoppas med England...

Så! Om ni vill får ni följa mig på min vanliga Instagram - deniseleonoraa för att se vad som händer i mitt privatliv, eller så kan ni också följa deniseleonoras som är sammankopplad med min andra blogg. Där är det om pyskisk (o)hälsa. Hoppas ni tar hand om er.

Vi hörs när vi hörs, hoppas 2018 ger er det bästa. <3

Likes

Comments

Personligt, Recaps

Jajamen! Jag tänker börja idag med en återblick av 2017. Dels för att nu när jag sorterade bilderna så insåg jag hur extremt många jag faktiskt har, och då har jag inte ens börjat kolla på Snapchat... hehe. Men hur som helst, jag har faktiskt delat upp det. Det lär bli 2-3 delar av ''the good out of '17'' och sen har jag även ett annat inlägg. Ett lite tyngre, djupare och nästan mer meningsfullt. Någon som är förvånad? Tvivlar! Hur som helst, det tänkte jag spara på. Så vi börjar med det första halvåret av 2017!

Årets början spenderades på Mando. Jag mådde inte speciellt bra i januari, men i februari och mars blev allt ännu sämre. Men trots allt som hände under de månaderna så finns det så många fina minnen också! Till exempel de promenader jag tog när bussen vid Järva Krog alltid var sen i vintras, och jag fick ta 1h promenader för att inte frysa ihjäl. När vi var hundvakt åt Trassel och jag fick springa och leka med henne, både i snön och när den smält. Hon älskar att leka oavsett väder. Jag fick äntligen börja plugga ordentligt och fick dagarna på kliniken att gå, vi fick även några intressanta och frustrerande konversationer om fysik med behandlare och patienter. Jag lärde känna några av de viktigaste människorna i mitt liv ännu bättre, vilket ledde till att jag skrattade mig igenom de flesta måltider och tog promenader med en av dom i Hagaparken på helger.
Anna fick också med mig på Moderna Muséet i mars. Hon har ju någon grej med att dra med mig. Vi har inte bara varit där i år, vi var ju på Bonniers konsthall också dit vi gick för att vi hoppades på bra bilder...

Jag har umgåtts massvis med Ellie, och vi har gjort det vi gör bäst - bakat. Varje gång vi är med varandra är någon av oss baksugen, och varesig den andre vill eller ej så bakar vi ändå. För det är så man gör. Sedan kan man också ta en nap tillsammans, eller själv. Det hade tydligen jag gjort i höstas, utan att jag visste om det. Men fick bildbevis av Ellie, så jag antar att det är sant..
Vi två har gått på spontanbio, ätit ute, fått den andre att spendera pengar på onödiga saker, tröstat varandra och skrattat tills vi gråtit. Ännu ett år med henne, och på söndag ska vi fira in 2018 med varandra. Det betyder att hon orkat med mig i 15 år.

Jag började ta mig ut mer i februari och träffa alla mina fantastiska vänner. Tyvärr har jag inte en bild på alla just till detta inlägg, men det har inneburit sushimiddagar, museer, shopping, promenader i Stockholm och Hagaparken, fotorundor, sleepovers och en nattbuss hem från stan 02:00 för att två personer var sugna på Donken. Det har bjudits på mycket det här året. Skratt, skratt och ännu mer skratt. Ända sedan februari var jag ute nästintill varje dag och det har verkligen varit allt mellan himmel och jord. Sega dagar som jättehyper, ledsna som glada och allt har bara varit perfekt på sitt sätt i stunden. Faktiskt. Är så grymt tacksam och glad för de fina vänner jag har.

Trippar in till stan, åkt buss runt på Lidingö, fått se Stockholm från andra perspektiv, grillkväll hos farmor och farfar, konflikt om mynta eller ingefära är godast... mycket. Sommaren var verkligen så fantastisk. Jag jobbade ganska mycket, men jag hann också med att ha ledigt och bara göra det som dagen bjöd på. Med viss planering såklart.. hehe. Jag önskar att jag kunde ladda upp alla bilder, men det skulle bli så många. Jag lärde mig till och med vart Stockholms olika tunnelbanor går - det är typ det svåraste i världen...

Sedan den 7e april. Kommer aldrig glömma vart jag stod eller paniken som uppstod när jag verkligen förstått och när jag påmindes om att mamma jobbade på Södermalm just då. När jag gick förbi där det hände två veckor senare så var det en så mäktig och obehaglig känsla i både kroppen och i luften. Men den var fin på något sätt. Stockholm och Sverige är nog ändå det finaste jag vet.

Ja hörrni... om jag ens kunde räkna antalet gånger jag varit på Väddö i år. Så många fina, meningsfulla och oförglömliga kvällar och nätter jag varit där, skrattat och varit ledsen med Rebecca. Jag saknar henne något fruktansvärt. En riktig kämpe, och min tvillingsjäl. Hon är fantastisk från insidan och ut, och jag är så stolt och glad över att ha henne i mitt liv.

Det har varit jobb, kalasfirande, letande i gamla stan efter Magnums Pleasure House och det har varit fotograferingar med Rebecca. Det finns ju så många mer bilder, och så mycket jag skulle kunna skriva om varje bild. Men en bild säger mer än 1000 ord. Och jag har inte tillräckligt många ord för att beskriva hur fruktansvärt glad och tacksam jag är för alla vänner jag har, och hur fina och fantastiska minnen jag har från den tuffaste, svåraste och hemskaste tiden i mitt liv. Det är inte förrän man tittar i backspegeln som man inser hur bra man faktiskt haft det mitt i stormen. Tack.

Det får avsluta första delen av året. Den första delen är också den värsta delen, men som ni ser så finns det extremt mycket fint ur det. Nästa del innehåller slutet av sommaren, och början av det bästa jag gjort i mitt liv. Stensunds Folkhögskola.
Ta hand om er. <3

Likes

Comments

Vardag

Liksom aaah!!! ser ni det jag ser?! Dom är så fruktansvärt fina. Jag vet inte vad det är med mig och sådana här designer, men något är det. Är verkligen helt kär. Nu fattas bara de grå och röda glasen, sedan har jag alla dricksglas. Hihi.

Igår firade vi som sagt jul med farmor och farfar, då fick jag de rosa glasen, plus en berlock från Thomas Sabo. Ett ankare. Det vill jag ju även tatuera in vid vristen, för mig har det alltid symboliserat det här ''I refuse to sink'' - och lägligare än nu finns ju inte. Så nu är mitt armband ännu mer komplett. Helt sjukt ändå.. nu är det bara 4 (!!!) dagar kvar av det här året. Alltså är det 34 dagar kvar tills jag blir 18. Sjukt.

Planen för idag var att träffa Mikaela, men efter att ha sovit sammanlagt 1,5h inatt och ha vaknat 05:00 imorse så var jag helt utmattad. Det suger, för jag behöver komma ut. Men bäst att vila idag så jag orkar med resten av planerna för veckan! Vi ska ses på lördag under dagen istället. Men för att inte sitta inne hela dagen så tog jag mig ut på en liten powerwalk, superfint och härligt väder idag! Tror det kommer bli en till promenad lite senare.

Likes

Comments

Personligt

Jag har haft en sådan vecka där jag ifrågasatt allt. Att komma hem från internatet och tillbaka till det vardagsliv jag verkligen känner, det tar på psyket det med. Återigen blir det en omställning. Jag får det lite svart på vitt vad jag har kvar att jobba med, men också hur långt jag kommit. Det kanske blir lite tjatigt för er att höra om hela den här progress-grejen konstant, men jag vet inget annat ställe där jag kan formulera mig ordentligt än här. Jag tycker det är så coolt att se skillnaden på mitt skrivande också, jag vet ju vilka inlägg jag skrivit där jag dolt någonting bakom orden.

Den här första veckan av lovet har varit jättepåfrestande. Jag tänkte att det skulle bli ett lugnt och skönt lov, där jag bara kan slappna av och ladda om batterierna inför sista terminen på Stensund. Men det blev allt annat än en omladdning när jag kom hem. För mig är det så mycket som sitter i väggarna här. I Väsby överlag. Att bara se ''Upplands Väsby'' på tåget ger mig nästintill en ångestklump i magen. Jag trivs inte här. Väsby är för mig inte ett hem. Därför tror jag att det svider lite. Man påminns om det man lämnade, inklusive alla sår som fortfarande inte var helt läkta när jag åkte. Men de är på väg att läkas, för jag har lärt mig att göra varje ställe till hem, hur flummigt det än låter.
När man har utvecklats och kommit till nya insikter som man aldrig skulle fått om man varit kvar på samma ställe, då är det jättekonstigt att komma tillbaka till stället man lämnade. När jag flyttade till Trosa för det här året, så lämnade jag allt bakom mig. Det som hänt i Väsby och Stockholm (främst Danderyd...) skulle stanna där. Jag gav upp så gott som allt av ätstörningen, mycket av ansvar jag kände och i princip mig själv. Den där gamla Denise, hon finns inte kvar alls egentligen. Men ändå gör hon det, i Väsby.

Jag har vuxit extremt mycket under dessa fyra månader. Insett saker jag verkligen aldrig ens skulle vågat inse om jag gått på gymnasium och stannat i Väsby. Jag har lärt känna mig själv, börjat våga ta hand om mig själv och framförallt låtit mig själv göra det jag tycker är roligt och givande. På skolan finns jag tillgänglig för alla, för att jag vill - inte för att jag måste. Det är en superstor skillnad från bara några månader sedan.

Men här finns också det bästa jag har i mitt liv - min familj och min bästavän. Saga och Elliot är 2h ifrån mig nu, inte bara 1 minut. Jag tänker på dom varje dag, och mitt armband håller dom nära mig. Det må låta jätteskevt, men jag tänker på dom varje gång jag tittar på mina berlocker. Dom har varit den absolut största motivationen för mig under mina värsta perioder. När jag mått som sämst har dom alltid fått mig att må bättre. Jag vet att jag är en viktig person i deras liv, och jag skulle aldrig någonsin kunna svika dom. Dom har gjort livet värt att leva.

Just nu ligger Saga i min säng och sover. När vi åt middag sprang hon till mig och frågade om hon fick sova hos mig inatt. Bara det lilla fick hela det här åskmolnet att försvinna. Allt blir ju så uppenbart när jag påminns om att jag faktiskt har en betydelse i deras liv. Det här är ju varför jag alltid fortsatt kämpa - för dom.
I och med allt det här har jag ju också lärt känna mina egna värderingar och vad jag vill med mitt liv. Även här känns det som att det egentligen alltid varit glasklart. Jag är en sådan person som behöver utmaningar för att utvecklas. Att saker ska gå som en dans på rosor vill inte jag. Då blir jag uttråkad. Jag behöver nya platser, nya människor och nya saker att lära. Det har hjälpt mig förstå vad jag faktiskt vill med livet. Därför vill jag plugga i England. Därför vill jag bort från Väsby - för att här bromsas jag. Jag får inte utlopp för allt, och chansen att utvecklas finns inte. Inte på det sättet jag behöver för att trivas med mig själv och få må bra. För det är allt jag vill just nu, att fortsätta må bra.

Den här veckan har visat mig - återigen - att jag kommit så långt. Att jag är på väg att bli den jag vill vara till 110%. En lycklig, självständig tjej som ständigt utvecklas.
Nu ska jag alldeles strax lägga mig bredvid min prinsessa.

Likes

Comments

Allmänt, Vardag

En bild från studiebesöket på riksdagen med skolan i höstas.

Hejsan hoppsan på er! Idag är det världens tråkigaste väder, precis som det varit i cirkus två månader nu. Känns inte som man sett solen på hur länge som helst. Lite påverkar det faktiskt mitt humör och min energi, men glad är jag ändå! Gårdagen tillbringades - som ni vet - endast med att titta runt på olika skolor, organisationer och allt det där jag gör när jag inte har något planerat. Så det ska bli så skönt (!!!) med besök idag. Farmor, farfar, Natta, Jocke och barnen kommer hit vid 14-tiden för att fira jul. Det blir så konstigt med ett glapp mellan julfirandet, har verkligen ingen feeling alls tyvärr. Kanske beror på att jag sitter med en förkylning som vägrar bryta ut helt, mom-jeans och en tjocktröja. Inte ens lösögonfransar får mig att känna mig fräsch. Haha, jaja!! Ska få äta köttbullar med rödbetssallad idag, så everything's fine. (<3).

Som tur är har jag resten av veckan planerad! Har ju äntligen kunnat börja använda min kalender också, älskar den. Speciellt utseendet. Tycker den är så söt. Hur som, imorgon ska jag träffa Mikaela och vad vi gör vet jag inte riktigt. Vill in till stan för att få strosa runt där, känns inte som jag varit där på ett år. Sist jag verkligen var i stan var när vi var på besök på riksdagen med skolan, då hade vi en heldag i Stockholm. Supermysigt var det faktiskt, så jag vill gå runt där igen. Älskar ju Stockholm.
På lördag ska Natta och Jocke utnyttja julklappen dom fick av mig - bio och jag är barnvakt. Blir ju som en egen julklapp också, hehe. Så då har jag mys med mina favvisar, för att på söndag fira nyår med Ellie. Ser fram emot det. Jag är inte den där personen som tror på det där ''nytt år, nytt jag'', men just vad 2018 har att erbjuda ser jag fram emot. Är verkligen svintaggad.

Likes

Comments

Personligt

Det här med att vara inomhus hela dagarna är verkligen inte min grej. Känner mig så äcklig. Det är nog egentligen ingen bra grej, men men! Imorse när jag vaknade kände jag mig också halvsjuk, och jag har aldrig varit sjuk så ofta som den här terminen. Jag har världens bästa immunförsvar, men det har svikit mig den här hösten, men jag har kämpat mig igenom dagarna ändå. Har trots allt nästan 100% närvaro. Hihi.
Jag tror faktiskt att det här är stress och utmattning. Låter kanske jättedramatiskt, men i skolan är det ju alltid saker som händer konstant, och varje dag håller man igång på ett eller annat sätt. Slutar man inte 16:30 så är det andra saker som händer direkt efter sista lektionen, och man vill inte missa något - vilket gör att jag aldrig hunnit vila. Tror jag varit på mitt rum två gånger totalt efter middagen och bara varit där, pluggat och somnat. Jag somnade faktiskt sittandes med mobilen i handen en av de två gångerna. Inte likt mig alls. Sidetrack! Det jag ville få fram med det var att nu när det är jullov och jag bara firat jul hemma, och idag bara tittat runt och planerat lite - så slappnar man ju av på ett annat sätt. Stressen och så släpper lite. Kanske behövs det att jag är sjuk ett tag så jag kan vila ut ordentligt, men jag har massa saker planerade varje dag framöver under lovet nu - så jag hoppas att jag får tillbaka min ork!

Idag tittade jag runt på olika organisationer och sätt att förändra och hjälpa. Det finns ju hur mycket som helst! Tänk vad fina och engagerade människor det finns. Blir så himla glad. Jag har i alla fall mailat olika personer om olika saker, som att bli volontär, ambassadör och annat. Superkul att åtminstone få visa sitt intresse, även om det kanske inte leder någonvart just nu. Man vet ju aldrig vad som händer i framtiden.

På tal om framtiden! Ni vet ju sedan tidigare vilka planer och mål jag har i livet. Det här med att bli mamma, psykolog och flytta till Lidingö.. hela det köret! Jag tittade på ännu en sak idag. Något som skulle vara två flugor i en smäll. Universitet i London. Hur fantastiskt? Hittade ett som verkade toppen i centrala London, med psykologutbildning! Man kan ta både bachelor- och masterexamen, där jag såklart siktar in mig på den 5-åriga utbildningen som leder till en masterexamen. Då gäller det bara att se till så det gäller i Sverige också, annars får man helt enkelt plugga det som behövs här senare! Så.. jag ansökte faktiskt. Mailade ''företaget'' eller vad det är, hehe, och anmälde sedan till dom. Så nu väntar jag bara på svar för att se om det är möjligt att fullfölja ansökan nu eller om jag ska plugga två gymnasiekurser till här hemma i Sverige och söka om till hösten 2019. Oavsett vad så blir det bra. Jag är taggad på vart jag än hamnar.

Något jag märkt med mig själv sedan jag började på folkhögskola är att jag är sinnessjukt ambitiös, målmedveten och envis. Det har tagit mycket mer på krafterna, både psykiskt och fysiskt, än vad jag någonsin kunnat tro. Jag tänkte ju verkligen bara att det skulle vara en ny miljö, men att resten skulle vara som det alltid varit. Men det har inte varit så alls. Det har varit en sjukt krävande omställning, jag bor med 6 andra människor i min uppgång, 100 andra personer på skolan och jag har lärt känna i princip 150 nya människor. Det är väldigt många och starka intryck. Min vardag är liksom på skolan, jag tror inte att jag faktiskt förstod det när jag började där. Att allt skulle ändras, nya rutiner skulle införas och jag skulle behöva anpassa mig efter ett nytt slags hem. För det är ju faktiskt så, skolan är mitt hem just nu. I fem månader till. En liten parentes - det gör ont i mig att det är så kort tid kvar. Jag har aldrig någonsin mått så bra som den här terminen, och aldrig har jag lärt mig så mycket om mig själv och andra människor. När jag får höra av de jag kommit närmast hur dom uppfattar mig som person så blir jag alldeles varm i hjärtat. Jag kan för första gången någonsin ta in vad folk tycker och tänker om mig. Lite har jag till och med börjat tro på det.

Speciellt när det gäller min ambition. Envis har jag alltid vetat att jag är, men det är en så häftig känsla när den används åt rätt saker. Jag har tagit tag i så mycket, min ätstörning, min självkänsla och mitt självförtroende, mitt tänk. Allt. Tack vare folkhögskolan och de utmaningar vi haft, speciellt min klass, har visat mig hur stadigt jag faktiskt kan stå. Att jag kan hålla både mig själv och andra flytande. Därför är jag så glad att kunna se åt vilket håll jag ska använda mina egenskaper. Ambitionen har givit mig så extremt mycket, utan den och min envishet hade jag aldrig vågat söka till ett universitet i England - även om jag kanske inte kan börja i höst. Aldrig hade jag vågat ta kontakt med ett universitet i Stockholm för att gå på ett möte där. Aldrig hade jag åkt till min ätstörningsklinik och planerat föreläsningar med grundaren och en forskare. Aldrig hade jag varit där jag är idag.

Och det är så coolt. Att efter 5 år av ren tortyr och självmisshandel, så kan jag äntligen säga att jag börjar bli vän med mig själv. Jag är inte där ännu, faktiskt ganska långt ifrån, men de vänner jag har i skolan plus min familj får mig att vilja bli min egna bästa vän. För deras skull, så oron inte behöver finnas längre. Så jag kan bära dom.

Det här halvåret har varit det bästa i hela mitt liv. Igår sa mamma och Natta att det här är det bästa valet jag gjort, och jag kan inget annat än att hålla med. Jag är faktiskt riktigt stolt.
Jag är stolt över mig själv.
Den här gången tänker jag inte tacka livet - jag tänker tacka mig själv. Tänk vad bra allt blev tillslut.

Likes

Comments

Allmänt

Hej på er där ute i julstämningen!
Hur mår ni? Det var (återigen...) ett bra tag sedan jag skrev här sist. Den sista tiden i skolan var jättestressig faktiskt. Massvis med muntliga redovisningar och skriftliga uppgifter. På något sätt var jag superstressad samtidigt som jag inte var stressad alls. Konstigt, det där. Tänkte fixa ett inlägg till er kring den här terminen! Det finns ju så extremt mycket att säga.

Hur som helst! Jag hoppas med allt jag har att ni hade en fin julafton igår, om ni firade. Personligen är julen inte en favorittid för mig, så jag har tänkt extra mycket på er som kämpar lite extra under julen.
Igår firade vi hemma hos oss, Natta, Jocke och barnen kom hit vid 11:40 och strax efter kom Joanna. Lite senare kom Jockes mamma också, så vi var samlade här allihopa, åt middag och öppnade julklappar. Imorgon kommer farmor och farfar för att fira med oss, så då kommer Natta och dom igen också. Men nog om julen känner jag! Vi hörs strax igen, ska fixa några roligare inlägg till er. Det här är ju inte det bästa jag skrivit.

Likes

Comments